Jag tillhör majoriteten av Sveriges befolkning. Vi är hela 91 procent som inte köpt Fredrik Backmans genombrottsroman (En man som heter Ove), och vi är 83 procent som inte sett filmen som bygger på boken. Det finns inget egentligt skäl till att jag hamnat i majoriteten, utan det har bara blivit så. På samma sätt råkade det bli så att jag införskaffade Backmans Björnstad. Slumpen kan vara lyckad ibland.
Boken handlar om en stad. Björnstad. En liten industristad vars ishockeylag en gång i tiden var landets näst bästa men som numera är långt därifrån. Det gått ett par årtionden sedan guldåldern, men ishockeyn är fortfarande det som ortens hjärtan slår för. Framför allt när det mesta i staden går utför. Nu har dock Björnstads pojkar tagit sig ända till semifinal i junior-SM, så nu börjar hoppet om ljusare framtid åter igen att spira i staden. Det är just där boken tar sin början.
Boken handlar om kärleken till ishockey, om lojalitet åt alla håll, om att passa in, om att inte passa in, om hat, om svek, om hjältemod, men i centrum ligger ett olycksaligt illdåd som vänder upp och ned på allt.
Jag gillar språket i boken. Fredrik Backman skriver skarpt, genomtänkt och framåtdrivande, och det behövs i en bok som raskt hoppar runt bland en stor mångfald figurer. Det blir kanske lite för många olika småtrådar att hålla koll på, men det får man förstås räkna med när en hel stads tankar ska beskrivas. Det jag inte riktigt tycker om är allt förebådande som ibland bryter av berättelsen. Boken har redan väldigt mycket av karaktären av en TV-serie där man lär känna en stad, och de där smygprofetiska passagerna blir då som klipp på en lastbil som kör genom staden till olycksbådande musik. Man bara vet att någon kommer att bli påkörd. Ett annat problem jag hade med boken är att den inte fungerar som kvällsläsning i sängen. Jag blev alldeles för uppretad av den för att kunna sova lugnt efteråt.
Björnstad har ett tydligt feministiskt budskap, och det känns skönt. Men innehållet har en stor vid yta med skarpa beskrivningar, och kanske inte så mycket inre djup. Det känns som om personerna inte tänker utan bara reagerar, som om de alltid beter sig som de förväntas göra. De känns helt enkelt lite endimensionella, som att alla bara har en varsin drivkraft. Det kanske är så det svenska vardagslivet är, men det är inte så jag känner mig själv. Trots detta är boken så bra att jag gott kan rekommendera den, så länge man inte läser den alltför sent på kvällen…