När man först startar spelet The Talos Principle är man i någon slags större och stillsam palatsträdgård med en smula antik känsla. Man finner att man är någon slags intelligent robot, samtidigt som en röst, som låter oerhört viktig, hälsar spelaren välkommen till världen som han har skapat för denne. Världen som rösten, som kallar sig Elohin, har skapat är fylld av pussel och är redo att utforskas för att spelaren sak kunna samla på sig sigill av olika slag. Till att börja med kan man hitta en mojäng som stänger av kraftfält som annars skulle spärra vägen, men som också kan användas till att stänga av andra saker, såsom irriterande svävande minor och laserkanoner som annars skulle vara dödliga. Allt eftersom man hittar sina sigill kan man med hjälp av dem låsa upp flera nya typer av mojänger som krävs för att klara av pusslen, som till exempel laserstrålehopkopplare, fläktar och hexaedrar (byggklossar). Samtidigt blir förstås pusslen allt mer komplexa, och man får tillfälle att lösa pussel i ett par andra grundmiljöer.
Så här långt i beskrivningen är alltså spelet ett småtrevligt pusselspel där man i lugn och ro kan ägna sig åt lite småkomplex problemlösning och få möjlighet att känna sig duktig när man kommer framåt. Det finns en stor mängd pussel att lösa, men det gör att variationen på dem blir lite lidande. Dessutom ökar svårighetsgraden ganska långsamt under spelets gång, så det är lätt att bli lite uttråkad. Eller snarare, det skulle vara lätt att bli uttråkad av The Talos Principle om det inte vore för spelets andra ansikte: Historien som berättas. Utspridda i världen hittar man bland annat en hel del datorterminaler. Genom att titta på innehållet i dem, en samling lösryckta e-postmeddelanden, webbsidor, chattloggar och brottstycken av andra texter, går det att själv pussla ihop en historia om vad som egentligen står på. Vad är egentligen det här för en värld? Vad är meningen? Man får till och med ställa sig frågan om vad ett medvetande egentligen är, är man medveten bara för att man tror att man är det? Så det blir en hel del filosofi att fundera över om man läser alla texterna, och det har dessutom en viss inverkan på hur spelet utvecklar sig.
Spelet är fängslande och väl värt att spela. För mig kändes det dessutom bra att det fungerar bra att spela även i små doser då man har någon halvtimme till förfogande. Jag hade i stort sett inga problem att lösa pusslen, men en del av dem krävde ordentlig eftertanke för att komma igenom. Spelet kändes dock lite för långt, vilket framför allt visar sig i att den främsta känslan när jag kommit så pass långt att jag sett tre olika slut var ett stort äntligen. De tre sluten på historien kändes också något krystade i sammanhanget. De var liksom inte riktigt värda besväret, men å andra sidan får jag nog lov att säga att själva besväret var värt besväret.
