Category: Recension / Review

Lucky är en butter, men vänlig, gammal gubbe som bor i en liten i håla i öknen någonstans i USA. Hans dagar ser likadana ut med morgongymnastik, promenad till fiket för kaffe och korsord, lite eftermiddags-TV och så en Bloody Mary på baren på kvällen. Ett plötsligt fall i hemmet får honom att plötsligt inse att livet inte varar för evigt, och han börjar grubbla över vad meningen med allt egentligen är.

John Carroll Lynch har i Lucky samlat ihop en mängd åldrande skådespelare som alla gör utmärkta jobb. Framför allt så spelar inte Harry Dean Stanton filmens huvudroll, han är Lucky. Historien är enkel, men innehållet är tungt. Dödsångesten känns riktigt äkta. Det är en fin och välskriven film där man får en slags ögonblicksbild av hur livet är i hela den lilla ökenstaden där alla känner Lucky. Filmen gjorde mig både rörd och upplyft på samma gång. En småskalig, men stor, film.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Konstvärldens uppblåsthet och självgodhet är lätt att göra narr av, men Ruben Östlund skruvar till det ett snäpp till hans omtalade The Square. Ett museum för modern konst, som råkar ligga i Stockholms slott, ska till att öppna en ny utställning som bygger på verket The Square, en ruta på marken utanför där solidaritet, tillit och tolerans skall råda. Chefen på muséet, den lätt slirige dansken Christian, råkar bli av med sin mobil och sin plånbok vilket leder till en serie händelser där han allt mer förlorar kontrollen över vad som händer.

Filmen är en träffande satir som är riktigt rolig ibland, men också mycket tänkvärd. Den handlar om fördomar. Den handlar om att prata om höga ideal men inte följa dem. Den handlar om cynism i marknadsföring. Den handlar om tomheten som ofta uppstår i uttrycket i den moderna konsten. Den handlar om felslut. Den handlar om civilkurage. Den handlar om att våga lita på folk. Den handlar egentligen om alldeles för mycket. Filmen är ganska lång, men det är för att den försöker få med så oerhört många idéer vilket gör att inte känns utdragen. Däremot känns den mastig.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

I borgmästarhemmet i en liten by i Libanon drar det ihop sig till förlovningsfest då dotterns blivande man har bjudits in tillsammans med sina föräldrar. Thérèse, frun i huset, ser verkligen fram emot tillställningen, men det ingen sagt henne är att pojkvännen är syrier då hon hatar syrier efter att hennes bror dött av en syrisk bomb under inbördeskriget. Hon gör därför upp en listig plan för att avstyra förlovningen.

Den syriska förlovningsringen, av Sophie Boutros, är på ytan en rätt harmlös komedi, men med en mörk bakgrund i krig och kulturkrockar som snarast liknar hat. Det är också den kontrasten som gör filmen intressant. Annars följer filmen rätt troget mönstret från både romantiska situationskomedier och folklustspel med många högljudda diskussioner med viftande armar, och många kraftiga känsloyttringar. Det finns en del krystade kombinationer av händelser i filmen, och dessutom är skådespelarna rätt stela, så det är tyvärr svårt att ta filmen på allvar trots dess allvarliga bakgrund. Men den roar, och det är ju ändå poängen med en komedi.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Om 18 år i Paris har allting gått åt skogen. Storföretagen har tagit över allt, och för att hålla befolkningen underhållen och lugn ordnas TV-sända slagsmål där det mesta är tillåtet. Framför allt doping. Arès är lite av en föredetting i branschen, men tvingas mot sin vilja kliva in i ringen igen för att skydda sin syster och hennes båda döttrar.

Det skulle ha kunnat blivit en film med rader av dystopi-klyschor som följer på varandra, men Arès av
Jean-Patrick Benes lyckas överraska mig. Den kanske inte är så visuellt klatschig som den hade kunnat vara, men historiens snårighet och hela det nattsvarta pessimistiska anslaget lyfter upp den ändå. Den kändes måhända onödigt våldsam på sina ställen, och själva bakgrunden till historien fungerar inte riktigt. Ett samhälle kan liksom inte fungera på det sättet trots att så mycket energi i filmen gått åt till att beskriva hur samhället ser ut och hur det blev som det blev. Som helhet är filmen helt OK.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Två hjortar i en skog som är klädd i vacker vinterskrud och ett slakteri i Budapest. Det tar ett tag innan man får någon klarhet i den kopplingen när man ser Om själ och kropp av Ildikó Enyedi. En ledtråd finns i filmens titel.

På slakteriet arbetar en medelålders manlig ekonomichef, Endre, och en nyanställd yngre kvinnlig kvalitetsinspektör, Maria. Han har bara en fungerande arm, och hon har någon obestämd psykisk diagnos som gör att hennes sociala liv krånglar. Som en följd av en utredning efter ett brott upptäcker de båda att de delar samma dröm. Det gör att de sakta dras till varandra och med tiden utvecklar en ganska komplicerad relation.

Filmen frossar i bilder från slakteriet. Man får noggrant följa slaktprocessens detaljer, så det är mycket blod i vit belysning och kött. Man får också följa hur Maria arbetar med att försöka lära sig hur man ska vara om man är som vanligt folk, och hur Endre försöker att åter få in lite känslor i sitt liv.

Det känns konstigt att kalla filmens foto för vackert, men det är nog det ord som ändå passar bäst för att beskriva det. Dels det mer traditionellt vackra med hjortarna i snön, men också i hur arbetet på slakteriet fortgår på ett närmast rituellt vis. Historien som berättas är också spännande och intressant, trots att den är fylld med blod och att alla känslor utvecklas så oerhört långsamt. Återhållsamt och vackert. Det finns säkert mycket att hämta ur filmen om man gör en djupare analys, men jag är glad ändå.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Vacker och brutal är den isländska naturen, och det verkar färga av sig på livet i den lilla och mycket ensliga byn i Heartstone. Thor är en pojke som bor i ett rätt stökigt hem med sin kärlekstörstande mor och två irriterande storasystrar, medan Kristian har en supande och misshandlande far. Thor och Kristian är bästa vänner, men under sommaren som den större delen av filmen utspelar sig, så börjar de upptäcka kärleken. Det skulle kunna vara enkelt, men Thor svärmar för Beth medan Kristians hjärta verkar gå åt ett helt annat håll.

Guðmundur Arnar Guðmundsson har tidigare regisserat kortfilmer. Det här är hans första film i längre format, och det märks. Hela sättet som historien dras fram med använder det typiska bildspråket som är så vanligt i kortfilm, där inte så mycket egentligen händer i scenerna men det ser bra ut på bild. Det blir lite ansträngande i längden när filmen är drygt två timmar lång. För övrigt är det en alldeles utmärkt film, men den är mycket brutal. I byn skvallrar alla om alla, och det hänger hela tiden hot om våld i luften. Det är också spännande att till skillnad från många andra filmer låta berättelsen koncentrera sig på Thor, den mindre intressanta i vänskapsduon. Filmen blir därmed mera reaktioner på yttre händelser än en rak berättelse. Allt handlar om att gå vidare, att överleva, att växa upp.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.