Category: Recension / Review

Tydligen tillhör jag generation 64. Det kan jag med viss säkerhet säga eftersom jag kom i kontakt med Commodore 64 under 80-talet, och gillade det. Ungefär så definieras generation 64 i boken med det i sammanhanget så passande namnet Generation 64 av Jimmy Wilhelmsson och Kenneth Grönwall.

Bokens undertitel, Commodore 64 gjorde mig till den jag är, förtydligar poängen med boken: inte mindre än trettio kända och förhållandevis okända svenskar berättar om sin uppväxt tillsammans med C64. Medlemmarna i generation 64 har av bokorganisatoriska skäl sorterats in i ett antal grundtyper (spelarna, musikerna, hackarna, demoscenen, grafikerna och entrepenörerna) och många verkar idag ha nästlat in sig i olika innovativa företag, akademiska institutioner och mediasammanhang. Det känns som om boken aspirerar på att vara heltäckande, men jag tycker att många av berättelserna känns lite för grunda. Det är många personer som intervjuas, men var och en får ganska lite plats att utveckla sin berättelse på djupet. Trots detta är texten läsvärd.

Frågan jag ställer mig efter att ha läst boken är förstås varför jag själv inte är med i den. Svaret är lika uppenbart som nedslående: jag utmärkte mig inte på något sätt i världen som kretsade kring C64. När jag efter att ha köpt min dator försökte hitta möjligheter att lära mig mer om den möttes jag av en svårt exkluderande attityd bland dem som jag antog var det hippa C64-gänget hemma i Gävle (dvs de som hängde i datorbutiken). Det fanns ingen som helst vilja hos dem att ens ge några råd. Den elitistiska aspekten kommer förstås inte fram i intervjuerna, även om den kan anas i texterna från demovärlden.

Jag känner mig lite kluven till själva formen på Generation 64. Det är en så kallad kaffebordsbok till formatet, och den är snyggt designad med många bilder som väcker minnen från en svunnen tid. Nostalgi blir ju bara bättre med åren. Boken fungerar alldeles utmärkt i den rollen. Å andra sidan gör texten i boken ett försök att vara en hyfsat heltäckande berättelse om hur stor betydelse C64 har haft för dagens Sverige, och det passar bättre ihop med en bok i mindre format och med mera text. En bok som man kan läsa i sängen eller när man är på resa. Det är möjligt att det här lilla identitetsproblemet är en fullt medveten effekt från Wilhelmssons och Grönwalls sida för att spegla C64-ans dubbla identitet som spelleksak och som (på sin tid) mycket kompetent verktyg. Är det på det viset så är det så listigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Sista brevet till Sverige är den fjärde och sista delen av Vilhelm Mobergs utvandrar-tetralogi där de lösa trådarna från de tidigare delarna (Utvandrarna, Invandrarna och Nybyggarna) knyts ihop. Äntligen får Jonas Petter tillfälle att berätta klart den mustiga anekdot han försökt förtälja i flera böcker, äntligen får man veta om astrakanapeln bär någon frukt.

Tyvärr sker det saker på större skala som hotar den lugna, men produktiva, tillvaron på Nya Duvemåla, eller Nelson Settlement som det börjar kallas av traktens invånare. Ett inbördeskrig mellan Nordamerikas förenta stater börjar tära på resurserna och indianstammarna i närheten börjar göra uppror i hungersnöd. Fler och fler nybyggare anländer till trakten kring Chisago Lake, och även moderniteter som järnspisar och fotogenlampor. Och så får man följa Karl-Oskar och Kristina och se på vilka sätt de slutar sina dagar.

Boken drar tyvärr ut på slutet lite väl mycket, och mycken text som är tänkt som förklarande känns som upprepningar. Det kan vara nyttigt med påminnelser om vad som skett i de tidigare böckerna, men när det som hände tidigare i samma kapitel också återupprepas blir det lite påfrestande i längden. Den här boken är den svagaste i serien, men utan den skulle historien kännas ofullständig så den fyller ändå vämförtjänt sin plats i den svenska litterära skattkammaren.

Nybyggarna är den tredje boken i Vilhelm Mobergs emigrant-tetralogi, och boken tar vid efter de tidigare delarna Utvandrarna och Invandrarna.

Det börjar komma allt fler nybyggare till markerna i Minnesota, så livet för Karl-Oskar och hans familj blir allt mindre ensamt i och med att de får allt fler nya grannar. Även i övrigt blir tillvaron allt bättre, med goda skördar i bördig jord och ett allt mer organiserat samhälle. Minnesota uppgraderas till delstat, och nu får Karl-Oskar rösta i valet till president i Nordamerikas Förenta Stater. Hans bror Robert dyker upp igen efter att ha gett sig av till Kalifornien för att gräva guld.

Det händer inte alls lika mycket på det familjenära planet i den här boken som i de tidigare delarna i serien, och det gör att jag inte grips med lika mycket i berättelsen som tidigare. Å andra sidan finns Roberts berättelse från Kalifornienvägen med för att sätta färg på anrättningen, men det tycker jag slarvas bort genom ett märkligt berättartekniskt val av den gode Moberg. Historien berättas nämligen, åtminstone delvis, av Roberts sargade öra och det blir egentligen mest krystat och det greppet passar inte heller riktigt in i resten av boken ganska raka text. Även de ibland långa grubblerierna kring hemlängtan blir lite jobbiga i längden eftersom de inte leder någon vart utan mest går runt i cirklar. För övrigt så håller boken samma höga klass som de tidigare böckerna, och jag känner att jag ändå måste avrunda bokserien med att läsa sista delen. Jag vill ju veta om Kristinas astrakanapel någonsin får bära frukt.