Spelet boule innehåller en filosofisk aspekt. Det går ut på att få sina klot så nära lillen som möjligt. Lillen är så att säga själva centrum för spelet. Ibland kan man hamna i ett läge där det är helt hopplöst att komma närmare än motståndaren, men då är det möjligt att stöta lillen till en mera fördelaktig position. Man kan alltså flytta centrum dit det passar en bättre. Det är något att tänka på om man befinner sig i periferin.
Jätten av Johannes Nyholm skulle man kunna kalla ett social-surrealistiskt drama. Den handlar om Rikard, som är trettio år, autistisk och född med en svår missbildning. Hans far är okänd, och hans mor skildes från honom vid födseln. Boulen är hans allt, och den har han tillsammans med sin vän Roland som alltid står upp för Rikard och skyddar honom mot vardagens skitstövlar. Han har drömmar om nordiska mästerskapen, men världen är hård mot de svaga.
Filmen är fascinerande. Den blandar vardagens gråhet med drömmarnas färggladhet, och känns både som en bagatell och som något riktigt stort. Historien berättas med stor värme och många bouleklot kastas. Filmens musik, som Björn Olsson ligger bakom, ger dessutom en vag känsla av spagetthi-västern och äventyr, och det är ju aldrig fel. Det blir en rätt annorlunda film av det hela, och en film som jag tycker om.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.