Det är nästan fem år sedan jag skrev om Kentucky Route Zero. Den gången avrundade jag texten med att jag såg fram emot att uppleva de avslutande två delarna i dramat. Så det är alltså det jag har gjort sedan juni 2015: sett fram emot något. Då kan man fråga sig, nu när den sista delen äntligen kommit ut, om min framsyn var värd besväret, och svaret på det är nog “jovars”. Den avslutande delen känns som den svagaste delen i ett starkt sammanhang, trots att den tagit fyra år att få klar.
Spelet, eller upplevelsen, Kentucky Route Zero, är tämligen unikt, eller unik, i sitt slag. Ett spel med en rejäl släng av poesi, vemod och surrealism som förs framåt i makligt tempo, med en fascinerande sammansättning av olika människoöden som kopplas samman kring den svårfunna vägen noll. Och så hela tiden den där känslan av att man har missat något längs vägen, att man är lite för sent ute och att det nog är kört ändå i och med att världen letat sig vidare och att allt som har fyllt dess mellanrum inte längre har någon funktion. Man vet inte vart det bär iväg, men det är ju ändå inte slutet som är poängen med Kentucky Route Zero, det är vad man bär med sig längs vägen och inte minst dem man möter där.
Kentucky Route Zero är ett mycket bra spel, men det känns som om man inte ska inte dra ut på det alltför många år. Detta trots de sidospår som dök upp under tiden såsom den, taget ur sammanhanget, rätt märkliga webbplatsen för WEVP-TV.
