Author: Juldans

Filmen Nelly & Nadine börjar något märkligt med en kort snutt från en gammal journalfilm, där en samling frigivna koncentrationslägerfångar anländer till Malmö i april 1945. Ett par av kvinnorna identifieras och korta utdrag ur deras historia berättas, men en av dem, Nadine Hwang, sägs vara en gåta. För att förstå inledningen bör man veta att Nelly & Nadine är den tredje långfilmslånga dokumentärfilmen som Magnus Gertten har satt ihop som bygger på den lilla journalfilmen. I de två tidigare filmerna identifierades allt fler av kvinnorna, men ödet för denna Nadine hade varit okänt. En fransk bondkvinna, Sylvie Bianchi, kände dock igen henne när hon råkade se en visning av den andra filmen. Nadine var livskärleken till Sylvies mormor, operasångerskan Nelly Mousset-Vos.

Huvuddelen av Nelly & Nadine följer upp kärlekshistorien mellan de båda kvinnorna. Hur de träffades en julafton när de båda var fångar i Ravensbrücks koncentrationsläger, hur de fördes isär, och sedan fann varandra igen och levde tillsammans i Venezuela. Informationen kommer från gamla lådor av Nellys kvarlåtenskap som fått stå oöppnade på Sylvies vind, och den består av filmer, fotografier, och detaljerade dagboksanteckningar.

Filmen har alltså ett fantastiskt material att utgå ifrån, men filmen i sig är faktiskt lite småtråkig. Den var lite otydlig och ofokuserad. Den kanske hade känts naturligare om materialet hade presenterats rakare, och bortsett från lasten från de tidigare filmerna utan helt få stå för sig själv. Jag hade också gärna haft den lite mera undervisande i tonen, för bildningens skull så att säga (eller snarare fylla i luckor i allmänbildningen). Men trots allt är det dock en riktigt varm och fascinerande inblick i två spännande liv bland nazistiska dödsläger och allmän homofobi.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Adam har växt upp i en fattig fiskarfamilj i Egypten och han hjälper sin far med det dagliga arbetet på havet, men han har läshuvud och har fått ett stipendium för att studera vid det så prestigefyllda Al-Azharuniversitetet i Kairo. Det är inte vilket universitet som helst utan det anses av många vara den högsta auktoriteten inom sunni-islam. Det har också genom historien klarat av att hålla sig från att kontrolleras av staten. Det faller sig så att ganska kort efter Adams ankomst dör stor-imamen och en ersättare måste inrättas så snart som möjligt. Den statliga säkerhetspolisen önskar att en viss imam ska befordras, men deras informatör på universitetet har precis mördats. En ersättare krävs, och vad passar väl bättre än en ny student som inte än hunnit lära känna någon annan. Adam snärjs som fisken i ett nät, och livet blir plötsligt mycket farligt.

Boy from Heaven av Tarik Saleh är en riktigt spännande film. Historien med spioner och konspirationer påminner lite om thrillrar från kalla krigets dagar, men miljön är i alla fall för mig närmst okänd. Bilder och skådespelare håller hög klass. Mycket av spänningen ligger i tystnader och pauser där man får möjlighet att reflektera över läget. Dessa gör också att det tar ett ganska långt tag för filmen att komma igång; man serveras ganska mycket stämning innan huvudhistorien tar fart. Sammantaget är det en bra film, och den är av en sådan typ som jag antar kommer att prisbelönas det närmaste halvåret.

Den här filmen var också den första jag haft möjlighet att se i Kirunas nya biosalong i det nybyggda kulturhuset Aurora. Det fanns förstås lite barnsjukdomar, som att belysningen inte kan tonas, maskningen runt filmduken inte fungerar och att ridån inte kan stängas, men det får man ju räkna med när det rör sig om att få ny teknik att fungera. Dessvärre upplevde jag fåtöljerna som extremt obekväma. Det var för kort mellan raderna, så knäna tog i ryggen framför även när jag satt rakt upp. Men om jag satt jag rakt upp kunde inte mina lår vila mot sitsen, och lutningen i salongen är så pass brant att det inte gick att vila benen i mittgången heller. Kort sagt, jag sitter bekvämare i ett flygplan än på bio och det är inte roligt. Hoppas att något kan göras, men jag känner mig pessimistisk.

Catherine Weldon var en framgångsrik porträttmålare i det sena 1800-talets New York. Inspirerad beger hon sig västerut för att på sin målarduk kunna fånga det fåtal indianer som fortfarande levde hyfsat traditionellt. Framför allt var det den redan mytomspunne Sitting Bull som hon ville göra ett porträtt av. Kontakten med den fortfarande vilda västern visade sig bli mer brutal än hon tänkt sig, och hon börjar engagera sig i indianernas rätt till sitt land.

Filmen Woman Walks Ahead, regisserad av Susanna White, baserar sig på verkliga händelser och verkliga människors livsöden, och visar upp en ögonblicksbild av den stora grymheten som rådde i indianterritorierna på den tiden. Den har stora vackra miljöer som gör sig riktigt bra på bio, men stämningen solkas något av en ovanligt såsig filmmusik. Handlingen rör sig ganska ryckigt framåt och de flesta personerna i filmen är ganska endimensionella. De ledande rollerna spelas dock alldeles utmärkt. Så filmen är fin att se på, och många av de individuella scenerna är riktigt bra för sig själva. Det jag saknar är den stora helheten som film. Den håller helt enkelt inte riktigt ihop, trots att delarna i sig är bra. Den lider också av ett typiskt problem som många historiska filmer har: Man vet ju hur det kommer att gå.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.