Som ung flicka är Alexia med om en bilolycka, som hon själv orsakat. Hon överlever, men får en platta av titan inopererad i huvudet för att lappa ihop kraniet. Tjugofem år senare jobbar hon som erotisk dansös i en nattlig bilsalong. Hon älskar bilar, och hennes bil henne. En komplicerad och minst sagt oväntad graviditet följer, vilket i kombination med hennes impulsiva våldsutbrott leder henne på flykt, där hon hittar någon slags fristad i en brandstation.
Titane är verkligen inte som andra filmer. Julia Ducournau har gjort en film som är extremt, närmast groteskt, våldsam under den intensiva inedningen, blandat med rejäla doser sex och dessutom äckel av olika kroppsliga slag. Det slår an en ton i filmen som kan kännas svår att komma in i. Efterhand lugnar Alexia, och filmen ner sig och landar i något slags sökande efter gemenskap, men inte utan att det på något sätt blir sentimentalt. Filmen balanserar hela tiden på gränsen till effektsökeri för att chockera, men håller också full ordning på olika myter och klassiska visioner.
Det är en mycket fascinerande film som man aldrig vet vart den skall ta vägen, men den är också tidvis mycket jobbig att titta på. En film väl värd att ha sett, och en film värd att diskutera. Inte minst slutet gränsar till rent religiösa tolkningar.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.