Month: March 2023

På en båt på väg ut från Beiruts hamn 1977 sitter Alice och skriver ett brev till sin make. Hon är precis på väg att lämna inbördeskrigets Libanon för att motvilligt resa till sitt gamla föräldrahem i Schweiz. Så inleds Chloé Mazos film Himmel över Libanon, och av den beskrivningen skulle man kunna tro att filmen är upplagd för att vara en bedrövligt tung och mörk historia, men det är närmast tvärtom.

I sitt brev beskriver Alice de senaste tjugo åren i sitt liv. Efter en strikt uppväxt i alperna på femtiotalet hittar hon ett jobb som barnflicka i det myllrande Beirut. Hon blir förälskad i staden och i en man, Joseph, som konstruerar raketer för att skicka upp den första libanesen i rymden. De blir ett par, skaffar sig en stor och prydlig lägenhet, bildar familj och lever helt underbara liv. När konflikterna i landet börjar mullra fram emot mitten av sjuttiotalet är de närmast besvikna på alla som lämnar Libanon.

Det är i filmen form som Himmel över Libanon sticker ut. Framför allt inledningsvis består filmen av en oemotståndlig blandning av talad teater framför målade fonder, dockanimationer, journalfilmer och Libanon självt skildras som en kvinna i cederträdsklänning. När kriget kryper närmare minskar lekfullheten, men filmen tar ändå oväntade vägar för berättelsen. Det är ganska genomgående en lätt och ljus historia, men sorgen tränger sig ändå in bakom den ljusa fasaden.

Känslan genom hela filmen blir en smula som den som finns i gamla surrealistiska stumfilmer, eller i gamla sagor. Därför är det som mest lever kvar i mig efter filmen just den där känslan av nostalgi till något som aldrig kommer tillbaka. I andra hand är det de anarkistiska filmiska berättargreppen, och först därefter kommer själva handlingen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jag tycker att det blir tokigt när filmer som av någon anledning inte fått någon svensk titel istället begåvas med en engelsk titel genom slentrian. Rose Boschs film Avis de mistral har exempelvis fått heta My Summer in Provence när den visas i Sverige, vilket dessutom kan skapa förvirring då den lite nyare filmen Les temps de secrets heter Min sommar i Provence i Sverige.

Nåväl, My Summer in Provence inleds på tåget till Avignon där Adrien, Léa och Théo åker med sin mormor. Deras pappa har precis lämnat familjen, och deras mamma har farit till Montreal för en praktikplats, så det blir alltså deras mormor som får ta ansvaret för ungdomarna över sommaren. Hon tar med dem till sin särboende make i Provence, barnens morfar, som de aldrig träffat eftersom deras mamma rymde hemifrån för sjutton år sedan. Ett lite problem är dock att han inte förvarnats om deras besök, så det blir lite spänd första kontakt med barnbarnen. De är stadsbarn, och han är olivodlare, så det blir skarpa kulturkrockar, men eftersom det här är en feelgoodfilm så blir samvaron bättre allt eftersom.

Filmen är roande och upplyftande för stunden, men den har inte något speciellt djup. Många situationer känns synnerligen franska även om dialogen är lite mer återhållen än vad man skulle kunna vänta sig med tanke på ursprungslandet. Det blir precis lagom dramatiskt, och skådespelare och regissör gör ett gott arbete med ett ganska klyschigt manus. Allt utspelar sig också i en vacker sydfransk, något turistig, miljö så den är också fin att titta på. Den lider dock en hel del av att vara ganska anonym, så det är stor risk att jag inte minns någonting av filmen om ett par veckor.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det filmer som är så pass trivsamma att det inte gör något att man ser om dem lite då och då. The Intern av Nancy Meyers är just en sådan film, och jag har nu sett den åtminstone tre gånger. Även om den stundtals är övermåttan fånig och gullig så sitter jag och trivs framför den. Jag har väl lite fån och gull i mig.

Filmen rör sig kring en näthandelssajt med bas i Brooklyn som har vuxit enormt snabbt. Ben Whitaker är en pensionerad änkling som har lite svårt att fylla sina dagar med innehåll, och söker därför en så kallad pensionärspraktikantplats (Senior Intern) på sajtens huvudkontor som av oklara anledningar har utannonserats. Jules Austin är hjärnan och hjärtat bakom sajten, och hon får lite mot sin vilja Ben som personlig praktikant. Jules har lite svårt att para ihop familjelivet med sina affärsframgångar men med hjälp av Bens livserfarenhet så styrs allt upp till det bättre.

Jag borde egentligen inte gilla det här dravlet, men jag gör det ändå. The Intern är gjord med ett gott humör, och skådespelarna i huvudrollerna (Robert De Niro och Anne Hathaway) är på topp, så att jag inte behöver bry om dess brister. Det finns en rent idiotisk sekvens i filmen där ett felskickat meddelande ska åtgärdas, men det påverkar ändå inte mitt goda humör. Jag är till och med opåverkad av den återkommande tanken i filmen att en kvinna i karriären inte skulle kunna vara lycklig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.