Man kan inleda böcker på många sätt. Ett av dem är:
Antiloper har 10 gånger skarpare syn, sa du. Det var precis i början eller strax efter. Det betyder att de under en klar natt kan se Saturnus ringar.
och det är ett ganska typiskt exempel på hur innehållet i den säregna boken Avd. för grubblerier av Jenny Offill ser ut. Bokens berättare förmedlar nämligen effektivt genom korta konkreta minnesfragment historien om ett äktenskap och hur svårt allting kan bli när livet inte tar den riktningen man trodde att det skulle göra.
Bokens berättare är en författarinna i New York, som inte får ihop sin andra roman, undervisar i kreativt skrivande, och spökskriver en bok åt en misslyckad astronaut för pengarnas skull. Hon hittar en snäll musiker, får en dotter som skriker, och får vägglöss. Och så kommer hon på sin make med att ha en affär med yngre kvinna. Historien är inte speciell på något sätt, men det är däremot hur den är berättad. Minnesfragmenten är verkligen korta, och ibland närmare aforismer än något annat, men tillsammans målar de upp bilden av hennes drömmar och tankar, glädje och sorg. Det är riktigt dråpligt emellanåt, men allt som oftast ofta lyser oro och sorg igenom över att inte vara den hon vill vara.
Boken går snabbt att läsa, även om man stannar upp i läsandet och själv tänker efter och börjar grubbla över tillvaron. Jag tycker mycket om sättet på vilket boken berättas, även om det är lite skrämmande att sättet som hon tänker på känns oroväckande nära mitt eget sätt att tänka. En liten rolig detalj är att bokens berättare klagar på att hennes elever måste tänka på att hålla isär författarröst och romanfigurer, för att sedan mitt i boken plötsligt byta ut berättarens “jag” till “hustrun”. Sådana små lekar med formen friskar också upp, och får mig som läsare att känna mig lite listig. Då gör det inte heller något att en astronomisk term råkat blivit helt fel (kan dock komma från översättningen).