Lucky Luke

När jag var liten var jag rätt ofta på biblioteket i Sätra och lånade så många serieböcker man fick (max två stycken i taget). Ofta var de olika Lucky Luke-albumen utlånade, men då och då fanns något av dem inne och då blev jag glad. De var nämligen mina favoriter, tillsammans med Mumin-serierna. Kan långfilmen Lucky Luke av James Huyh få mig att att känna samma glädje?

Svaret är nej.

Filmen ser rent visuellt riktigt bra ut. De flesta miljöerna och kläderna känns helt rätt, och följer seriernas typiska anakronismer bra med en tydlig noggrannhet i detaljerna. Men det är egentligen allt. Filmen verkar själv inte riktigt ha bestämt sig för vad det är för slags film. Den är ibland ren slapstick, ibland western-pastisch, och ibland ett ångestfyllt hämnddrama. Filmen har alltså ingen tydlig linje.

Den amerikanske presidenten vill se till att bygget av den trans-amerikanska järnvägen ska säkras. De östra och västra bandelarna kommer att mötas i den lilla staden Daisy Town som därför bör rensas från brottslingar. Lucky Luke anlitas för att göra jobbet, och det passar bra eftersom Daisy Town även är hans hemstad. Den styrs numera av den storspelande ärkeboven Pat Poker, så konflikt är att vänta. Dessutom dyker Billy the Kid, Jesse James och Calamity Jane upp. Element och personer från ett antal seriealbum dyker upp och blandas samman, och Lucky Luke själv får kanske tillfälle att hämnas sina föräldrars mördare, eller dra sig tillbaka och bilda familj, eller jobba som sheriff, eller… Filmens handling har alltså inte heller någon tydlig linje.

Jag undrar om det inte hade varit bättre att helt enkelt göra en filmversion av ett enda album, istället för att blanda ihop allt till ett sammelsurium. Den filmen hade förmodligen fungerat, för historierna är ju en stor del av det som gjorde att seriealbumen fungerade så bra.

Det kan också vara så att jag är trettiofem år äldre.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Silvervägen

Silvervägen av Stina Jackson på Bokus

Vissa år känner jag, när det är dags för min årliga sommarbilresa från Kiruna till Gävle, att jag vill slippa ifrån den vanliga rätt trista vägen längs kusten. Då brukar jag ta Inlandsvägen (väg E45) ner till Arvidsjaur, och därifrån Silvervägen (väg 95) till Glommersträsk där jag svänger av mot Lycksele och Åsele (väg 365). Den vägen är inte mycket roligare, men man får i alla fall vara ifred.

I boken Silvervägen av Stina Jackson kör Lelle fram och tillbaka längs väg 95 och letar efter sin dotter, som försvunnit spårlöst tre år innan boken tar sin början när hon var sjutton år. Han har bestämt sig för att aldrig sluta leta efter henne, så han söker igenom alla sidovägar och ödegårdar längs vägen för att på något sätt hitta något spår efter vad som har hänt henne. Han arbetar som lärare i den fiktiva lilla orten Glimmersträsk (observera i-et). Dit flyttar den sjuttonåriga Meja med sin instabila mor som har hittat en man på internet. Meja har svårt att komma till ro i glesbygden, men möter i alla fall en pojke som hon blir förälskad i. En dag försvinner en till sjuttonårig flicka spårlöst från trakten längs Silvervägen och det blir tydligt att det finns ondska i skogarna.

Boken är spännande och dessutom lätt att läsa. Skildringarna av ensamhet och av utsatthet är riktigt välskrivna, och hela stämningen i boken är obehaglig på ett dystert sätt. Däremot kändes personbeskrivningarna rätt vaga; det var helt enkelt svårt att få mig någon inre bild av personernas utseenden. Kanske har den känslan att göra med att boken jag läste precis innan denna var närmast överdetaljerad i beskrivningarna. Vagheten hade å andra sidan effekten att allting känns lite mera drömlikt än vanligt, och det kanske var författarens mening. Berättelsen rör sig ganska långsamt framåt, och det tar dessutom två tredjedelar av boken innan bokens båda huvudpersoner Lelle och Meja ens kommer i kontakt med varandra. Innan dess hade det egentligen inte funnits någon anledning för dem att dela bok med varandra, då deras historier varit helt åtskilda. Men, som sagt, bortsett från sådana småsaker som storleksproportionerna mellan de olika elementen i berättelsen är det en alldeles utmärkt spänningsroman.


Shoplifters

Hirokazu Kore-edas film Shoplifters är till att börja med ett stycke typisk socialrealism av det slaget som brukar utspela sig i nordengelska industristäder. Det handlar om en mycket fattig familj som bor i ett synnerligen trångt litet skjul, där pappan går med sin son på snattningsrundor i småaffärer om kvällarna för att kunna samla ihop lite av varje till familjen. En kall februarikväll ser han en ensam liten flicka som är ute och fryser. Han tar hem henne och bjuder henne på mat, och välkomnar samtidigt henne till familjen. Trots fattigdomen så bjuds den lilla flickan in, och hon vill gärna stanna kvar för hennes föräldrar är inte alls snälla mot henne.

