Recension / Review – Page 84 – The Rite of the Christmas Dance

Mona

Kombinationen av sorg och bitterhet kan få människor att göra de mest oväntade saker. När libanesen Samir Mustaf, som arbetat som datorvirusexpert vid MIT, finner sin dotter, fru och svärmor dödade av en israelisk klusterbomb fångas han upp av Hizbollah. Han hjälper dem genom att skapa världshistoriens mest sofistikerade datorvirus, som släpps lös för att fullkomligt slå ut Israels ekonomi, och även ekonomin i stora delar av resten av världen som en extra bonus. Viruset får namnet Mona som minne efter Samirs dotter.

Kombinationen av kärlek och oro kan få människor att göra de mest oväntade saker. När KTH-professorn Eric Söderqvists ansträngningar att skapa ett system där man kan styra en dator via ett gränssnitt kopplat direkt med hjärnan efter flera år äntligen bär frukt, låter han sin fru Hanna provköra systemet, som bär namnet Mind Surf. Efter ett olycksaligt besök på en Monabesmittad webbplats blir Hanna mycket svårt sjuk, och Eric blir övertygad om att hon på något vis har smittats av datorviruset. Det enda sättet att rädda Hannas liv är då att på egen hand försöka leta upp virusets skapare och därmed på något sätt få tag i ett fungerande antivirus.

Grundintrigen i boken Mona av Dan T Sehlberg (debutbok) är så pass långsökt att till och med de flesta av personerna i boken reagerar på det. Det hindrar inte boken från att stundtals vara riktigt spännande. Sehlberg har en behaglig ledighet i språket som livar upp texten en hel del och ger den en personlig särprägel, som exempelvis den här fantastiska lilla passagen:

Den tryckande luften var varm och full av utland.

Å andra sidan användes en del tekniska och medicinska termer lite slarvigt här och var, (exempelvis berikat gentemot anrikat uran) vilket störde mig en hel del mer än vad det förmodligen egentligen borde göra. Dessutom påstår Eric under en föreläsning i bokens början att det finns tjugo miljoner döva bara i USA vilket är en rent ut sagt orimlig siffra.

Som vanligt i spänningsromaner slås jag hårt av funderingar kring varför en del personer i Mona gör de val som de gör när den naturliga reaktionen skulle vara att göra något helt annat. Men om de gjorde det rimliga skulle förstås boken bli löjligt kort och de elaka skulle ha vunnit en enkel seger. Så kan man ju inte ha det. Det är därför jag inte skriver spänningsromaner.

Nymphomaniac, vol. II

Nymphomaniac, vol. II är, förstås, fortsättningen av Nymphomaniac, vol. I som jag såg förra veckan, och därmed andra halvan av Lars von Triers långa film Nymphomaniac.

Cliffhangern från första delen ordnas upp. Joe fortsätter återge sitt livs historia för Seligman, som i sin tur relaterar till knopar och uppdelningen mellan ortodoxa och katolska kyrkan. Framför allt får man veta vad som ledde till att Joe hamnade nedslagen i den snöslaskiga gränden.

Det är spännande att följa hur spelet mellan Joe och Seligman utvecklas under samtalets gång, men jag tycker att denförsta delen hade lite mera driv än den här. Åter igen ingår det oerhörda mängder sex i historien, men det blir liksom inte upphetsande för det vilket ju är den effekten som von Trier förmodligen ville förmedla. Det handlar ändå om någon som lider av sitt sexmissbruk. Efter hand som filmen fortskred började jag bli irriterad på dialogen i filmen, då samtliga inblandade talar med närmast gammaltestamentlig högtidlighet. Det som sägs får då ett halvfalskt sken av tyngd som inte alltid passar in i resten av stämningen.

Filmen som helhet är bra – riktigt bra. Frågan är om den egentligen vunnit något på att delas i två delar.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Freudland

Man borde kanske ha studerat en smula psykologi när man hade chansen i gymnasiet, men filosofin lockade så mycket mer. I sådant fall hade jag förmodligen fångat upp så många fler anspelningar på personer, begrepp och idéer i boken Freudland av Mattias Leivinger än vad jag faktiskt gjorde. Det gör emellertid ingenting, eftersom boken fungerar gott ändå.

Freudland inleds när bokens huvudperson, Freud, häftigt vaknar upp ur en synnerligen obehaglig dröm. Han utgår från att han tagit sig en tupplur under en solskenspromenad, men tycker att det är lite konstigt att han i stort sett inte kommer ihåg något annat än sitt eget namn. Han finner vad som tycks vara hans hem, men det är något som inte riktigt stämmer med tillvaron. När krigaren Jung dyker upp på scenen inleds en rad händelser som leder till ett närmast episkt äventyr för vår vän Freud. Eller åtminstone ett surrealistiskt äventyr. Kanske till och med ett psykologiskt drama på någon nivå.

Som äventyrsroman är Freudland riktigt spännande, och som spänningsroman är den tämligen äventyrlig. Boken har många fina poänger även om man bortser från psykologianspelningarna och som läsare är det närmast omöjligt att lista ut vart handlingen är på väg. Miljön är också uppfriskande med blandade inslag av fantasy och moderniteter. Tempot i berättelsen är lite för varierande för min smak – ibland rusar handlingen framåt och ibland står den i det närmaste helt stilla – men i stort sett är boken en riktigt trevlig bekantskap. Det är en bok jag tycker om. Jag hoppas på mer från författaren, för den här debuten ger mersmak.

