Author: Juldans

Brygge är en av Europas bäst bevarade medeltidsstäder. Dit har två irländska yrkesmördare skickats för att ligga lågt ett tag. Den äldre av dem, Ken, uppskattar tillvaron som turist i en mysig, nästan sagoliknande, stad medan den yngre, Ray, är enastående uttråkad av blotta tanken på att titta på gamla hus och kullerstensgator. Deras olika sätt att ta till sig Brygge gör att de hamnar i diverse olika märkliga situationer när de möter lokalbefolkningen och andra turister. Efter ett tag hinner förstås deras bakgrund ikapp dem och det mörka skälet till att de är i Brygge uppdagas.

Någonstans i botten av Martin McDonaghs film In Bruges finns en mörk komik, men samtidigt tar den upp ämnen som ångest, hur den ska hanteras, och på vilka sätt moral och principer styr våra val i livet. Mycket av filmens charm bygger på krocken mellan de stenhårda typerna och den fotogeniska stadsmiljön. Intrigen utvecklas i ganska krystade riktningar, men det dämpas upp av den utmärkta dialogen som blandar mellan djupsinnigheter och rent nonsens. Filmen bygger ju på gnabbandet, men också på vänskapen, mellan Ken och Ray. Det märks inte minst av att jag trots att jag redan tidigare sett den faktiskt inte mindes någonting av hur den slutade, men däremot ämnena för nästan samtliga samtal. Filmen är välgjord och välspelad, och alltså helt klart värd att se, och även att se om när man hunnit glömma slutet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I Leningrad drar det ihop sig till vinter – den första efter kriget. Ija, som kallas för Långskånken, arbetar på ett sjukhus där skadade efter kriget lappas ihop och vårdas. Hon lider av återkommande anfall där kroppen liksom stängs av, vilket kommer från en hjärnskada hon ådragit sig vid fronten, och hon är även tämligen blyg och försagd. Hon bor i ett rum i en delad lägenhet, där hon också tar hand om den lilla pojken Pasjka. Det är en miljö där sorgliga händelser hör till vardagen. Hennes drivande väninna Misja kommer tillbaka från fronten, flyttar in i det lilla rummet och tar också hon arbete på sjukhuset. Tillsammans kämpar de på för att klara sig i en svältande och sargad traumatiserad stad som försöker hämta sig efter det stora kriget och den långa belägringen.

Jag antar att man inte kan ta en film på allvar om den heter Långskånken så den svenska titeln på Kantemir Balakovs film fick bli det något märkligt hybridaktiga Beanpole – den väldiga kvinnan. Det är en komplex historia med många bottnar som inramas av mycket vackert foto och genomtänkt scenografi. Det är oväntat färgrikt, med framför allt djupa gröna toner, vilket bryter av mot hur efterkrigsmisär brukar se ut på film. Vissa scener kan upplevas som väl långsamma när det går lång tid mellan replikerna i en dialog, men det gör att man sakta sjunker ner i ungefär samma stämning som människorna i filmen. Filmen lider lite av sin längd i förhållande till sin variation så den drar åt det tunga hållet, men om man har tålamodet som krävs så är det en mycket bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Alldeles för få filmer nuförtiden baseras på dikter. Annat var det 1917 när Viktor Sjöström bland annat regisserade sig själv i filmatiseringen av Henrik Ibsens episka dikt Terje Vigen. Dikten, och filmen förstås, handlar om en sjöman, Terje Vigen, vars familj svälter under Napoleonkrigen då engelska flottan genomförde en blockad av Skagerak. Han ror till Danmark för att skaffa brödsäd, men fångas upp av en engelsk båt och tas till fånga. Först fem år senare, när kriget tagit slut, kan han återvända hem, men då känner ingen i hembyn längre igen honom och familjen har svultit ihjäl. Han börjar arbeta som lots, och en dag hamnar ett engelskt fartyg i nöd varvid Terje Vigen ger sig ut för att rädda de som är ombord. Det visar sig att båtens kapten är samme man som tog honom till fånga, och en möjlighet till vedergällning mot honom och hans familj dyker upp.

En film av så här tidig årgång är förstås en stumfilm. Textskyltarna som används kommer direkt från Ibsens norska originaltext och är tämligen svåra för mig att hinna läsa och tolka, men det mesta av handlingen kommer ända fram genom skådespelandet. Filmen måste rent tekniskt ha varit banbrytande när den gjordes, med stormande hav och piskande vind. Den känns riktigt påkostad och verkar allmänt bland experter anses ha varit inledningen till en guldålder för svensk filmkonst. Det blir inte så mycket handling när filmen bygger på en dikt, men det ger istället utrymme för tydlighet. Det är något tidlöst med starka känslor och stormande hav så Terje Vigen håller bra än.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I det ockuperade Danmark under andra världskriget hade den judiska befolkningen det förhållandevis bra, i alla fall om man jämför med hur det var i andra ockuperade länder. Det ändrades under slutet av 1943 då den tyska ockupationsmakten plötsligt ändrade taktik, och började samla ihop judarna för att skicka dem till läger. Till att börja med var det inte många som trodde att det kunde vara på det viset, men när soldater plötsligt bankade på dörren förstod de att det var på allvar, och de kunde bara samla ihop det nödvändigaste och fly oplanerat. Det var vad som hände Arne Itkin, en jazzgitarrist i Köpenhamn, hans fru Miriam och sonen Jacob.

