Recension / Review – Page 14 – The Rite of the Christmas Dance

The Witcher 3: Wild Hunt

The Witcher 3: Wild Hunt is considered one of the best computer games ever made by many people. It is also following up The Witcher and The Witcher 2: Assassins of Kings, two games that I really enjoyed playing, so it is not a surprise that I also liked this game during the six months I dedicated to it…

The initial plot is simple. Geralt, the witcher, is searching for his old lover Yennefer in the war-scarred countryside after a major battle between the Nilfgaardian and Temerian armies. He finds her and follows her to Vizima. On the way there they are attacked by the Wild Hunt, a group of icy specters travelling between worlds. It turns out the emperor Emhyr var Emreis in Vizima wants to hire Geralt’s services to find the emperor’s daughter Ciri, who has also been under Geralt’s care, and who is believed to be the reason for the Wild Hunt attacks. There are only three vague clues of Ciri’s potential whereabouts so it is not an easy task for Geralt to find her, even though he has superhuman senses, good fighting skills and a large network of acquaintances to aid him.

What makes The Witcher 3: Wild Hunt is that it feels like the world in the game is alive. The people in the game reacts to what is going on, and there are many, many stories on the side of the main story that are worth looking into. The game has a strong focus on the story, and many of the choices that you make in it have effects on the outcome. The fighting and action sequences are significantly more streamlined than in the earlier games in the series which makes this game more relaxing to enter. There are some minor technical issues that started to annoy me after some time: I had for some reasons difficulties with precision riding to such degree that it was hard to navigate forks on forest paths, and the game had a habit of (well it happened about five times in the six months I played) crashing immediately after important dialouges forcing me to reload and restart those.

The game is rather massive, especially for somebody like me who wants to see as much as possible of it, but in contrast to other games of this size I never felt that The Witcher 3: Wild Hunt overextended its welcome. I was enjoying it all the way through to the end. Also after the end, since I also played the two expansions Hearts of Stone and Blood and Wine, where in particular the latter one was a nice experience. It felt like a good final end to the adventures of Geralt, the Butcher of Blaviken.

House of Leaves

Johnny Truant is looking for a new apartment when his friend Lude tells him about an apartment in his building that had belonged to a man called Zampanò who had recently died. In the left-over belongings after Zampanò, Truant finds that he had compiled a manuscript, an academic study, about a film documentary called The Navidson Record. This documentary tells the story of Will Navidson, a Pulitzer Prize winning photojournalist, who, together with his family, moves into an old house in Virginia. This house turns out to intermittently be significantly larger on the inside than on the outside, and the documentary details the horrific attempts to explore the vast dark interior of the building. However, Truant also finds out that a significant number of the numerous references (it is an academic work after all) in the Zampanò manuscript does not exist, and that Zampanò was blind. Truant goes through the text and adds details to the footnotes, while at the same time his own life falls apart and his sanity seems to evaporate.

There are many layers present in House of Leaves by Mark Z Danielewski. The Navidson Record functions as the skeleton from which both the story about Navidson’s exploration of the house and Zampanò’s interpretations are told, and the story about Johnny Truant is uncovered through the extensive footnotes in the reworked manuscript. Quite a lot of the context in the book also comes through the sometimes unusual typographical setup in the text, where narrow hallways lead to narrow pages and the sometimes maze-like corridors and endless spiral stair-cases lead to a confusing set of chained interconnected footnotes combined with text going in all directions at once. In fact, I had the feeling that the form was more important than the content in the book. House of Leaves is a voluminous book, but there is not a lot of story told within it. A lot of the background is only hinted at, which opens up for interpretations, but what is actually told in the text is not much. There are also many things cleverly, or sometimes not so cleverly, hidden in the book to initiate discussions. Just to give an obvious example I can mention that the front cover of the book is exactly 1/2” narrower than the book block, to be compared with the 1/4” initial discrepancy in the house as noticed by Navidson.

It seems as if many people think it is important to put books into genres. In this case that is not so easy. The film in the book is clearly of the horror and adventure variety, exploring a dark and cold unknown that should not even be able to exist. However, Zampanò’s manuscript is an academic text, and it interprets the background of the film as a description of how the love between Navidson and his wife develops over time. Furthermore, the story about Johnny Truant is again a horror story, but in the psychological sense, about the obsession to dig deeper and deeper to find the possible truth. Finally, House of Leaves itself could easily be interpreted as a satire of serious text and film analyses like the ones you find in magazines for cineasts.

It is a good read, but it is also a time-consuming read. It feels ambitious, but it also feels a bit bloated, and sometimes with a lot more style than substance. I enjoyed the playfulness and the way Danielewski breaks and subverts the standard rules of the format: The book has a big index where we can see where every instance of the word “so”, for instance, is located in the text. Anyway, I like the book, but I do not consider it to be a great one.

Make no mistake, those who write long books have nothing to say. Of course those who write short books have even less to say.

The Painted Bird

Det börjar med en pojke som springer genom en skog med ett litet tamt djur tryckt mot bröstet. Pojken fälls och misshandlas medan hans lilla djurvän bränns upp. Pojken bor mot sin vilja hos sin faster, och han finner henne något senare död i en stol och råkar av chocken bränna ner huset. Sedan blir det värre. Pojken driver runt i slavisk landsbygd och hamnar ständigt i riktigt hemska situationer, i klorna på vidriga typer. Andra världskriget pågår för fullt, och det präglar förstås också livet för den stackars pojken.

The Painted Bird av Václav Marhoul är en djupt pessimistisk film som visar människan från dess sämsta sida. Man får se hur råhet, våld och tvång formar en människa, och inte minst får man se en lång rad av exempel på just råhet, våld och tvång. Det är brutalt och obehagligt, men det leder till en väldigt sorglig känsla. Är vi människor inte bättre än så här när vi får möjligheten att trycka ner någon som redan är utsatt?