Nymphomaniac, vol. I

Lars von Triers Nymphomaniac är en film som är svår att vara neutral till. Den inleds med en liten text som säger att den har censurerats och klippts ned till fyra timmar med regissörens samtycke, men utan hans inblandning. Det känns som om von Trier skrev det bara för att retas. Hur som helst så har filmen delats upp i två delar för att göra den lite enklare att se. Jag har nu sett Nymphomaniac, vol. I.

Filmen inleds en blötsnöig kväll när den stillsamme äldre herren Seligman hittar en nedslagen och blodig kvinna liggande på en bakgård. Hon heter Joe och hon vill inte att Seligman ska ringa efter ambulans eller polis. Däremot vill hon ha en kopp te, så hon följer honom hem. När han vill veta vad som har hänt med henne inleder hon berättelsen om sitt liv, där de fem första kapitlen får plats i den här första delen. Joe är svår sexmissbrukare och Seligman relaterar hennes mustiga historier till flugfiske, matematik och andra stillsamheter.

Det blir sex – ganska mycket sex, vilket man ju kan förstå. De olika tillbakablickarna från Joes liv är varierade och innehåller en del situationer som är närmast dråpliga. Personkemin mellan Seligman och Joe är spännande eftersom de verkar så oerhört olika som människor, men ändå verkar ha tankebanor som i grunden snurrar på samma sätt fast med olika uttryck.

Ett par irritationsmoment finns. Musikvalet känns nästa provocerande trött, med Rammstein, Sjostakovitj och Steppenwolf som i vilken typisk “provocerande” konstskolefilm som helst, och vissa skådespelares försök till brittisk accent är närmast plågsamma att höra.

Nymphomaniac, vol. I avslutas med en dramatisk cliffhanger av sådant slag att det inte går att avbryta upplevelsen här. Fortsättning följer nästa vecka.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Cave Story+

Cave Story is a well-known game for the people who know such things, and Cave Story+ is a slightly updated edition of that game. However, I am not one those knowledgeable people so for me Cave Story+ was a new acquaintance, and I started the game without knowing anything about it. This was very fitting, because you start the game inside a cave, not knowing anything about where you are, why you are there or even what your name is. Soon you realise that you are inside a huge floating island inhabited by a rabbit people called mimigas. They are in grave danger from a mad scientist, but you believe that you are there to help them. Eventually you start uncovering what is going on, and also who you are.

The plot in the game is rather intricate, so the motivation for the characters is not always obvious. I am not sure that the game constructor himself always knows why the characters act as they do, but since everything is done with such good humour I do not really care.

The game itself is a traditional run, jump, shoot and explore game. The control of the amnesiac main character are intuitive and well behaved. However, it turned out that I was a useless player. In order to progress in the story at a reasonable pace I had to give up my attempt on playing through the game in normal mode and restart everything in easy mode. This, embarrassingly, turned the trousers of the main character yellow. There is a nice selection of weapons that can be obtained through the game, and all types have their uses, so the trouser colour was not too much of a distraction for me in the end.

The graphics and the music are both gloriously retro and happy in style. However, I was surprised to hear Erik Lindström’s fifty-or-so year old Letkajenkka being used as part of the soundtrack. He was sadly not credited in the end titles. This is not how you treat a composer of a catchy song!

Cave Story+ is a very fun game to play and, since there are many choices the player can make through the game and many secrets the player can uncover, it has a large replay value as well. I just wish that my playing skills were on the same level as the game.

Europa Report

Det har blivit en tradition att Rymdrådet i Kiruna bjuder på filmvisning under den årliga Snöfestivalen. Filmerna har naturligtvis rymdtema. I år visades filmen Europa Report, med Sebastián Cordero som regissör, under dessa omständigheter.

Filmen dokumenterar den bemannade rymdfärden till månen Europa – den första bemannade rymdfärden till en annan himlakropp efter att Apolloprojektet avslutades på sjuttiotalet. Det vetenskapliga målet för forskningsresan var att studera eventuellt liv som skulle kunna finnas i oceanerna under Europas isiga yta. Den internationella besättningen bestod av två piloter, två tekniker och två forskare som bildade ett gediget team, perfekt sammansatt för den mest ambitiösa forskningsresan genom alla tider. I sann “Big Brother”-anda så hade rymdkapseln försetts med ett otal kameror för att dokumentera allt som hände ombord under den fyra år långa tur-och-returresan. Det var tur det i och med att en oväntad solstorm slog ut kommunikationen med jorden under resans gång. Vi får alltså, tack vare videodokumentationen, möjlighet att se vad som hände sedan.

Filmen är gjord i formen av en TV-dokumentär, och det känns därmed som om den skulle passa bättre att visas i vardagsrummet än i biosalongen. Som sådan skulle den faktiskt vara riktigt intressant, men jag slogs av att själva grundstolpen i filmen, forskningsresan, var så märkligt planerad. Att till exempel skicka människor till en sådan strålningsmässigt ytters otäck plats som Jupiters strålningsbälten i en farkost som inte klarar av en solstorm känns bara dumt. Jag kände inte heller att jag egentligen brydde mig om någon i besättningen. De hade liksom en gemensam personlighet att dela på.

Trots detta känns det ändå på något vis uppfriskande med en rymdfilm som, även om budgeten var begränsad, med hjälp av gott hantverk bygger upp spänningen på ett effektivt sätt. Men det går inte att komma ifrån att filmen i princip är Blair Witch Project i rymdkostym.

Filmen visades på Snöfestivalen, Kiruna.