Juldans – Page 22 – The Rite of the Christmas Dance

Samlade verk

Att Lydia Sandgrens debutroman just fått titeln Samlade verk är på sätt och vis mycket passande. Det signalerar att det är en bok som subtilt vänder och leker med begreppen och som på ytan tycks självfokuserad, men som under ytan samtidigt leker på allvar. Det är en slags avledande manöver som lurar läsaren dubbelt. Det är en sådan titel som lockar mig.

När boken inleds ligger den lagom framgångsrike bokförläggaren Martin Berg på vardagsrumsgolvet i sin göteborgska lägenhet omgiven av högvis med gammal text han skrivit men som det inte blivit något av. Hade det blivit något av honom själv när allt kommer omkring? Texten fortsätter med berättelsen om hur han hamnade där och det sker genom blandade återblickar från vad som hänt den senaste tiden, och från skeenden tidigare i hans liv. Han är tvåbarnspappa där de båda barnen är på väg att fly boet och börja sina egna vuxenliv, och han är ensamstående sedan ett femtontal år då hans älskade fru Cecilia en dag försvunnit spårlöst. Återblickarna går långsamt och noggrant igenom allt viktigt som hänt i hans liv från gymnasieåldern och framåt. Författardrömmarna, den djupa vänskapen med den blivande stora konstnären Gustav Becker vars favoritmotiv blev Cecilia, verkligheten, föräldraskapet, karriären, osäkerheten och sorgen.

Med den beskrivningen av boken kan den verka mer än måttligt tråkig, inte minst då den tar närmare 700 sidor på sig att komma runt till där den startade, men det finns en slags lätthet i berättandet som hela tiden driver på framåt. De båda olika tidsplanen den rör sig i växelverkar med varandra och rör historien effektivt framåt. Det finns också någon slags rörande ironi i de konventionella tankebanor som personerna som vill bryta mot världens konventioner ändå hamnar i. Hur de som verkligen är begåvade på en sak inte kunna klara av det fulla livet. Alla dessa förlorade möjligheter. Ja, det var när jag började se genom klyschorna i berättelsen började känna att det låg något medvetet över dem. Någon slags författarskapets självironi, där Sandgren mycket medvetet smugit in ett rätt stort antal litterära referenser man kan hitta om man letar lite. Och har lite fantasi. Boken blir alltså en hyllning till den stora romanen, en slags pastisch.

Jag övertolkar förstås Samlade verk nu, och jag vet om det, men jag kan ändå inte komma ifrån den trivsamma meta-litterära känsla jag kände i magen när jag läste den. Den som känner mig vet att jag gillar den känslan. Som en sann ironisk postmodernist – eller lurifax.

The Binding of Isaac

På sista tiden har jag spelet en del spel med litterära förlagor. The Binding of Isaac bygger, måhända mycket löst, på den bibliska historien (Första Mosebok 22:1-18) om hur Abraham på guds uppmaning ska offra sin son Isak. Spelets Isaac är en liten pojke som bor med sin mamma i ett litet hus på en kulle. Mamman hur en röst från ovan som uppmanar henne att hålla all världens ondska borta från sin son. Hon låser därför in honom i sitt rum, utan vare sig leksaker, teckningar eller kläder. En ny uppmaning kräver sedan att hon ska offra Isaac för att bevisa sin hängivelse, men han råkar höra det och flyr ner till källaren genom en golvlucka som han hittar under en matta i sitt rum. Där nere, på olika nivåer under marken, får Isaac leta sig fram i olika rum bebodda av insekter, spindlar, larver, eller aspekter av sig själv i olika stadier av förfall, och till att börja med har han endast sina tårar att använda för att mota dem. Olika objekt han hittar under sitt irrande för honom allt längre från den lilla oskyldiga pojken han var när historien startade, men gör honom samtidigt mer lämpad att möta farorna som finns i underjorden.

Spelet i sig, bortsett från dess inramning, är ett ganska typiskt grottkryparäventyr av lite gammalmodigt snitt där man inte kan spara i spelet utan bara får ett försök på sig att komma igenom spelet. Eftersom både kartan man irrar fram genom, objekten man hittar, och monstren man möter skapas via slumpbaserade algoritmer varierar spelet väldigt mycket från försök till försök, vilket gör att man kan spela väldigt länge, och göra många försök, utan att det blir tråkigt. Det var viktigt för mig, eftersom jag av tradition inte är särskilt bra på den här typen av spel där spelarens reaktionsförmåga är av högsta vikt och därför behövde väldigt många försök innan jag kunde känna att jag klarat av spelet tillräckligt för att känna mig nöjd. Måhända är slumpmässigheten lite för hög bland sakerna man kan hitta vilket gör att svårigheterna varierar mer än vad som egentligen känns rättvist. Å andra sidan tar det inte alltför lång tid att göra ett försök, så man kan se dåliga personliga uppgraderingar som en utmaning snarare än en nitlott.