Nicolo Donatos film Flykten över sundet följer den lilla judiska familjen under deras flykt för att ta sig över Öresund till säkerheten i Sverige. Den följer också ett par av de danskar som försöker hjälpa till att rädda deras liv, varav åtminstone en har funnits i verkligheten. Flykten var tänkt att ske via den lilla fiskestaden Gilleleje längst upp i norra Själland, men tyska patruller och planer som var bara hastigt organiserade gör att det uppstår en flaskhals där, och många judar samlas på en och samma plats.

Filmen är spännande och bra berättad. Trots att historien är enkel och rak, och i stort sett ganska förutsägbar, finns det några oväntade vändningar som skakar om. Den är tyvärr filmad lite för nära och med mycket handkamera, vilket förstås är tänkt att förmedla autenticitet men också gör den filmen ganska oduglig på stor duk. Den känns alltså rätt mycket mer som en TV-film än något för bio, och det tror jag påverkade mitt intryck av filmen. Jag sjönk så att säga aldrig in i den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Sten och Karin firar rubinbröllop med ett gäng vänner genom att återskapa middagen som de bjöd på vid bröllopsfesten för 40 år sedan. Karin står för maten och arrangemangen medan Sten står för anekdoterna. Festen slutar olyckligt när Karin oväntat inser att Sten är otrogen samtidigt som festen dramatiskt avslutas av andra skäl. Karin stöter något senare ihop med en gammal skolkamrat som återvänt till hemstaden efter ett liv av sökande runt i världen och hamnar på finrestaurang i Göteborg. De finner att restaurangens buttre stjärnkock håller i en kurs för asiatisk matlagningskonst på tisdagskvällarna, och de anmäler sig till den tillsammans med en tredje väninna. Det leder till väntade förvecklingar och förändringar i livet, och allt går mot ett lyckligt slut. Det är ju ändå en feelgoodfilm med inslag av romantisk komedi.

Den här typen av filmer brukar vara förutsägbara, och det är även Tisdagsklubben, som regisserats av Annika Appelin. Inga direkta överraskningar bjuds det på, men handlingen puttrar på framåt med gott humör trots att det trots allt handlar om svek, ensamhet och ouppfyllda drömmar. Skådespelarna gör ett bra jobb och dialogen är fylld av ganska kvicka detaljer, vilket gör att filmen känns hantverksmässigt bra. Men det räcker inte i mina ögon för att skyla över den stora förutsägbarheten. Någon liten överraskning mot slutet hade ju verkligen livat upp, men ingen sådan kom.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I mars 2011 följdes en stor jordbävning utanför Japans kust av en tsunami. Den slog in över kärnkraftverket i Fukushima och slog ut möjligheterna till reaktorkylning med påföljande skador på kraftverket och explosioner med utsläpp av radioaktiva ämnen. Filmen Fukushima Setsurō Wakamatsu handlar om detta.

Det är märkligt att en dramatisering av välkända händelser ändå kan bli så spännande som Fukushima är. Vi får följa arbetarna som hade hade sitt arbetsskift när katastrofen slog till, ledningen på kraftverket, kärnkraftsföretagets ledning, Japans politiska ledning, samt av någon outgrundlig anledning USAs ambassad. Situationen känns väldigt japansk med tydliga hierarkier men också stor lojalitet. Det kärvar också i kommunikationen mellan den lokala arbetsledningen och företagsledningen/politikerna, som inte verkar förstå allvaret i situationen. Filmen framställer tydligt ingenjörerna på plats som hjältar, och den högre ledningen som ganska futtiga skurkar som bara har varit ute efter profit.

Filmen är medryckande och fängslande, och har en lite uppfostrande och utbildande ton. Situationen förklaras tydligt och frånvaron av viktig kommunikation mellan olika grupper är tydlig. Man förstår varför olika beslut i olika grupper togs med hänsyn till vad grupperna faktiskt visste. Det är när filmen går över från de närmst dramadokumentära delarna till att skildra människorna som påverkas av läget som Fukishima tappar greppet. Det blir rejält såsigt och melodramatiskt. Det kan naturligtvis ha att göra med att det är händelser som ligger så pass nära i tiden att ingen distans till dem har hunnit utvecklas, men det är synd när så mycket annat fungerar så bra i filmen. Att höra en japansk körversion av “Danny Boy” till bilderna av en vit Toyota som glider fram under blommande körsbärsträd på väg till en begravning är mer än vad mitt filmsinne tål.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.