Papers, Please

Under hösten 1982 avslutas en sex år lång konflikt mellan ditt hemland Arstotzka och grannlandet Kolechia, och i den delade staden Grestin har åter gränsen öppnats så att splittrade familjer äntligen kan återförenas. I och med att ditt namn drogs vid oktober månads arbetslotteri ska du nu infinna dig vid den nyöppnade gränskontrollen i Grestin för att arbeta under ledning av Tillträdesdeparementet. Du tilldelas en bostad av nivå 8 och flytten från hembyn Nirsk av dig och din familj ombesörjs. Din uppgift är att kontrollera papperen hos de inresande och på så sätt se till att enbart önskade element får tillträde ditt hemland.

Den huvudsakliga tiden i spelet Papers, Please går till att kontrollera de inresande. Eftersom lönen man får baseras på hur många korrekt genomförda kontroller man gjort under en dag gäller det att vara snabb och effektiv, men samtidigt får man inte slarva eftersom man då kan få betala straffavgifter. Pengarna behövs verkligen, för man försörjer inte bara sig själv utan också fru, son, svärmor, och en farbror ska få sina behov tillgodosedda. Pengarna ska gå till hyra, värme, och mat till alla i familjen, och det är svårt att få allt att gå ihop. Genom att skaffa sig bättre bostad kan man minska utgifter för värme, men samtidigt går hyran upp, så hemekonomin är en riktig balansgång.

Huvudspelet följer ett manus, där dels papperskraven ändras mest varje dag, och man dels får ett antal situationer att ta ställning till under de tolv timmar långa arbetsdagarna. Det gör att det är en tydlig historia som spelas upp som man själv deltar i, och det tycker jag är det bästa med spelet. Man engageras i processen att stoppa terrorister och människohandlare från att komma in i landet, men man får också möjlighet att bända på reglerna när man tycker det känns rätt. Arstotzka känns ju i grunden inte som någon särskilt bra plats att leva i, om man nu inte råkar gilla att bo under totalitära polisregimer. Papperskontrollerna man gör kan bli lite tradiga i längden, men det lättas faktiskt upp av de olika bestämmelserna för inresetillstånd som tillkommer och förändras efter olika yttre omständigheter. Att spelet följer ett manus gör tyvärr att det inte känns så särskilt lockande att spela om det, även om det kanske krävs för att man ska kunna nå ett tillfredsställande slut. Då kan man låsa upp fortsättningsspel, som är helt fritt från manus och istället handlar om att effektivast sköta sina arbetsuppgifter.

Spelets utseende är pixligt, gråbrunt och grötigt, och ljuden är murriga. Är man ute efter vacker estetik så är Papers, Please helt fel spel, men vill man känna den ovanliga känslan av engagerande tristess är det helt rätt.

Gisslan

Sju unga georgier har en idé. De ska smita iväg från Sovjetunionen för att start ett nytt liv i väst, vilket inte var särskilt lätt att genomföra 1983. Planen är att kapa ett litet inrikesflygplan och tvinga det till Turkiet, men det hela går blodigt åt skogen.

Filmen Gisslan av Rezo Gigineishvili skildrar en verklig händelse, och använder det något ovanliga greppet att låta själva kapningen agera filmens mittpunkt och därmed låta både förspel och efterspel bre ut sig ordentligt. Det gör att filmen både innehåller en spänningsdel samtidigt som en rejäl inblick i livet i Georgien under Sovjettiden. De sju kaparna tillhör Tbilisis elitskikt (de är läkarstuderande, konstnärer och skådespelare) men de vill ändå bort, och det är det som skaver i efterspelet. Varför genomför några som faktiskt har riktigt bra liv något så våldsamt som en kapning?

