På en båt på väg ut från Beiruts hamn 1977 sitter Alice och skriver ett brev till sin make. Hon är precis på väg att lämna inbördeskrigets Libanon för att motvilligt resa till sitt gamla föräldrahem i Schweiz. Så inleds Chloé Mazos film Himmel över Libanon, och av den beskrivningen skulle man kunna tro att filmen är upplagd för att vara en bedrövligt tung och mörk historia, men det är närmast tvärtom.
I sitt brev beskriver Alice de senaste tjugo åren i sitt liv. Efter en strikt uppväxt i alperna på femtiotalet hittar hon ett jobb som barnflicka i det myllrande Beirut. Hon blir förälskad i staden och i en man, Joseph, som konstruerar raketer för att skicka upp den första libanesen i rymden. De blir ett par, skaffar sig en stor och prydlig lägenhet, bildar familj och lever helt underbara liv. När konflikterna i landet börjar mullra fram emot mitten av sjuttiotalet är de närmast besvikna på alla som lämnar Libanon.
Det är i filmen form som Himmel över Libanon sticker ut. Framför allt inledningsvis består filmen av en oemotståndlig blandning av talad teater framför målade fonder, dockanimationer, journalfilmer och Libanon självt skildras som en kvinna i cederträdsklänning. När kriget kryper närmare minskar lekfullheten, men filmen tar ändå oväntade vägar för berättelsen. Det är ganska genomgående en lätt och ljus historia, men sorgen tränger sig ändå in bakom den ljusa fasaden.
Känslan genom hela filmen blir en smula som den som finns i gamla surrealistiska stumfilmer, eller i gamla sagor. Därför är det som mest lever kvar i mig efter filmen just den där känslan av nostalgi till något som aldrig kommer tillbaka. I andra hand är det de anarkistiska filmiska berättargreppen, och först därefter kommer själva handlingen.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.