Month: February 2017

Fascisten

En man sitter vaken i sängen i ett hotellrum i Paris 1938. Telefonen ringer, han svarar på italienska och går ut och sätter sig i en bil som kör iväg. Så inleds en klassisk film: Fascisten av Bernardo Bertolucci. Mannen i fråga visar sig vara en dr Clerici, en aktiv fascist, som förbereder ett mord på en känd motståndsman, som dessutom är hans före detta universitetslärare, under sin bröllopsresa. En radda tillbakablickar berättar sedan bakgrunden till historien samtidigt som bilresan rör sig närmare målet.

Det är en fascinerande historia om hur en man från ett knepigt överklasshem gör allt i sin makt för att passa in och vara normal och därför vänder kappan efter vinden, som i dåtidens Italien förstås är fascistvindar. Dessutom är det intressant att se hur en kultiverad byråkrat resonerar när han genomför ett grovt våldsdåd som han blivit beordrad till.

Filmen ser väldigt bra ut, med välplanerade, kusligt storslagna, fascistiska miljöer och lika välplanerade ljussättningar av scenerna. Kameraarbetet är rörligt och skådespelarna utför sina jobb väl. Av någon anledning var ljudet dåligt synkroniserat när jag såg filmen, och det störde extra mycket i och med att allt annat tekniskt var så bra. Det tog ett tag för mig att komma in i filmen då jag inte var förberedd på berättartekniken med tillbakablickar till olika viktiga händelser i Clericis liv, utan tänkte att berättelsen rörde sig kronologiskt framåt. Det gjorde självklart handlingen rätt ordentligt rörig för mig, men så fort jag insåg hur det egentligen låg till så fastnade jag i handlingen. Det är en mycket bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Trädens hemliga liv

Bokomslag (inbunden)

Att inte se skogen för bara träd är ett ganska vanligt fenomen. Det försöker den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben råda bot på med sin bok Trädens hemliga liv. I den visar han hur en skog är så mycket mer än bara en samling träd, och även hur de enskilda träden fungerar som individuella enheter såväl som delar i ett kollektiv. Det är just i beskrivningarna av det kollektiva som som det blir som intressantast för mig då jag inte tidigare har förstått hur träden samarbetar med varandra.

Boken är lättläst, någonstans mellan faktabok och kåserisamling, och den är också lätt att läsa. Den lider lite av att varje kapitel känns som en kort tanke, och att de därför inte sitter ihop till en genomgående text. Det blir helt enkelt lite tjatigt att exempelvis varje gång kambium nämns så ska det också förklaras att det är stammens tillväxtskikt. Boken lider också av att den bygger på hur skogar är i Tyskland, till största delen bok men också en del ek, medan skog för mig är granar och tallar, samt numera fjällbjörkar. Texterna handlar därför inte om skog som jag upplever den, utan om en främmande skog. Slutligen finns det en del detaljer i översättningen som jag irriterar mig på såsom användandet av ordet rönnbärsträd (i stället för rönn) och att översättningen av vad jag antar är ett fyndigt “Kindergarten” på originalspråket för en samling småplantor fick bli “barnträdgård” på svenska (skulle inte “plantskola” vara ett mycket trevligare ordval).

Nu låter det som om jag stör mig på lite småsaker, men det visade sig att de sammantagna gjorde att det tog emot att plocka upp boken och läsa på kvällarna. Formatet med korta, trevliga, lättlästa, kapitel med lagom mängder fräscha insikter borde annars göra det enkelt. Jag är helt enkelt kluven eftersom jag borde tycka om Trädens hemliga liv, men ändå har dragit mig för att läsa vidare i den. Hur som helst så har jag lärt mig mycket, och kunskap bär man alltid med sig.

While We’re Young

Några väl valda ord ur Ibsens Byggmästare Solness inleder Noah Baumbachs While We’re Young. Orden handlar om de äldres fruktan för ungdomar, men också om deras egen längtan efter ungdom, de sätter förstås även tonen för hela filmen.

Josh och Cornelia är ett New York-par som har passerat 40-årsstrecket. Han regisserar och hon producerar dokumentärfilmer, och de lever som alla intellektuella verkar leva i den stora staden med lagom nära vänner och lagom självupptagenhet att fylla dagarna med. Efter en filmföreläsning får de kontakt med ett par i 25-årsåldern som lever precis så bohemiskt som de själva egentligen skulle vilja göra. Det tänder åter gnistan hos Josh och Cornelia, och de börjar ta efter den ungdomliga livsstilen och pulsen. Än är det väl inte för sent att leva livet? Och ungdomarna blir bjudna på mat och får fart på karriären genom nytillskott i sina kontaktnät.

Självklart handlar allting om att bygga illusioner på olika sätt, både för sig själv och för andra. Filmen balanserar skickligt mellan humor och svärta, patetik och allvar. Väldigt tydligt talar den också om att gränsen mellan det ärliga och det tillrättalagda inte behöver vara så skarp. When We’re Young känns mycket samtida, faktiskt så till den grad att jag undrar om den kommer att åldras väl. Det gör förstås inget eftersom det ju var just i dag som jag såg den. Och tyckte om den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Asphyxia

Skenet kan bedra. Det är ofta under ytan som det intressanta sker. En skolresa till Lake District för en klass sjuttonåringar från en privat flickskola kan innehålla så mycket mer än studier av istidslämningar. För Samantha handlar det om att försöka återknyta banden till sin tidigare bästa vän Lillian, men livet är inte lätt när man är djupt inne i en personlig kris.

