October 2014 – The Rite of the Christmas Dance

Sådan far, sådan son

Vad händer när det visar sig att ens sexårige son är någon annans barn efter en förväxling på sjukhuset? I filmen Sådan far, sådan son har den japanske regissören Hirokazu Koreeda ställt just den frågan. Man får följa hur två väldigt olika familjer hanterar den i princip omöjliga situationen, och se hur de resonerar om vad som egentligen är viktigast i en familj: det biologiska släktskapet eller kärleken.

Filmen är lågmäld och går rakt på sak. Man får uppleva alla tillbakahållna starka känslor som tack vare det intima fotot känns väldigt äkta, trots att olikheterna i samhällsklass mellan de båda familjerna inbjuder till en hel del klichéfyllda kulturkrockar. Dessutom är det så att jag har svårt att förstå vissa av situationerna, men det torde i stort bero på min begränsade erfarenhet av hur det japanska vardags- och familjelivet fungerar. Varje situation i filmen känns viktig, men den är ändå lite i längsta laget.

Nu måste jag fundera över vad de ofta återkommande bilderna på högspänningsledningar egentligen symboliserade. De måste vara viktiga eftersom de hade ett eget pianobaserat musikaliskt tema.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Utvandrarna

Vissa böcker känner så gott som alla till. Vilhelm Mobergs Utvandrarna är en sådan bok. Berättelsen om bonden Karl-Oskar i Ljuder socken som efter ett par år av missväxt under mitten av 1800-talet bestämmer sig för att ta familjen med sig och emigrera till Amerika har ju även blivit film och musikal. Jag har fram till nu noggrannt undvikit den i alla dess former.

Det är lätt att förstå varför berättelsen är så älskad som den är. Boken är välskriven, och Moberg har lyckats få den att kännas i stort sett dokumentär – som om han själv var med på plats för att anteckna personernas tankar och resonemang. Som läsare bryr man sig om familjen, och jag grät till och med en rejäl skvätt vid ett av de mera avgörande ställena i handlingen. Ibland kan texten dock kännas en smula ältande.

Historien i den här första delen av roman-tetralogin om utvandrarna slutar precis vid landstigningen i det nya landet. Jag vill veta hur det går, så jag fortsätter glatt med nästa del.

Mass Effect

I have finally found time to play through Mass Effect, a game I bought more than five years ago. Now I am annoyed that it took so long time for me until I started playing it. It also took quite a long time for me to stop playing the game, about 40 hours of play to go through the full story. The reason is that it simply has one of the best storylines of any game I have played.

When humanity discovers a cache of technology on Mars in 2148, built by an advanced but extinct galactic civilisation called the Protheans, we are able to adapt and use this technology to perform swift interstellar travelling. It also means that we are able to join the inter-stellar community and its political system, with political manouvering on galactic level.

The story in the game starts 35 years later. The player controls a veteran soldier, called Shepard, who is sent with the experimental space vehicle to Eden Prime, a human colony planet, to retrieve an old Prothean beacon that was found during an archeological survey. When arriving at the colony, it is under attack from the geths, a robotic race, for reasons that are not clear from the beginning. From that point the plot uncovers bit by bit, and by the end of the game everything is on such a grand scale that it induces vertigo.

One really good thing in the game world is that humans really is a minority species on the galactic level. The 35 years of contact with the other civilisations are really nothing compared to the many thousands of years that the galactic council has been active. The other species do not trust the human newcomers, and we are to a large degree excluded from the inter-stellar political life. This true unimportance contrasts well with the tendency in many other science fiction settings to always put humans in the leading position of all significant activities. On the other hand, all species speak English, but I found no explanation in the game for this behaviour. Either they are only polite to the linguistically limited humans, or some kind of quick-translation technology is involved.

Another good aspect of the game is that the choices of the player matter to a very large degree. At the start of the game, the player not only choose a specialisation but also gender and background. These choices affect how the story is played out and how the other characters in the game interact with the player. In addition, there is a clever dialogue wheel used when talking with other characters, and the chosen dialogue options will also have impact on the game. All dialogues are made with voice actors, mostly with very good results. More importantly, fundamental choices have to be made at several points in the story which the player has to make without having all the facts clear, and then has to live with the consequences. This open ended story-telling is really what makes this game great.

To make up for the great storyline the game has a hopeless user interface. It is often needed to micro-manage the inventory, but there is no real inventory to manage. Instead there is an unsorted list of equipment in different categories that are not visible at the same time. In addition the large number of technical glitches that I encountered was really annoying. It is easy to assume that a game that was released on Windows in 2008 would have had sufficient time to be patched up to work flawlessly in 2014, but that is not the case here. About a dozen times while playing Shepard ended up outside the game geometry forcing a reload of the game. The sound effects in some of the areas were not functioning correctly.

Despite the technical annoyances, Mass Effect is a very good game. Knowing that there are two sequels to the game, there is a certain risk that I will play them as well at some time in the future.

The Last Border – viimeisellä rajalla

Jag brukar ofta använda uttrycket “framtiden var bättre förr”, men när jag ska beskriva en film från 1993 som utspelar sig i den dåvarande framtiden (2009) blir jag temporalt ställd. Filmen The Last Border – viimeisellä rajalla, som inte fått någon ordentlig svensk titel, är ett postapokalyptiskt äventyr av klassiskt snitt.

Mika Kaurismäki har här skapat en värld där någon slags global miljökollaps har fått det civiliserade samhället braka samman. Norr om sextionionde breddgraden har armén anlitat ett motorcykelgäng, under ledning av den genuint onde Duke, för att hålla de lokala rebellerna under kontroll. Mitt i alltihopa söker en man hämnas mordet på sin far och en kvinna försöker hitta sina förlorade minnen.