Filmen är mycket lågmäld och historien berättas på ett eftertänksamt sätt. Allting är egentligen lite gåtfullt, och man får sig bakgrundshistorien om den fattiga familjen berättad i små munsbitar som gör att man mest hela tiden måste tänka efter och omvärdera situationerna i filmen. Familjelivet är såväl en kärleksfull idyll som en hård kamp för överlevnad med små resurser. Frågan som ställs i filmen är ju vad som egentligen krävs av en familj för att så att säga vara en familj.

Jag tycker att Shoplifters är en riktigt bra film. Den känns smart, den får mig att känna mig smart, den fick mig att tänka efter lite extra under filmens gång och den får mig att tänka efteråt. Det är just vad jag vill ha av en bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.


1793

1793 av Niklas Natt och Dag på Bokus

1793 var inget bra år i Stockholm. Ekonomin är i spillror efter åratal av krig, Gustav III har mördats och kronprinsen oduglig, ränker och dubbelränker smids bland samhällets toppar, och alla svälter. Det är med andra ord en perfekt bakgrund för en deckare, vilket 1793 av Niklas Natt och Dag nog får lov att kallas.

Ett lik hittas i sjön Fatburen, den stinkande pöl av sörja där Södermalms träck till slut hamnar. Liket är i mycket dåligt skick; utan vare sig armar, ben, ögon eller tunga så det går inte att avgöra vem det är som har dött. Det går förstås heller inte att förstå vad som ligger bakom den så ohyggliga sargningen av kroppen. Den svårt lungsjuke men ännu skarpsinnige Cecil Winge får uppdraget att få klarhet i det hela, och han får hjälp av den enarmade och försupne krigsveteranen Mickel Cardell, som även var den som plockade upp liket ur sörjan.

Boken är bitvis rätt spännande, men den innehåller också lite väl mycket äckel för min smak. Det är i miljöbeskrivningarna som bokens huvudsakliga lyskraft finns. Det känns verkligen som att man befinner sig i stanken och myllret i Stockholm under oåren på slutet av 1700-talet. Beskrivningarna är både detaljerade och målande, och det känns som att författaren har lagt ner ett ordentligt efterforskningsarbete för att skapa bakgrunden. Däremot tycker jag att personskildringarna är lite tveksamma, och framför allt att grundhistorien inte är särskilt intressant, eller bra. Det blir liksom för mycket av allt. Bokens hjältar är verkligen hjältar, de futtiga personerna stoltserar med sin närmast omänskliga futtighet, överheten överhetar å det grövsta och ordet lagom finns inte. Jag tycker alltså att boken skulle ha mått bra av lite återhållsamhet, i och med att det i längden närmast blir parodiskt när det fläskas på som det gör i boken. Det känns närmast som pekoral ibland, och det är ju inte den känslan man är ute efter när man läser en spänningsroman.

Tully

Marlo är mycket sliten. Familjelivet är jobbigt med en mycket krävande son och en make som inte verkar kunna göra något mer än sitt jobb. Ett tredje, lätt oönskat, barn föds, och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Efter att redan varit utmattad så tar ett blöjbytes-och nattmatnings-helsike vid. Marlos lyckade uppkomlingsbrorsa erbjuder sig att betala för en nattnanny, som ska se till att Marlo kan sova ut på nätterna, och efter stor tvekan tackar hon ja till det. Nattnannyn heter Tully, och plötsligt blir tillvaron så mycket uthärdligare.

Tully av Jason Reitman är en lite märklig film där det egentligen inte händer så mycket. Livet som nybliven tredjegångsförälder skildras på ett, vad jag antar, mycket trovärdigt sätt. Sömnlösheten känns i magen. Filmen har förstås en vändning, och den är viktig eftersom filmen annars skulle kännas rätt poänglös, som en hyllning till personlig outsourcing. Filmen har många listiga och även lustiga ordväxlingar, och skådespeleriet är utmärkt, men det känns ändå som om något saknas. Jag tror att jag känner att filmen mera talar till hjärnan än till hjärtat, att den är lite cynisk. Men den är ju ändå överraskande underhållande trots sitt tema

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Hanging Tree

The Hanging Tree by Ben Aaronovitch on Bokus

Yes, The Hanging Tree is number six in the series of books about Peter Grant, apprentice wizard and London police constable with river connections. Yes, this means that a certain routine has been established in the story, but it still feels as an exciting read.

The story takes place some time after the end of the previous book, Foxglove Summer, and Peter has returned to his normal duties at the Folly in London. A sudden, possibly drug related, death has occurred at an exclusive party at One Hyde Park, the ridiculously expensive apartment block in Knightsbridge. One of Peter’s river acquaintances asks Peter to ensure that her daughter, who was present at the party, is not included in the police investigation. This, in itself, of course means that Peter starts working with the case. It leads, as usual, to situations where Peter is far from in control and lots of property damage.

The story is relatively complex, connecting in many places to the previous books in the series. Many characters, some I had completely forgotten, from those books also reappear extending the list of names in the story to the level that I would like to have a character list included in the book, like in the Russian classic novels. The book is entertaining and it feels nice to notice that Peter gets better and better in both aspects of his work. As usual, the book has an open ending, but at least it doesn’t end with a cliffhanger this time.