Det konstnärliga utförandet av the Binding of Isaac i ljud och bild är alldeles utmärkt, liksom även det tekniska utförandet frånsett att spelet kan sacka lite när man har spelat det ett längre tag. Man kan ju se det hackandet som en signal att det är dags att sluta spela, och då är det snarast en service från spelets sida. Det är ett spel som är lätt att ta till sig och börja spela, men som samtidigt är riktigt svårt att bemästra. I och med att det också innehåller teman som inte är alltför vanliga i spelsammanhang är spelet mycket väl värt att spela.

Walden, a game

When I think about books that could work fine in a computer game adaptation, then Henry Thoreau’s Walden is not an obvious candidate. His description of the two years (1845–1847) he spent living in a small cottage in the woods near Walden Pond, in order to prove the spiritual benefits of living a simpler lifestyle away from modern society, is more a set of reflections than a coherent story, so I was very curious about how that would turn into anything playable when I found out about the existence of Walden, a game. It turned out to be a rather pleasant experience.

The player takes the role of Thoreau when he started his experiment in the summer of 1845. For surviving in the woods you need food, shelter, fuel and clothing, so some effort is needed to find something to eat to get energy and firewood to keep warm, together with maintenance of the cottage and clothes to keep the elements away. However, just surviving is not good for the soul so the player also has to stay inspired, otherwise the colours disappear and the sounds are muffled. Inspiration is found in the beauty of the nature, in classical books to read, and not least through listening to the ambient sounds. Thus, the game is not about winning, it’s about finding balance.

The sound design is actually, in my view, the truly outstanding part of the game. It’s simply very nice to just walk around in the game and listen to what is going on. The overall look of the game is also rather beautiful, in particular how the changes of the seasons are presented. One aspect of the game that gives it an oddly eery feel is the very limited number of humans with whom it is possible to directly interact: the mentor Ralph Waldo Emerson, who drops his books all over the forest, and the shopkeeper in the nearby small town of Concorde. All other interactions are made through correspondence, or through recollection in some cases. It made me feel as if I were a ghost, or maybe a human living in a ghost world. There are a small number of storylines (or “missions” if we talk computer-gamish) to follow to give a broader experience and understanding of Thoreau himself, but they are not needed for completion of the game.

Sometimes I felt that Walden, a game was too educational for me. It simpy focused too much on teaching the views of Thoreau, instead of mentioning them while letting the players come to the their own conclusions. It could be due to the way I played it – whenever an arrowhead is found on the ground, they activate spoken excerpts from the book, and I found so many of them that I got seriously tired of Thoreau’s musings and exclamations. He seems to have been an inspiring, but also rather single-tracked, man.

The game brings a nice change of pace, with beatiful sights and sounds. It is probably a real treat for the world’s Thoreau enthusiasts, but for me it was also a bit dull mostly due to its too extended length.

Pappaklausulen

Ungefär var sjätte månad kommer en farfar som är en pappa till Stockholm för att få sig lite svensk sjukvård och se till bankaffärerna som hans son som är en far sköter om. I Stockholm övernattar han på sonens kontor och har lite sporadiska kontakter med den familj som han egentligen övergivit. Just den här gången känner dock sonen att det är dags att pappan ska ta hand om sig själv.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri har ingen djup, spännande eller ens intressant intrig. Istället är den ganska vardaglig, och jag skulle förmodligen ha känt stor igenkänning om jag hade levt i småbarnsfamilj i Stockholm, till skillnad från ensamstående i Kiruna. Vardagligheten till trots har romanen genomgående en spännande stilistisk klang, där berättarperspektiven ändras mest hela tiden och underfyndiga formuleringar frodas. Det kan dock bli lite för mycket av alla “en farfar som är en pappa”, “en dotter som är en syster”, och så vidare, för att det inte ska skava. Ingen av personerna i texten har ju ens fått något namn, så effekten blir ett fjärmande till personerna som man liksom iakttar från någon slags utsida trots att man berättarmässigt är inne i deras huvuden. I slutänden blir Pappaklausulen på det här sättet en lättläst, småtrevlig, välformulerad berättelse som inte engagerar mig särskilt mycket. Det finns ju inget att berätta, men det är ett utmärkt berättande.

