En man som kallas Dimman anländer till Malta en sen kväll. Han övar in det rätta tonfallet i repliken “Förlåt, jag vill att du förlåter mig”, för att sedan leta upp en tidigare affärspartner. Någonting dåligt har han gjort, och han har därefter hållit sig undan lagens ögon. Hans kompis, Fredrik, är inte imponerad och är fullt upptagen med att planera sitt påkostade bröllop. Dimman försörjer sig normalt sett numera som seglarguide, och fördriver tiden på Malta i väntan på nästa körning med ett litet småjobb som spanare bland de sunkiga svenska online-kasinoentreprenörerna. Allting blir egentligen en enda röra när Dimman är i närheten.
Axel Peterséns film Syndabocken har inte så mycket att komma med vad gäller handlingen, men kompenserar det storligen med en riktigt obehaglig stämning. Det verkar exempelvis liksom inte finnas någon botten i det moraliska förfallet bland svenskarna aktiva på den lilla ön, och bokstavligen vad som helst verkar kunna hända. Detta kryddas med en närmast otrevlig musikläggning för att verkligen bygga upp obehaget. Syndabocken är helt klart en sevärd film, men alla verkar inte uppskatta det råa obehaget och frånvaron av tydlig intrig. Jag har i alla fall själv ingenting emot det hela. Det är inte en djup film att analysera, utan den känns för mig mer som känslan av en mardröm som man inte riktigt vaknat upp ur.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.