Det är tidigt sextiotal. Anna har vuxit upp i ett kloster på den polska landsbygden. När det är dags för henne att avge sina nunnelöften insisterar abbedissan på att hon först ska ta kontakt med sin enda släkting i livet: mostern Wanda. Anna, som hittills inte vetat om att hon haft någon släkting vid liv ger sig av för att träffa henne. Väl där får Anna veta att hennes riktiga namn är Ida, och att hennes föräldrar var judar. Wanda och Anna ger sig iväg för att ta reda på vad som egentligen hände med Annas föräldrar under kriget.
Filmen Ida av Pawel Pawlikowski är riktigt tung, men det hör ju förstås till när temat är så tungt som här, med onda gärningar som helst vill glömmas bort. Det svartvita fotot är synnerligen vacker filmen igenom. Det känns nästan som om man befinner sig i en utställning av bilder från polskt sextiotal. Filmens långsamma tempo byggde också på den känslan, liksom förstås att filmens format är som hos ett fotografi och inte som hos vanlig långfilm.
Det är en mycket stark och bra film. Tyvärr sänktes intrycket av en inledande reklamfilm för Europaparlamentet och dess LUX-pris, som trots prisets goda ambitioner kändes helt fel som inledning till en film.
Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.