Category: Recension / Review

I de finare engelska universiteten finns det ytterst exklusiva herrsällskap som man bli medlem i om man bjuds in. En inbjudan kan man bara få om man har rätt anor eller pengar och har gått på någon av de tre-fyra rätta internatskolorna. The Riot Club är en fiktiv sådan klubb i Oxford som grundades 1780 till minne av lord Ryot, och dess aktiviteter går ut på att supa och svina ner sig, känna sig överlägsen populasen och slå sönder allmän och privat egendom. Filmen The Riot Club, av Lone Scherfig handlar om en årskull av dess medlemmar.

Berättelsen inleds vid universitetsårets början då klubben behöver två nya medlemmar, så att medlemsantalet är det historiskt stipulerade tio. Miles, filmens hyfsat sympatiske huvudperson, och Alistair, ett praktarsle, väljs ut och får genomgå äckliga ritualer för att bli fullvärdiga medlemmar. Allt leder till den stora praktmiddagen, som hålls i en pub långt utanför staden eftersom klubben är portad från samtliga ställen i närheten av Oxford. Middagen går som förväntat.

Skildringen av de priviligerade samhällsskikten känns mycket trovärdig, i och med att de uppfyller alla mina vidriga fördomar om klassförakt och elitism. En del av beteendemönstren känner jag också igen från Imperial College och andra delar från Uppsala Universitet, så det är inget typiskt bara för engelska fin-universitet. Filmens tempo känns lite märkligt där den första halvan av filmen mest liknar ett pilotavsnitt till en TV-serie. Det kan nog ha att göra med att filmen bygger på en pjäs (Posh av Laura Wade). Skådespelarna är bra, och Oxfordmiljön är precis så romantisk som den ska vara på film.

Filmens slut är lysande!

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Yehezkel lever ett lugnt liv på ett ålderdomshem tillsammans med sin fru Levana som kämpar mot sin demens, och han ägnar dagarna åt att pyssla med elektromekaniska uppfinningar. Hans goda vän Max lider av en obotlig sjukdom som medför svåra smärtor, och ber därför Yehezkel om dödshjälp. Yehezkel tar bland annat hjälp av en gammal veterinär och sätter ihop en slags dödsmaskin som låter den sjuke trycka på en knapp för att inom en minut stilla komma till vila. Ryktet om dödsmaskinen sprider sig sig och fler vill ha hjälp, och frågan är var man egentligen ska dra gränsen. När ska man egentligen kunna välja aktiv dödshjälp, och vem ska få göra valet?

Tro det eller ej, men Avskedsfesten av Tal Granit och Sharon Maymon är en riktigt rolig film. Bitvis. Den är också riktigt mörk, men framför allt är det en varm film om värdighet när livet obönhörligen närmar sig sitt slut. Det fungerar att blanda humor med aktiv dödshjälp och demens, om man gör det med hjärtat, och med en finfin skådespelarensemble.

Frågorna om moral som ställs får inga svar, men de har i alla fall ställts.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Michel gillar jazz. En lördag hittar han på en loppis en skiva han letat efter länge: “Me, myself, and I” som är klarinettisten Niel Youarts debutplatta. Han skyndar sig hem med sitt inköp så att han ska få lyssna på plattan i lugn och ro innan hans vän kommer på besök för att prata affärer. Men hans fru har något viktigt hon vill prata om, liksom hans älskarinna. Städerskan för oväsen, för att inte tala om de polska hantverkarna som han anlitat för att bygga om i lägenheten, och grannarna som organiserar ihop en husfest i grannsämjans tecken, och hans son som organiserar ett flyktingboende i huset. Då blir det inte mycket lugn och ro över till att spisa jazzplattan.

En lugn stund av Patrice Leconte är en oerhört fransk film. Det är mycket, mycket prat och högröstade livliga diskussioner och dessutom ett typiskt urval av stereotyper som hör hemma i en fars. Det blir faktiskt riktigt roligt när man, som i den här filmen, gör det hela fullt ut. Jag kan bara inte komma över känslan att jag har läst nästan samma historia med Kalle Anka, fast då ingick förstås inte älskarinnor.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Året är 1945. Nelly har överlevt Auschwitz, men hennes ansikte är sönderskjutet så hon genomgår en kirurgisk ansiktsrekonstruktion. Hon beger sig hem till ett totalt sönderkrigat Berlin fast bestämd att leta upp sin älskade make Johnny. När hon hittar honom känner han dock inte igen henne, utan kommer i stället med ett mindre ärligt affärsförslag. Hon spelar med, men allt eftersom tiden går kommer allt mer fram som tyder på att Johnny kanske har något med hennes fångenskap att göra.

