Month: December 2021

Alf är mobbad i skolan, och inte en dag går utan att utsättas för någon slags förödmjukelse från översittarna. Efter att en dag ha blivit rejält söndermobbad måste han stanna hemma från skolan för att läka ihop. Då hittar han en mangaserie som inspirerar honom till hur han ska kunna komma upp i klasshierarkin. Tillsammans med Toke, som också befinner sig på botten planerar han genomföra olika machiavelliska strategier för att förändra maktbalansen i klassen. Det fungerar till att börja med inte alls som det var tänkt, men efter lite efterhandsjusteringar så går det bättre. Så pass mycket bättre att det snarast kan sägas ha gått över styr. Vilken typ av vänner vill man egentligen ha?

Oliver Ussings film Min bäste fiende är ännu en dansk film som verkligen känns dansk. Det är inte för att att jag tycker att danskar särskilt lätt tar till våld mot varandra, utan det är för att filmen i sig är så öppen till sin natur och inbjuder till diskussioner om vad som är rimligt, vettigt, och så vidare. Samtidigt är samtliga rollpersoner i filmen så endimensionella att de inte på något sätt känns realistiska. Dessutom är det, trots deras utsatthet, svårt att känna medkänsla för någon av de mobbade huvudpersonerna eftersom de ju framställs som så djupt osympatiska. Det gör att jag hade svårt att se filmen på, vad jag antar är, rätt sätt. Jag kände inte någon större glädje när tillvaron vände uppåt med tanke på sättet den gjorde det på.

Det är inte helt rätt att lista ut vilken målgruppen är för Min bäste fiende. Enkelheten i handlingen får den att kännas som en film för yngre ungdomar, men den stora tvetydigheten känns väldigt mycket som vuxenfilm för vana biotittare. Den är dessutom en av de mer obehagliga filmer jag har sett på sista tiden, och just med tanke på vad jag har sett på sistone (Pleasure, Titane, Tigrar…) säger det ganska mycket om hur illa till mods den sista tredjedelen av filmen fick mig att känna. Det var inte vad jag väntade mig när jag började titta. Det är med andra ord en film som överraskar, och det är värt mycket.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Nu är det drygt 34 år sedan Cornelis Vreeswijk gick bort, men det är inte därför Amir Chamdins biografiska film Cornelis är aktuell. Anledningen är istället att det är filmens huvudrollsinnehavare, Has-Erik Dyvik Husby (Hank von Helvete), ganska nyligen gått bort.

Det verkar vara detaljerna som är huvudsaken med filmen. En hel del välgjorda gatubilder från sextio- och sjuttiotal sätter piff, och så är exempelvis böckerna som ligger framme just det som inspirerade honom under den period som just då skildras. Det sista behövde jag leta fram för att förstå och däri ligger en ganska stor brist i filmen. Man verkar behöva vara ordentligt påläst, närmast expert på ämnet, för att man ska uppfatta detaljerna. Vi andra får i stort sett bara en lång serie av ganska kortfattat avhandlade händelser på rad, men inte särskilt mycket på djupet. Cornelis framställs som en riktig skitstövel med häftiga utbrott av svartsjuka, missbruk av tabletter och alkohol, och ekonomisk nonchalans. Det finns väldigt lite att gilla hos honom, förutom musiken och texterna, men vad formade honom egentligen? Stor vikt läggs på en barndomshändelse i hemlandet under kriget då han förs bort av tyska militärpoliser och hamnar i något slags klostersjukhus, men vad som egentligen händer och varför det markeras så tydligt i filmen framgår inte.

Filmen är vacker att se på, men den kommer alltså inte riktigt igång berättarmässigt. Det verkar helt enkelt som att filmen försöker få med alldeles för mycket händelser och för lite utveckling.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det kan bli lite mastigt när vemod tillåts fylla ut en hel långfilm, vilket den så prisbelönade filmen Nomadland av Chloé Zhao är ett tydligt exempel på. Det blir helt enkelt lite för mycket av samma känsla för min smak.

Bakgrundshistorien är enkel. Gipsskivefabriken som den lilla staden Empire i Nevada byggts kring lägger ner sin verksamhet, och samhället som helt ägts av gipsföretaget suddas efter bara ett par månader ut från kartan. Fern, som hade jobbat länge där tillsammans med sin nu döde make, står därför utan arbete. Hon säljer de flesta av sina ägodelar, skaffar sig en van och ger sig ut på vägarna på jakt efter arbete.

En stor del av filmen handlar om Ferns möten med människor i liknande situationer. Dessa kallar sig gärna för nomader och hyser ofta en slags vemodig stolthet över hur de lever sina liv. Samtalen och de stilla observationerna ger filmen en dokumentär känsla, särskilt som de flesta människorna som Fern träffar på är sig själva och berättar sina egna historier. Däremot är Fern själv en rent fiktiv skapelse, som dock spelas mycket trovärdigt. Det känns faktiskt lite skevt att blanda dokumentärt och spelat på det här sättet, men å andra sidan kanske det ändå krävs en ramberättelse, hur liten den än är, för att knyta ihop filmen och för att få grepp på den rastlöshet som många av nomaderna verkar känna av. De är inte ledsna, eller besvikna, utan ofta bara fyllda av vemod efter ett liv som inte blev riktigt som planerat.

Filmen är poetisk och fin i sig, men det som sticker ut mest är helt enkelt den ömhet med vilken människorna skildras. De människor som inte särskilt ofta får vara med i bild.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.