Asphyxia är snarare en interaktiv roman än ett spel. Det blir ganska mycket läsning, och bara ett fåtal val kan göras. Bilderna till spelet har en särpräglad handmålad stil, som jag tyvärr inte gillar, och i bakgrunden spelas genomgående söt musik, som jag tyvärr inte heller gillar. Vilken tur det är ändå att skenet kan bedra.

Ganska kort in i historien börjar man nämligen märka ett tema. Flickornas fulla namn är exempelvis Samantha Coleridge och Lillian Wordsworth, lärarens namn är Alexandra Pope, resten av namnen på flickorna i klassen går i samma riktning (Lady Byron, Shelley, … ), resan går till Lake District, osv. När man kopplar in litteraturhistorien blir det tydligt hur välplanerad och listig berättelsen är i grunden, och det gör dessutom att flickornas olika personlighetsdrag och bakgrunder är ovanligt välutvecklade. Bortsett från detta så känns känns även depressionens cirklande tankebanor skrämmande verkliga. Asphyxia är inget litterärt mästerverk, men textens ambitioner, både vad gäller de litteraturhistoriska parallellerna och det mycket tunga ämnesvalet, gör den väl läsvärd. Det är också väl värt att läsa om och göra nya val längs vägen, för valen spelar stor roll för utgången av historien. Hur sorglig den kan tänkas bli.

Reigns

Allt blir så mycket enklare när man vid varje valmöjlighet bara har två alternativ: ja eller nej, höger eller vänster, anfall eller försvar… Jag antar att det är den här raka binära beslutsgången som gör att vissa dating-appar har blivit så populära. I Reigns ställs man som kung inför en lång rad beslut, och genom att svajpa höger eller vänster bestämmer man landets öde. Tyvärr så har en kung ett stort ansvar – det ingår ju i rollen som statschef. Hela tiden måste man hålla en balans mellan kyrkans, folkets och militärens väl samtidigt som den egna skattkistan måste hållas lagom fylld. Just det där med lagom är viktigt. Går något av de fyra nyckeltalen för högt eller för lågt avsätts man, måhända mördas man, kvävs av välmående, invaderas av onda grannar, eller så sker något annat jobbigt. Då är det dags för nästa kung i ätten att ta över. Hur bra det går för en kung kan man se på hur långlivad man blir på tronen, och man lär sig rätt snabbt att det inte lönar sig att vara en samvetsgrann regent för då hamnar nyckeltalen i obalans och man förlorar huvudet.

Spelet i sig är inte komplicerat, men det händer ofta att valen man ställs inför inte är särskilt tydligt beskrivna (vilken av frågorna är det egentligen man svarar ja på) och att effekterna av valen inte heller är uppenbara. Å andra sidan finns det inte så många olika situationer man kan ställas inför i Reigns, så genom att man som spelare minns effekter från tidigare tillfällen till samma val går det tids nog att lista ut vad som kommer att ske. Spelet blir på det sättet ganska grunt rent strategiskt sett, men det är å andra sidan underhållande och charmigt så man har roligt i ett par timmar tillsammans med det.

Hail, Caesar!

När Joel och Ethan Coen gör film är det lätt att få höga förväntningar, så självklart hade jag det inför Hail, Caesar!. Inte minst för att rollistan kryllar av högstatusskådisar.

Filmen följer Eddie Mannix, som är högsta boss på en filminspelningsstudio i Hollywood runt 1950. Han är riktigt duktig på det han gör, en riktig fixare, och håller dagligen koll på en lång radda inspelningar, ser till att de kontrakterade stjärnorna inte ställer till det för sig, och håller journalisterna tillräckligt nöjda. En dag kidnappas en av de största stjärnorna under en paus i inspelningen av en stor-sandalfilm (Hail, Caesar!) vilket gör att Mannix får ännu ett problem på halsen. Men som det alltid verkar göra när sådana fixare är inblandade så löser det sig. På något sätt.

Filmen innehåller flera “filmer i filmen”, och de är alla härligt färgsprakande och uppsluppna skapelser med sjungande och steppande sjömän, akrobatiska kofösare, högtravande romerska soldater och glittrande sjöjungfrur i vattenbalett. Det gav mig en känsla av nostalgisk saknad efter en tid som inte kommer att komma tillbaka trots att det var en tid långt innan jag föddes. Hela filmen känns mycket uppsluppen till sin natur, och det finns många lustiga detaljer som man lägger märke till om man börjar leta efter sådana.

Men nu är det det här med förväntningar. När bröderna Coen är inblandade så utgår man från att det finns något djupare under ytan som de vill säga med filmen. I Hail, Caesar! tror jag att de driver med just dessa förväntningar. Det är en drift med bilden av dem själva, med bilden av flera av stjärnorna som är med i filmen, och när det blandas med en hyllning till Hollywoods guldålder blir det precis så här. Det är mycket underhållande, inte minst roades jag av hur mina egna förväntningar drabbades av pyspunka. Filmens största poäng är ju att den mot förmodan är ren och skär underhållning utan något budskap.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.