Det stora blå

Det känns märkligt att återse filmer som tidigare gjort stort intryck på mig. Det måste ha varit drygt trettio år sedan jag såg Luc Bessons Det stora blå på video bandad från TV, och då tyckte jag att det var en fin film, lite fascinerande och dessutom ganska djupsinnig. Att se den igen var i alla fall till en början riktigt jobbigt, beroende på den ytterst 80-taliga musikmattan som tynger ner hela filmen, men efter ett tag kunde jag lugnt sjunka in i en ganska långa filmen. Bilderna är riktigt fina, men både handling och dialog känns direkt ytliga. Den har helt enkelt inte åldrats så väl.

Filmen inleds på en grekisk ö på 1960-talet där den stöddige italienske pojken Enzo utmanar den lite mer tillbakadragne franske pojken Jacques på att plocka upp en slant från havsbotten i den lilla hamnen. Jacques står över utmaningen och följer senare med sin far ut när han ska dyka efter tvättsvamp, vilket slutar illa. Långt senare försörjer sig både Jacques och Enzo som fridykare. Enzo är världsmästare i grenen medan Jacques fungerar som forskningsobjekt och leker med delfiner. När Enzo kommer över lite pengar söker han upp Jacques för att utmana honom vid fridykarmästerskapen. Jacques i sin tur har upptäckts av Johana, en amerikansk försäkringsreglerare, som fattat tycke för honom. Alla strålar samman och filmen följer deras relationer, känslomässiga utveckling och dykarrivalitet.

Det stora blå är sprängfylld med undervattenscener, lekande delfiner och klarblå vatten, och är rent visuellt en njutning. Filmens längd märks inte av så mycket tack vare allt ögongodis, men den känns för övrigt ganska platt. Personligheterna är överdrivna åt alla håll utan att få någon egentlig möjlighet att utvecklas med tiden. Historien har ett episkt anslag, men den den genomförs som en romantisk komedi. Det är som att manus och regi inte passar ihop vilket är extra märkligt då Luc Besson ligger bakom bådadera. Men närmare tre timmar ögongodis är inte heller helt fel.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Gris

Plattformsspel kan ofta vara ganska intetsägande. Man ska ofta ta sig från ena änden till den andra genom att hoppa omkring, hitta nycklar, och dra i spakar i rätt ordning. Därför känns det extra bra att det finns spel som Gris som snarare är ett stycke digital konst än en underhållningprodukt. Det är ingen egentlig historia som man spelar sig igenom utan det är snarare en känslomässig utveckling som förmedlas via spelet. Dessutom helt utan ord.

Gris är en flicka som i inledningen sitter i handen på en gigantisk staty av en kvinna. Hon försöker sjunga men verkar ha förlorat sin röst, statyn rasar samman och Gris landar i sin tystnad i en värld utan färger. Hon kommer till över sin inledande sorg och ger sig ut att gå genom världen, som är fylld av märkliga konstruktioner och vresiga träd. Tids nog finner hon några lysande punkter som närmast liknar stjärnor och dessa öppnar nya möjligheter att ta sig framåt för att åter finna färgerna i världen, själv bli starkare och till slut återfinna sin röst.

Det är väldigt klart att Gris handlar om en flickas väg genom ett psykiskt trauma. De olika nivåerna följer mycket tydligt den populärpsykologiska Kübler-Ross-modellen för sorgehanteringens faser (förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans) men gör det utan att spelet blir trubbigt. Istället känns spelet allt mer upplyftande ju längre in man kommer i det, för att sluta närmast triumferande när de inre demonerna är övervunna.

Spelet i sig är mycket förlåtande. Man kan fumla omkring hur mycket som helst utan att misslyckas. Det ser också väldigt fint ut med en ganska minimal stil målad med vattenfärger. Bilden zoomar in och ut på ett ibland riktigt extremt sätt, vilket på sitt sätt påminner om hur liten man är i den stora världen, men också fungerar bra för att variera perspektivet. Musiken fungerar också bra som en del i känslospelet.

På det hela taget är Gris ett fantastiskt litet spel, med konstnärliga och känslomässiga ambitioner som genomförs alldeles förnämligt. Det är alldeles lagom långt för att man ska komma igenom det på ett par kvällar, och därefter känna sig rörd.

8 kvinnor

Det drar ihop sig till jul någon gång under det franska 1950-talet, och Suzon återvänder hem till sin familjs stora herrgård för att fira jul med mor och far, mormor, lillasyster och moster, samt tjänstefolket. Husets herre hittas då överraskande död i sin säng med en dolk i ryggen, och det står ganska snart klart att någon av kvinnorna i huset måste ligga bakom det. Men vem? Huset är isolerat på grund av vädret och telefonförbindelsen till omvärlden är bruten, så kvinnorna får reda ut situationen på egen hand. Alla visar sig ha stora hemligheter att dölja, och alla har dessutom rimliga skäl att vilja se mannen död. François Ozon har alltså byggt sin film 8 kvinnor på klassiska premisser, men han har även kryddat anrättningen med musikaliska nummer.

Det är tacksamt med historier där alla på goda grunder misstänker alla andra, och filmen är gjord med glatt humör trots att historien i sig egentligen är riktigt mörk. På franskt vis är alla riktigt elaka mot varandra, och det är många hårda ord i omlopp. Filmen upplevs därmed uppseendeväckande pratig, trots att den ofta benämns som en musikal. Just musiknumren känns rätt påklistrade, men scenografi och kostymer är toppen i den här färgglada pastischen. Vissa kunskaper om vad skådespelerskorna gjort tidigare i sina karriärer kan nog krävas för att uppfatta en del filmiska blinkningar. Jag känner mig dock lite kluven till filmen. Den är väldigt trevlig att se på, men samtidigt är den babblig och på gränsen till överspelad så det beror nog helt på ens personliga dagsform om man rycks med eller bara gäspar sig igenom filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

In Bruges

Brygge är en av Europas bäst bevarade medeltidsstäder. Dit har två irländska yrkesmördare skickats för att ligga lågt ett tag. Den äldre av dem, Ken, uppskattar tillvaron som turist i en mysig, nästan sagoliknande, stad medan den yngre, Ray, är enastående uttråkad av blotta tanken på att titta på gamla hus och kullerstensgator. Deras olika sätt att ta till sig Brygge gör att de hamnar i diverse olika märkliga situationer när de möter lokalbefolkningen och andra turister. Efter ett tag hinner förstås deras bakgrund ikapp dem och det mörka skälet till att de är i Brygge uppdagas.

Någonstans i botten av Martin McDonaghs film In Bruges finns en mörk komik, men samtidigt tar den upp ämnen som ångest, hur den ska hanteras, och på vilka sätt moral och principer styr våra val i livet. Mycket av filmens charm bygger på krocken mellan de stenhårda typerna och den fotogeniska stadsmiljön. Intrigen utvecklas i ganska krystade riktningar, men det dämpas upp av den utmärkta dialogen som blandar mellan djupsinnigheter och rent nonsens. Filmen bygger ju på gnabbandet, men också på vänskapen, mellan Ken och Ray. Det märks inte minst av att jag trots att jag redan tidigare sett den faktiskt inte mindes någonting av hur den slutade, men däremot ämnena för nästan samtliga samtal. Filmen är välgjord och välspelad, och alltså helt klart värd att se, och även att se om när man hunnit glömma slutet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.