Filmen är till stora delar väldigt snyggt bild- och musiksatt, men den håller rätt stor distans till huvudpersonerna. Man kommer dem inte riktigt in på livet, utan de verkar mest vara ganska naiva i sin plan. Filmen ger inga förklaringar till varför planen uppstått, utan håller sig mest till att beskriva hur den genomförs. Det blir därför lite gåtfullt och svårförstått, vilket även måste ha varit känslorna bland alla i Georgien när det begav sig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Power of the Dog

Vi befinner oss i Montana år 1925. Bröderna Phil och George äger och driver arbetet på en ranch, och basar över ett dussin hårda kopojkar. När de driver sin hjord över vidderna till den närmaste järnvägshållplatsen för vidare transporter kan hela gänget förfriska sig på saloonen och äta lite lagad mat på hotellet. Phil är alldeles otroligt macho, vägrar bada, men samtidigt är han en sådan som folk följer. George däremot är mera tillbakadragen, vill ha tillvaron lite mera ombonad och knyter kontakter bland det finare folket. När George oväntat meddelar att han gift sig med en änka skär det sig totalt mellan henne och Phil, då Phil verkligen inte klarar av någon förändring det liv han lever. När änkans veke och gänglige son kommer på besök från sina läkarstudier ställs spänningarna på sin spets.

Det är fascinerande att ett drama som utspelar sig bland enorma vidder kan kännas så instängt, men The Power of the Dog klarar av det. Bilderna är mycket storslagna, men livet på ranchen med en vidrig mobbare som snabbt får det psykologiska övertaget över sin nya svägerska kan alltså ändå kännas klaustrofobiskt. Det är dessutom sällan jag har sett en film där hela rollbesättning känns helt rätt i sina roller. Det blir liksom på riktigt. Miljön är också spännande, med en extrem avkrok en världen under en viktig brytningstid. Mycket moderniseras och det för många står det tydligt och klart att deras tid är förbi när den moderna tiden sprider sig överallt.

Jag tycker att filmen är bra, sevärd, och förmodligen en sådan som vinner ett par Oscar-statyetter när det blir dags för sådant. Visserligen rör den sig lite väl långsamt, men den lyckas därför bygga upp en väldigt laddad stämning under tiden. Den typen av stämning som man vet kommer att leda till något dramatiskt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Excellensen

Det var riktigt modigt att 1944, under brinnande världskrig, göra en mycket tydligt anti-nazistisk film i Sverige. Det fanns ju fortfarande hos många en stor vördnad här för den aggressiva stormakten söder om oss, och reella hot mot de inblandade filmskaparna kunde inte heller uteslutas. Vissa detaljer i fråga om exempelvis ortnamn var tvungna att ändras för att filmen ens skulle kunna släppas, men ut kom den. Excellensen, i regi av Hasse Ekman efter en pjäs av Bertil Malmberg, är alltså en viktig film i den svenska filmhistorien.

Den store excellensen Herbert von Breinkenau, österrikisk kulturpersonlighet och religiös ledare firas inledningsvis av rejält på sin 60-årsdag, medan hans dotter Elisabeth drar sig undan. Hon hamnar på ett nazistiskt väckelsemöte och fastnar där för mötesledaren Max Karbes starka politiska övertygelse och ömsesidiga känslor uppstår. När nazisterna något senare tar över makten i landet måste excellensen, som är stark motståndare till dem, lämna landet för att inte skickas till fångläger eller avrättas. Det hela leder förstås till spänningar mellan de tre huvudpersonerna, och mellan samvete och övertygelse.

Bara för att en film är viktig behöver den inte vara bra som film, och det är tyvärr inte Excellensen. Många av skådespelare spelar kraftigt över, samtidigt som historien egentligen inte känns särskilt engagerande. Miljöerna känns också rätt instängda och platta, så det är bildmässigt närmare inspelad teater än spelfilm. Å andra sidan gillade jag musiksättningen, och det numera mycket ovanliga greppet med en film med svensk dialog som utspelar sig i främmande land. Det sistnämnda skänker ju något av ett Hollywoodaktigt skimmer över filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jag ser allt du gör

 

Jag ser allt du gör av Annika Norlin

Viss misstänksamhet kan man känna när en musikartist börjar skriva skönlitteratur, men Annika Norlin har under sina olika artistnamn (Säkert! och Hello Saferide) haft sådana bra texter att det snarare är viss förväntan som känns med Jag ser allt du gör. Annika Norlins debutbok är en samling av åtta sinsemellan rätt olika noveller som, förstås, delar hennes tonsäkra och ganska drastiska språk. Med ett berättande som är kortfattat, men också är utförligt där det behövs, fungerar novellerna som säregna, underfundiga betraktelser av små bitar ur livet i stort.

