Den senaste, och kanske sista, filmen från den japanske mästeranimatören Hayao Miyazaki är Pojken och hägern. Den handlar om pojken Mahito som hamnar i synnerligen oväntade situationer på jakt efter ett sammanhang.
Filmen börjar abrupt med ett larmljud. Det är i andra världskrigets Tokyo och det är det är sjukhuset där Mahitos mor arbetar som brinner. Mahito rusar dit och får se sin mor försvinna i elden. Hans far flyttar ut till en lantlig herrgård med honom, och hans moster ska då bli hans nya mamma. Det är inte lätt för Mahito att hitta sin plats i den nya omgivningen, och inte blir det bättre när han börjar trakasseras av en stor och ful häger som skriker att mamman fortfarande lever. Efter en tid börjar Mahito utforska omgivningarna kring herrgården och hittar ett mystiskt torn, och plötsligt befinner han sig i en parallell värld med onda pelikaner och undulater, och med magi som härjar. Kanske kan han få svar om sin mor på denna mystiska plats.
Pojken och hägern lider ganska mycket av att Mahito är en tråkig huvudperson. Han är mest arg och rädd och saknar nyfikenheten som krävs rent motivationsmässigt för att utforska en parallell värld. Därför känns det mest som att han leds framåt av andra, och det ledde inte till att jag engagerade mig i någon högre grad i filmen. Men det är en ofta vacker film, och den parallella världen är väldigt fascinerande att få lära känna.