Ålevangeliet

Det är med blandade känslor jag har läst en av de senaste årens, vad det verkar, mest uppskattade böckerna. Det är Patrik Svenssons Ålevangeliet, som för säkerhets skull försetts med den extra förklarande undertiteln Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Just den undertiteln signalerar det jag tycker är bokens problem. Den är alltför övertydlig med vad den ska vara; det här är en bok som vill bli älskad och vinna läsarnas hjärtan utan att ställa till med alltför mycket besvär. Boken är en samling intressanta fakta om hur lite vi egentligen vet om ålen varvat med en lika stor samling av författarens personliga minnen kring sin barndoms ålrelaterade kvalitetstid med pappa. Den blir därför lagom originell och samtidigt prydligt tillrättalagd.

Språket i boken är synnerligen behagligt att läsa, och det inledande kapitlet är sex särdeles genomarbetade sidor som på ett målande, men samtidigt komprimerat, sätt i stort sett sammanfattar ålen på ganska precis nivån där den normala allmänbildningen ligger. Resten av texten tappar lite av den inledande stringensen och blir i stället lite mera ordrik och, tyvärr, även lite upprepande. Hade det redigerats lika noggrant hela vägen som i det första kapitlet hade boken stuckit ut på riktigt. Nu är det mest en småtrevlig läsning, som inte riktigt ger mig den där wow-känslan som förväntas av dess omskrivenhet.

Ålen är ett tacksamt ämne, då den är både mystisk och mytisk och dessutom inte så ofta kommer till ytan och därmed lockar till djupsinnigheter, som i sin tur kan paras ihop med utvalda minnen. Boken inbjuder på så sätt uppenbart till att nomineras till blandade litterära priser, och sedan förstås vinna dem. Det är just den cyniska affärsmässiga sidan av bokkonceptet som jag hyser agg till, på samma sätt som jag känner inför en del prisvinnande filmer som tydligt är gjorda enbart för att vinna priser. Jag skulle helt enkelt ha föredragit ifall Ålevangeliet hade varit lika egensinnig som den är nu, men varit det på ett mindre konventionellt sätt. Jag gillar bokens innehåll, språk och form, men jag gillar inte dess affärsplan.

Krokodilen

Under gymnasiet och ett par år framåt lästa jag gärna romaner av Fjodor Dostojevskij, och gillade dels att de var så omfattande och dels att skildringarna av hur folk tänker var så detaljerade och realistiska. Nu, efter kanske tjugo års uppehåll, fick jag ett par noveller att läsa i en samling med namnet Krokodilen. De är av naturliga själ inte omfattande (det är ju ändå noveller) men har förstås det där detaljerade psykologiska djupet.

Krokodilen, som gett namnet åt den lilla samlingen, handlar berättas av en man vars gode väns hustru får lust att bese en levande krokodil som visas upp, och som lockar med sig sin make på den utflykten. Det leder till en olycklig situation i krokodilens buk, där en hel del investeringar står på spel för flera inblandade. Det är en absurd satir som även har något Kafka-liknande över själva ansatsen och människornas reaktioner.

En olustig historia beskriver en kväll i ett förhållandevis ungt statsråds liv. Han inleder kvällen med en smärre champagnetillställning med ett par kollegor där han vidhåller sina moderna liberala idéer om hur samhället ska vara i samband med avskaffandet av den gamla ryska livegenskapen. På väg hem, inspirerad av diskussionen, får han infallet att objuden smita in på en bröllopsfest hos en av sina underlydande för att visa att han är en av folket. Det slutar naturligtvis inte riktigt som han tänkt.

Den saktmodiga är en historia som berättas helt från en pantlånares huvud. Den handlar om en mycket ung kvinna som han gifter sig med. Till att börja med är äktenskapet lyckligt, men efterhand är det något som skevar och allt leder till stor olycka. Berättandet inleds strax efter olyckan, och därför är det rätt osammanhängande. Det är ju ändå berättat ur huvudet hos en illa chockad man.

Det är alltså tre mycket väsensskilda noveller i samlingen. De två första har en satirisk udd medan de två sista går mera in i huvudet på någon, och knyter ihop det med teman som var aktuella när de skrevs. Ett väl insatt efterord skrivet av översättaren hjälpte förtjänstfullt till för att sätta in novellerna i ett lite större sammanhang. På tal om översättningar så var min tidigare erfarenhet av Dostojevskij mycket beroende på översättningarnas kvalitet. Steget mellan en träig text och en exakt text är inte stort, och jag kom ganska snabbt till att träigheten i en av romanerna mera måste ha kommit från översättaren än från författaren. Därför kändes det bra att Bengt Samuelssons översättning kändes rätt i flytet. De tre historierna i Krokodilen är alla läsvärda, och tänkvärda. Precis som noveller ska vara.