Den inledande novellen Bekräftaren handlar om en psykolog som skiftat inriktning till att ge klienterna vad de allra helst vill ha: bekräftelse, istället för att traditionellt försöka påverka dem att förbättra sin egen tillvaro. Det är dock tydligt att just bekräftelse är vad bekräftaren själv söker mest av allt i sitt liv.

Novellerna Kul för dig, trist för mig och Aliens vid Piteälven är de mest uppsluppna i samlingen och de delar delvis samma persongalleri. I den första av dem följer vi med ett mindre ambitiöst punkband på bilturné till Österrike med blandade äventyr längs vägen, och i den andra är det en lågbudgetfilmare i skräckgenren som eftersöks.

Den sista novellen i samlingen, Gå, sticker ut på ett sätt som tog ett tag för mig att identifiera. Det är den enda texten i samlingen som inte är skriven i jag-form. Det är också den i särklass tyngsta texten, som handlar om en kvinna som förlorat sitt barn och ger sig ut att gå för att helt enkelt bara gå. På en lång vandring genom halva Sverige lämnar hon kvar en del av sorgen på varje plats hon besöker.

Ofta bygger noveller på en bärande idé och någon slags knorr på slutet, ungefär som kortfilmer. I Jag ser allt du gör har Annika Norlin skippat det där med knorren. Det är nästan lite provocerande med en samling av så utstuderat knorrlösa berättelser, men samtidigt är det ju den viktigaste poängen. Livet går ju vidare även efter att det man ville berätta tagit slut.

Min bäste fiende

Alf är mobbad i skolan, och inte en dag går utan att utsättas för någon slags förödmjukelse från översittarna. Efter att en dag ha blivit rejält söndermobbad måste han stanna hemma från skolan för att läka ihop. Då hittar han en mangaserie som inspirerar honom till hur han ska kunna komma upp i klasshierarkin. Tillsammans med Toke, som också befinner sig på botten planerar han genomföra olika machiavelliska strategier för att förändra maktbalansen i klassen. Det fungerar till att börja med inte alls som det var tänkt, men efter lite efterhandsjusteringar så går det bättre. Så pass mycket bättre att det snarast kan sägas ha gått över styr. Vilken typ av vänner vill man egentligen ha?

Oliver Ussings film Min bäste fiende är ännu en dansk film som verkligen känns dansk. Det är inte för att att jag tycker att danskar särskilt lätt tar till våld mot varandra, utan det är för att filmen i sig är så öppen till sin natur och inbjuder till diskussioner om vad som är rimligt, vettigt, och så vidare. Samtidigt är samtliga rollpersoner i filmen så endimensionella att de inte på något sätt känns realistiska. Dessutom är det, trots deras utsatthet, svårt att känna medkänsla för någon av de mobbade huvudpersonerna eftersom de ju framställs som så djupt osympatiska. Det gör att jag hade svårt att se filmen på, vad jag antar är, rätt sätt. Jag kände inte någon större glädje när tillvaron vände uppåt med tanke på sättet den gjorde det på.

Det är inte helt rätt att lista ut vilken målgruppen är för Min bäste fiende. Enkelheten i handlingen får den att kännas som en film för yngre ungdomar, men den stora tvetydigheten känns väldigt mycket som vuxenfilm för vana biotittare. Den är dessutom en av de mer obehagliga filmer jag har sett på sista tiden, och just med tanke på vad jag har sett på sistone (Pleasure, Titane, Tigrar…) säger det ganska mycket om hur illa till mods den sista tredjedelen av filmen fick mig att känna. Det var inte vad jag väntade mig när jag började titta. Det är med andra ord en film som överraskar, och det är värt mycket.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.