En gång såg jag Amy Winehouse när jag var på väg hem från jobbet. Då arbetade jag på Imperial College, och i korsningen Exhibition Road och Cromwell Road satt hon på en cykel och såg förvirrad ut. Hon såg inte mig.
Dokumentärfilmen Amy av Asif Kapadia handlar om Amy Winehouses liv fram till dess tragiska slut 2011. Filmen är ihopsatt av ett stort antal amatörfilmer och TV-bilder från olika framträdanden, och till detta används berättarröster som består av intervjuer med vänner och familj, och med Amy själv. Det hela sätts ihop till ett porträtt av hennes liv, hur sång- och texttalangen fanns där från början, och om hur bulimi, alkohol, droger och inte minst skvallerpressen bröt ner henne. Man får inget gått intryck av hennes obehaglige far, den girige managern under senare delen av hennes karriär, och hennes förste make som fick henne att börja använda heroin. Märkligt nog har de ändå gått med på att intervjuas och vara med i filmen.
Filmen är bra, men oerhört sorglig. Man får en bild av människan Amy Winehouse, vilket känns skönt eftersom man under hennes sista år från massmedia mest matades med skildringar av någon slags seriefigur. Bilderna från den sista studioinspelningen var nog mest rörande. Då fick hon sjunga duett med Tony Bennett, en av hennes allra största idoler under uppväxten, och hon förvandlas till en blyg liten flicka vid hans sida.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.