Det finns många böcker i världen som är skrivna i jag-form där huvudpersonen är en författare, som i sin tur umgås med personer som är intressantare än vederbörande. Jag tänker bland annat på kända alster av F. Scott Fitzgerald, Klas Östergren, och varför inte Marcel Proust. Man får även räkna in Kjell Westös Den svavelgula himlen i den kategorin böcker. Berättaren i boken nämner dessutom själv likheterna med Den store Gatsby.
Boken inleds med att ett troligt brott inte begås mot berättaren, men ett par veckor senare blir en av hans gamla vänner, Axel Rabell, knivskuren. Så mycket mera får man inte veta till att börja med. I stället går handlingen tillbaka omkring femtio år i tiden, och man får följa med från början när berättaren, som härkommer ur finlandssvensk medelklass, blir vän med den rike Alex under en sommar ute vid kusten där himlen blir svavelgul om kvällen. Senare inleds även en kärleksrelation med systern Stella Rabell. Man får helt enkelt femtio år av författarberättarens liv serverat i lagom doser, tillsammans med de människor han träffar längs vägen. Det är ingen särskilt speciell historia, och personerna i berättelsen känns ganska en-dimensionella, närmast som karikatyrer eller kanske som symboler.
Även om berättelsen känns ordinär så är berättandet av hög klass. Miljöerna i och omkring Helsingfors är noggrant och levande beskrivna. Kärleksaffärerna och det sexuella likaså. Berättaren själv känns som en ganska jobbig person på det där självcentrerade författarsättet, vilket ju naturligt hör till den här typen av berättelser. Man känner hur tiden går men att den inte läker alla sår, detta trots att alltets inneboende drift är att förändras. Något påfrestande blir det dock med alla nyhetshändelser som mer eller mindre krystat lagts till som tydliga tidsmarkörer. Inledningens spänningsmoment känns också som en lite billig manöver för att locka in läsaren i boken, framför allt när den inte har så mycket kontakt med händelserna i resten av boken. Den svavelgula himlen är en ganska lätt läsning, och det är framför allt stämningen i boken som sitter kvar efteråt: vemodet och sökandet efter något som man kan kalla hem.