Category: Läsning / Reading

The three-body problem in classical mechanics is the problem to determine the motion of three point masses interacting gravitationally and followng Newton’s laws of motion. It is often used as a type example of a physics problem that is easy to state, but where there is not possible to find a general solution in closed form. The resulting dynamical system will for almost all cases exhibit chaotic evolution. The problem also serves as inspiration for Cixin Liu when authoring his book The Three-Body Problem, just as its title may hint.

The story begins in China in 1967, during the Cultural Revolution. Ye Wenjie is an astrophysics graduate who witnesses her father being beaten to death beacuse of his refusal to stop teaching modern physics. Ye is forced to work at a labour camp in Inner Mongolia, and is later recruited to forced work as a scientist at a top secret military radio project, Red Coast, with a strong transmitter and sensitive receiver used for initially unknown purposes. What can possibly go wrong when a brilliant scientist with extremely pessimistic view of the direction of human endevours has access to such equipment?

About forty years later, Wang Miao, a nanotechnology professor, is asked to work together with a blunt and rude detective to investigate why many reseachers, including Ye Wenjies daughter, in the frontline of science have recently killed themselves under what seems like coordinated cirumstances. The two further note that the governments in the world are preparing for war with some external enemy, and that there seems to be a connection to an online computer game with three-body thematics. These two plot lines are of course interconnected; there is a first contact with an extraterrestrial civilisation in there. We have a few hundred years to prepare.

I must say that it was mildly confusing to read a book almost immediately after seeing it as a TV series. On one hand, I was already aware of the direction the story would take, but at the same time there are rather big changes in the collection of characters involved and also in the focus of the plot. I really enjoyed a clearly unfilmable section describing the creation of supercomputers, made from unfolding inherently 11-dimensional protons into two dimensions, etching strong-interaction based circuitry, and then refolding it back into a proton now containing artificial intelligence. These are the “sophons”.

The Three-Body Problem is fun to read. It has both a story that is exciting and some science to which I can relate. The setting is also in China, and that is an environment I do not have a lot of experience with through popular culture (the translator has actually added some footnotes to explain the context of some references that I would have had problems understanding). Those things combined have made me really enjoy the book.

Emelie är en stockholmsjournalist. När hon sommaren 2023 bränner ut sig packar hon ett tält och en sovsäck och ger sig av till sin farmors hemtrakter någonstans i Norrland för att finna lugnet som skogen borde kunna erbjuda. Hon får på avstånd syn på en grupp människor som beter sig märkligt, och börjar följa deras förehavanden på avstånd. Vilka är de sju personerna som tycks kollektivt ha dragit sig undan från resten av samhället?

Annika Norlins bok Stacken börjar lite trevande, men ganska snart börjar de individuella historierna vecklas ut, som svar på frågan. Det handlar om människor som på olika har vänt sig bort från någonting svårt som de inte har haft ork att ta tag i, där historierna vävs samman och till slut landar ute i skogen. De är varken goda eller onda, utan bara just människor som har egna bakgrundshistorier.

I och med att texten till allra största delen är tillbakablickar så är det inte särskilt mycket som rör sig framåt i handlingen, utan istället fylls luckorna i bakgrunden in allt eftersom. Det var just därför som jag hade lite problem att komma in i Stacken. Den kändes liksom lite gles till att börja med, men när jag väl kom in i den så är den väldigt fängslande, och den sätter igång en hel del funderingar. Vad är frihet? Vem är det som bestämmer det? Kan man leva endast i nuet? Allting dras till sin spets när Emelie till slut närmar sig det inhomogena kollektivet vars gemensamhet krockar med hennes extremt individualistiska tankevärld.

Annika Norlin har verkligen fått till en bra och läsvärd debutroman, där hon blandar svärta med humor i precis rätt proportioner och använder ett fint flödande språk. Det märks i texten att hon verkligen gillar all åtta huvudpersonerna i Stacken med tanke hur mycket liv hennes ord har gett dem.

There are some novels that are considered extremely important and influential, but mainly within a certain genre. Dune is one of them (in the case of the epic science fiction genre), and now that I have read it I can understand why.