Min korta beskrivning kanske ger intryck av att filmen är en typisk “efter katastrofen”-rulle, gjord fem år efter att genren blev omodern, men det är en orättvis beskrining. Filmen utmärker sig genom att den är inspelad i kärva Nordkalotten-miljöer istället för i de vanliga dammiga halvöknarna. Det blir en smula underligt att årstiden växlar lite fram och tillbaka, men det kan ha med min förvirrade tidskänsla att göra. Det kan också vara orsaken till att filmens tempo sackar lite runt mitten. Skådespelarna täcker hela spektrumet mellan träbock och överspeleri, så det finns något för alla smaker. Framför allt om man gillar finsk hårdrock.

Dagens dåtid visade sig ha varit bättre än vad den tidigare framtiden verkade bli. Eller motsvarande.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Her

Ganska snart, eller kanske i en parallell verklighet, är Theodore Twimbly mycket duktig i sitt arbete. Han jobbar på en Los Angeles-firma som skriver vackra personliga brev åt människor som inte ids skriva dem själva. Å andra sidan går Theodores sociala liv på sparlåga efter en jobbig separation, så han ägnar kvällarna åt datorspel och självömkan. I brist på andra aktiviteter införskaffar Theodore det första AI-baserade operativsystemet OS1 och installerar det på sin dator. Systemet väljer att kalla sig Samantha, och känslor dem emellan börjar växa fram.

Her, regisserad av Spike Jonze, är en intressant film där manuset innehåller många intressanta filosofiska frågeställningar om vad känslor är, om vad som skapar det förflutna och om kommunikationens väsen. Det är dessutom en mycket snygg film att se på, med vackert foto och genomtänkt scenografi, och att höra på, med musik av Arcade Fire. Inte nog med det, skådespelarinsatserna är rent av förnäma. Stämningen i stort är till råga på allt så där lagomt skev på det sättet som jag tycker om så mycket; när jag blir upprymd och illa till mods samtidigt.

Betyder allt detta att filmen är bra? Jodå, helt klart, men den känns lite lång ibland. Många scener håller sig kvar lite för länge i sin estetiska perfektion så det uppstår viss tristess. Bortsett från det är det en riktigt bra film.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Einsteins arvingar

Idag tillkännagavs att årets Nobelpris i fysik gått till Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura för att de uppfunnit blå ljusdioder. Då passar det synnerligen utmärkt att den senaste boken jag läst har Nobelpriset i fysik och en japansk forskargrupp som mycket centrala delar i handlingen.

Einsteins arvingar av L. P. Ramberg inleds med att Takeo Ohashi ägnar ett par sidor av boken åt ett fall. Det är ett mycket speciellt fall eftersom det sker i det centrala schaktet av det lutande tornet i Pisa, vilket förstås medför att han dör vid nedslaget femtioen höjdmeter under fallets början. Takeo Ohashi var, innan fallet, en teoretisk fysiker som arbetat med att både teoretiskt och experimentellt påvisa gravitationsvågor. Anledningen till att han befann sig i Pisa var att han hade inbjudits att tala vid en större vetenskaplig kongress. Hans presentation skulle ha titeln Einsteins arvingar, men ingen utom han själv vet vad den skulle handla om, förutom det att det skulle vara något riktigt stort och omvälvande.

I och med att gravitationvågor är ett rätt så sexigt område inom fysiken, och att detektionen av dessa är ett så pass stort framsteg att det inte gjorts än i verkligheten, så är det förstås ett aktuellt ämne för Nobelpriset i fysik. Kungliga Vetenskapsakademin blir naturligtvis nervösa när en av huvudkandidaterna till Nobelpriset tar och dör under mystiska omständigheter, så de skickar en utredare (Anneli Vinka) till Pisa för att utröna huruvida dödsfallet var en olycka, självmord eller påtvingat. Allt för att undvika skandaler. Anneli är själv en duglig teoretisk fysiker, men hon var dessutom Takeo Ohashis älskarinna, så hon fortsätter med sina efterforskningar långt efter att alla andra är nöjda med svaret.

Det är lite småtrevligt att läsa en spänningsroman som till ganska stora delar tilldrar sig i den föga glamorösa fysikforskningsvärlden, men egentligen borde jag känna mig mera hemma i beskrivningarna av hur det fungerar i forskarmiljön än vad jag faktiskt gör. Nästan allt som beskrivs känns främmande för mig. Kanske beror det på att mtt område inom rymdfysiken av naturen är ett mindre spännande område än teoretisk fysik, men det tvivlar jag starkt på. Intrigerna högre upp i den akademiska hackordningen som beskrivs i boken är ändå roliga att följa.

Som vanligt i spänningsromaner blir det lite tradigt med alla cliff-hangers, och efter ett varit med om ett större antal oväntade vändningar så börjar man ledsna lite. Man börjar vänta sig det oväntade mest hela tiden, och då kan man knappast längre kalla det för oväntat. Jag blev också småirriterad på hur endimensionellt personerna i boken beter sig, vilket ju står i alltför stor kontrast till den fyrdimensionella beskrivningen av rumtiden som flera av dem arbetar med till vardags. Men jag var ju tvungen att fortsätta läsa för att få veta hur det skulle gå, och det hade jag egentligen inget emot. Det här är en utmärkt bok att koppla av med när man sliter med ansökningar om medel för implementation av internationella forskningsinfrastrukturer!