Catherine Weldon var en framgångsrik porträttmålare i det sena 1800-talets New York. Inspirerad beger hon sig västerut för att på sin målarduk kunna fånga det fåtal indianer som fortfarande levde hyfsat traditionellt. Framför allt var det den redan mytomspunne Sitting Bull som hon ville göra ett porträtt av. Kontakten med den fortfarande vilda västern visade sig bli mer brutal än hon tänkt sig, och hon börjar engagera sig i indianernas rätt till sitt land.
Filmen Woman Walks Ahead, regisserad av Susanna White, baserar sig på verkliga händelser och verkliga människors livsöden, och visar upp en ögonblicksbild av den stora grymheten som rådde i indianterritorierna på den tiden. Den har stora vackra miljöer som gör sig riktigt bra på bio, men stämningen solkas något av en ovanligt såsig filmmusik. Handlingen rör sig ganska ryckigt framåt och de flesta personerna i filmen är ganska endimensionella. De ledande rollerna spelas dock alldeles utmärkt. Så filmen är fin att se på, och många av de individuella scenerna är riktigt bra för sig själva. Det jag saknar är den stora helheten som film. Den håller helt enkelt inte riktigt ihop, trots att delarna i sig är bra. Den lider också av ett typiskt problem som många historiska filmer har: Man vet ju hur det kommer att gå.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.