Nymphomaniac, vol. II är, förstås, fortsättningen av Nymphomaniac, vol. I som jag såg förra veckan, och därmed andra halvan av Lars von Triers långa film Nymphomaniac.
Cliffhangern från första delen ordnas upp. Joe fortsätter återge sitt livs historia för Seligman, som i sin tur relaterar till knopar och uppdelningen mellan ortodoxa och katolska kyrkan. Framför allt får man veta vad som ledde till att Joe hamnade nedslagen i den snöslaskiga gränden.
Det är spännande att följa hur spelet mellan Joe och Seligman utvecklas under samtalets gång, men jag tycker att denförsta delen hade lite mera driv än den här. Åter igen ingår det oerhörda mängder sex i historien, men det blir liksom inte upphetsande för det vilket ju är den effekten som von Trier förmodligen ville förmedla. Det handlar ändå om någon som lider av sitt sexmissbruk. Efter hand som filmen fortskred började jag bli irriterad på dialogen i filmen, då samtliga inblandade talar med närmast gammaltestamentlig högtidlighet. Det som sägs får då ett halvfalskt sken av tyngd som inte alltid passar in i resten av stämningen.
Filmen som helhet är bra – riktigt bra. Frågan är om den egentligen vunnit något på att delas i två delar.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.