Många filmer man ser hör naturligt ihop på ett eller annat sätt. Dagens film, The Railway Man av Jonathan Teplitzky, har helt klart starka kopplingar med gårdagens film (Bron över floden Kwai) i och med att bygget av järnvägen mellan Singapore och Rangoon spelar en viktig roll. Filmen bygger på en självbiografi av Eric Lomax.
Filmen tar sin början under tidigt 1980-tal, och man får följa den starkt järnvägsintresserade, men illa mustaschprydde, Eric Lomax som berättar för sina vänner på klubben för krigsveteraner om sin senaste järnvägsresa. Han hade träffat en kvinna ombord på tåget, och han insåg i efterhand att han hade gått och blivit kär. Det hela leder till att han gifter sig med henne, men när allt borde vara som lyckligast börjar obehagliga posttraumatiska stress-symptom tränga sig på och Lomax får svåra flashbackar från sin tjänstgöring under andra världskriget. Han var nämligen en av de brittiska soldater som efter kapitulation användes som slavar för att bygga dödens järnväg tvärs igenom den sydostasiatiska djungeln. En annan av de överlevande krigsfångarna lyckas snoka var en av de gamla japanska plågoandarna håller till. Hur långt är Lomax villig att gå för att skapa sin egen inre frid?
Filmen är en ordentlig snyftare. Å andra sidan berättar den historien på ett rätt återhållsamt, kanske till och med känslosvalt, sätt, så den ger ett lite märkligt intryck på det sättet. Berättelsen följer olika tidslinjer, dels i 80-talet och dels under kriget, vilket är gjort på ett tämligen stelt sätt. Sorg och själaplågor skildras i alla fall med stor skicklighet, och det är det man får ta till sig av filmen. Det är ingen storslagen episk historia, utan den handlar om en mans väg tillbaka till livet efter fyrtio år av inre plågor.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.