I filmen Phoenix av Christian Petzold berättas en riktigt listig historia om nystart, att återfödas ur askorna, trots att världen runt omkring har ändrats. I en del scener leks det med visuella effekter som brukar användas i andra filmer, såsom ett godståg på en mörklagd station eller Cole Porter-sångflickor på nattklubben för att symbolisera det som varit (fångtransporter, respektive mellankrigstiden). Att använda sådana enkla bilder i stället för raka tillbakablickar eller flashbackeffekter visar sig vara ett utmärkt knep att få filmen att få sin egen prägel. Tyvärr lider filmen lite av att Nelly är med i nästan varenda scen, men bibehåller nästan samma uttryck hela tiden. Hennes kroppsspråk svarar inte mot hennes känslor. Annars är det en alldeles utmärkt film, som behandlar frågor som fortfarande känns aktuella. Det borde de inte behöva göra, förbannade värld.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En sak jag upptäckte under mitt år i Frankrike är att fransmännen tycker om att åka ut i industriområden för att handla mat i lågprisaffärer. Filmen Klippet, av Louis-Julien Petit, handlar om en grupp anställda i Discount, just en sådan affär, i Lilletrakten. Anledningen till att butiken kan ha så låga priser är att personalen får låga löner samtidigt som de pressas till högre effektivitet med allt mer utstuderade metoder. När automatkassor ska införas kommer personalantalet att kunna minskas så att bara de allra effektivaste får stanna. Personalen har inte råd att strejka i protest, så i stället utarbetas en plan där de tar rätt på kasserade matvaror från butiken och säljer dem själva, fast till ett betydligt lägre pris. De öppnar en “solidaritetsbutik”.

Filmen är en socialrealistisk skildring, kanske till och med komedi, i en stil som annars känns som någonting från norra England. Även det nordfranska vädret för tankarna ditåt. Filmen inbjuder mer till ilska än till skratt, men anslaget har ändå ett gott humör i botten så det är nog därför man ska kalla den för en komedi. Livet för de den lilla revolterande gruppen skildras rätt ömsint, men även butikschefen skildras som en människa som försöker göra sitt bästa och därför offrar sitt sociala liv. Det onda i filmen är därför snarast människofientligheten i storskaligheten och vinstsökandet som dominerar samhället i stort. Filmen pekar ut detta, och den gör det tydligt.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En gång såg jag Amy Winehouse när jag var på väg hem från jobbet. Då arbetade jag på Imperial College, och i korsningen Exhibition Road och Cromwell Road satt hon på en cykel och såg förvirrad ut. Hon såg inte mig.

Dokumentärfilmen Amy av Asif Kapadia handlar om Amy Winehouses liv fram till dess tragiska slut 2011. Filmen är ihopsatt av ett stort antal amatörfilmer och TV-bilder från olika framträdanden, och till detta används berättarröster som består av intervjuer med vänner och familj, och med Amy själv. Det hela sätts ihop till ett porträtt av hennes liv, hur sång- och texttalangen fanns där från början, och om hur bulimi, alkohol, droger och inte minst skvallerpressen bröt ner henne. Man får inget gått intryck av hennes obehaglige far, den girige managern under senare delen av hennes karriär, och hennes förste make som fick henne att börja använda heroin. Märkligt nog har de ändå gått med på att intervjuas och vara med i filmen.

Filmen är bra, men oerhört sorglig. Man får en bild av människan Amy Winehouse, vilket känns skönt eftersom man under hennes sista år från massmedia mest matades med skildringar av någon slags seriefigur. Bilderna från den sista studioinspelningen var nog mest rörande. Då fick hon sjunga duett med Tony Bennett, en av hennes allra största idoler under uppväxten, och hon förvandlas till en blyg liten flicka vid hans sida.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.