Nattens lekar är en novellsamling av Stig Dagerman som först kom ut 1947, och där han själv valt ut och organiserat 17 noveller. I utgåvan som jag just har läst har det dessutom lagts till de 18 andra noveller av Dagerman som funnits i tryck i olika sammanhang, samt ett antal andra litterära brottstycken. Den samlingen av novellsamlingar går då under det fullständiga namnet Nattens lekar – Samlade noveller och prosafragment.
Det är en stor dos Dagerman man får i sig om man läser hela novellsamlingen. Novellerna är förhållandevis varierade, både till tema och innehåll liksom lite oväntat även i kvalitet. En del av novellerna sticker ut lite extra.
I samlingens titelgivande Nattens lekar får man följe en liten pojke som fantiserar om att leva i en lycklig familj för att stå ut med att ha en alkoholiserad pappa, och i Snöblandat regn följer vi en annan liten pojke som bor med sin mor och morfar på landet under förberedelserna till att morfaderns amerikasyster ska komma förbi under sin Sverigevisit. Det är två historier där man verkligen känner ångesten som novellernas jag upplever, och då i synnerhet i förhållandet till den stora världen som de inte riktigt vet hur den fungerar. Bland de mera symboliska historierna finns Den dödsdömde som handlar om en man som blivit oskyldigt dömd till döden för hustrumord men som sent benådas, och Vår nattliga badort som beskriver en ruggig, smutsig och svårt segregerad badort liksom en reflektion av den samtida mänskliga tillvaron. I samlingen finns också, förstås, en av de mest kända av Dagermans noveller, Att döda ett barn, som väldigt skarpt beskriver hur livet ändras för två familjer i samband med en trafikolycka. Där är det svårt att hålla tårarna borta. En helt annan stämning finns i En hund begraven, där Östergötland har lagt hela östra Svealand under sig, förutom diktaturstaten Sundbyberg som gör motstånd och stenhårt håller koll på gränsen mitt i Bällstaån, som östgötarna förstås döpt om till Motalaån. Den är skriven i en stil som är lik den stil som jag försökt komma till när jag skrivit texter.
Överlag är texterna i Nattens lekar välskrivna, det är i själva historierna som variationerna i min läsupplevelse finns. En del av de mest symbolbetyngda berättelserna är riktigt tungrodd läsning som liksom ändå rinner ut i sanden, om jag får lov att blanda bildliga uttryck. Ett annat problem för mig är att samlingen försetts med vad jag tycker är ett löjligt pretentiöst förord skrivet av den irländske författaren Colm Tóibín. Den texten hade jag hellre varit utan. Det Dagerman är bäst på är att förmedla ångest, och det gör han i många olika smaker i den här samlingen. Jag antar att det borde finnas något för alla här.