Det svartvita fotot är anmärkningsvärt vackert med närbilder av ansikten blandat med naturmiljöer. Filmen är riktigt lång, men den känns inte utdragen utan håller faktiskt ett ganska effektivt berättartempo. Det är inte så många ord som används utan skeendena får tala för sig själva. Allting är dessutom sett från pojkens synvinkel, så det blir liksom något ofiltrerat men också väldigt konsekvent.

Filmen är riktigt bra och sevärd, men det finns förhållandevis många scener som är riktigt obehagliga att se så det är verkligen inte en film för alla. Filmens titel, the Painted Bird, syftar på en scen där färg stryks på en fångad fågel som sedan släpps ut till en flock artfränder. Dessa attackerar och hackar på den målade fågeln, varefter den faller ner död till marken. Det är tydligt att pojken känner sig vara i samma läge. Varför en tjeckisk film har en engelsk titel i Sverige är dock för mig en gåta.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vincent van Gogh – Vid evighetens port

Det ligger en viss symmetri i att en film om någon som har det riktigt jobbigt är riktigt jobbig att se på. Stora delar av Vincent van Gogh – Vid evighetens port är filmad med osedvanligt ryckig handkamera, bilder dubbelexponeras, dialoger upprepar sig, och musiken är kantigt satt och högt mixad. Regissören Julian Schnabel verkar helt enkelt inte vilja låta betraktaren ha det bekvämt, och gör allt för att dölja att filmen har utmärkta skådespelare och utomordentligt genomarbetad scenografi.

Filmens handling fokuserar på tiden van Gogh tillbringade i Arles. Mycket tid går åt till att skildra konstnären då han vandrar på fälten runt staden, målar tavlor, eller kämpar med sin mentala ohälsa. Filmens behållning ligger i ett par dialoger där van Gogh får utveckla sina tankar, vilket ger ny insikter om de kända episoderna i hands liv. Det är ju inte första gången det gjorts film om hans tragiska liv, så det behövdes något sådant för att lyfta filmen. Tyvärr tycker jag inte att det räcker riktigt, för mellan de klara dialogerna är filmen så pass spretande och kantig i utformningen att den inte håller ihop.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Skådespelerskor

Det finns en filmgenre jag har märkt att jag har förvånansvärt svårt för, och det är småpretentiösa filmer om livet som skådespelare. När filmen även är skriven och regisserad av en framgångsrik skådespelare, som Valeria Bruni Tedeschi Skådespelerskor, blir det riktigt jobbigt.

Filmens handling är att Marcelline är en skådespelerska som hunnit bli 40 år, men är singel och barnlös, och som repeterar och sätter upp en Turgenev-pjäs på en halvstor teater. Självupptagna kulturmän interagerar med självupptagna kulturkvinnor, neuroser slår åt alla möjliga håll och allt bara puttrar på i en överspelad tillvaro som jag inte alls kan relatera till. Det är otydligt berättat men samtidigt är poängen med filmen övertydligt antydd: Ja, det kan vara svårt att veta vem man är när man spelar olika roller i olika sammanhang, både på teatern och i verkliga livet. Samtidigt gör det vaga berättandet att filmen i varje fall blir oförutsägbar, vilket i alla fall i mina ögon räddar Skådespelerskor från ett platt fall.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den andra sömnen

En aprileftermiddag i Vår Uppståndne Herres år 1468 inleds Den andra sömnen av Robert Harris. En ung präst, Christopher Fairfax, är på väg till den ensligt belägna byn Addicott St George i Wessex för att förrätta begravningen av den lokale prästen som nyligen dött i en fallolycka. Väl på plats finner Fairfax att den gamle prästen samlat på sig stora mängder av böcker och blandade småprylar från den gamla tiden. Samtliga av dessa är förbjudna att inneha, men de väcker ändå den unge prästens nyfikenhet. Ren och skär, och förbjuden, nyfikenhet driver honom vidare i sökandet efter vad som egentligen har hänt den gamla prästen, och inte minst historiskt.

Det kan inte komma som en överraskning för läsaren, om denne över huvud taget har läst baksidestexten eller genomskådat datumangivelsen i bokens första mening, att boken utspelar sig i en ganska avlägsen framtid. Någonting har synnerligen gått åt skogen och vår civilisation har så att säga fått gå igenom en nystart. Spillror av vår samtid kan hittas i form av plast- och glasbitar, och rester från gamla byggnader står också kvar på sina ställen, men inte så mycket mer. I och med att den starka kyrkan har sett till att förbjuda all slags efterforskning om livet innan civilisationskraschen är det svårt, för att inte säga omöjligt, för Fairfax att pussla ihop vad som hänt.

Det är en rätt kittlande idé som Den andra sömnen bygger på, och i och med att man som läsare i stort sett har samma bakgrundskunskaper som bokens huvudperson fungerar pusslandet bra. Boken har också en egenhet i att miljön i den närmast kan kallas för post-dystopisk: gemene man har det ganska bra men någon gång för länge sedan var det hemskt. Men om man bortser från den genomtänkta miljön, och den spännande premissen, så är det inte så mycket kvar. Det händer förhållandevis lite i varje kapitel, många personer i boken kombinerar enkeldimensionalitet med inkonsekvens i sitt agerande på ett lite irriterande sätt, och texten i sig känns lite lättviktig. Det sistnämnda kan jag inte avgöra om det är författaren eller översättaren som ligger bakom, men det gör i varje fall boken hyfsat lättläst, dock med en lite barnslig atmosfär. När jag tänker efter lite känns det som att boken skulle kunna bli till en riktigt bra film, för det är i det litterära som dess svackor finns.