At some point in the very distant future, a substance called melange (or just “spice”) is utterly important not only beacuse it extends life of humans but also because it is required for safe interstellar navigation. The only source of this substance is a planet called Arrakis (or “Dune”), an extremely dry desert planet. The story begins when duke Leto Atreides by the emperor has been assigned to take over the rulership of Arrakis after the House of Harkonnen, who are not willing to lose control of the melange trade. Leto moves to the planet with his official concubine Lady Jessica and their son Paul. Soon thereafter the Harkonnens attack and Paul and Jessica have to flee into the desert, and they have to face the forgotten factor in all this: the locals.

There are many reasons that I should would not like to read Dune. For instance, I have already seen two filmed versions of the story removing a lot of the tension in the story, every chapter begins with some excerpts from chronicles consistently indicating how the story will conclude and thus further remove tension, and the story leans extremely strong on the concept of a “chosen one”. However, the book works for me anyway because it is written in a clever way. As a reader, I am not familiar in how the book universe works in political, scientific, and cultural ways, but it doesn’t matter much, because the people in the book are themselves entering a whole planet they don’t know how it works. There is a lot of scheming in the book, often on the highest political levels, but also descriptions of how the schemers perceive the scheming and their analysis of the reactions of their counterparts. The book is thus rather instructional in how to navigate through the upper echelons of the far future society. That may be a convenient skill to honour for later.

There are also, of course, many names and concepts present in the book that is hard for an unexperienced reader in the genre to keep track of. And I am such a reader. It didn’t stop me from enjoying the book, but I feel hesitant to ready any of the numerous sequels or prequels that also exist.

Nioåriga Elsa, sladdotter i en renägarfamilj, tar sig en januaridag en skidtur på egen hand ut till gärdet där hennes egen älskade renkalv Nástegallu håller till. Hon hittar kalven död, och mannen som dödat den finns kvar på platsen. Han hotar att döda henne om hon säger något om vem som gjort det, så hon håller tyst om det under polisens utredning som, förstås, inte leder någon vart och snabbt läggs ner. Det är upptakten till Ann-Helén Laestadius roman Stöld, och som utspelar sig i någon av byarna i Kiruna kommun under 2009 och 2018.

Namnet på boken kommer från den laddade situationen att tjuvjakt på ren i lagens namn klassas som stöld, vilket rimmar illa med den samiska renskötarkulturens syn på renen som basen för dess existens. Bokens Elsa är fast besluten att ta plats i den mansdominerade renskötarvärlden, och bibehålla och utveckla traditionerna. Boken behandlar situationen för många renägande samer, men också för samerna utan renar, den övriga lokalbefolkningen och motsättningarna som finns mellan grupperna. Psykisk ohälsa och alkoholmissbruk, som är ganska vanliga fenomen i den här gruppen av människor, tas även upp.

Stöld är en ganska lättläst bok, som lider lite av att författaren lägger mycket utrymme åt att beskriva och förklara olika problemsituationer som finns i samhället och i samebyarna, och deras bakgrund. Det blir då lätt lite för mycket känsla av pedagogisk uppsats för att kännas rätt i en roman. Laestadius har dock ett fint och målande språk i sina beskrivningar. Bokens yttre handling är ganska kort, men det är den inre handlingen och utvecklingen som den bygger på. Med 86 kapitel och 440 sidor känns den lite ordrik i alla motsättningar och varianter av utanförskap som beskrivs. Boken är bra, och ämnet är viktigt, men den skulle kunna vara lite mer koncentrerad för att passa min smak bättre.

Nattens lekar är en novellsamling av Stig Dagerman som först kom ut 1947, och där han själv valt ut och organiserat 17 noveller. I utgåvan som jag just har läst har det dessutom lagts till de 18 andra noveller av Dagerman som funnits i tryck i olika sammanhang, samt ett antal andra litterära brottstycken. Den samlingen av novellsamlingar går då under det fullständiga namnet Nattens lekar – Samlade noveller och prosafragment.

Det är en stor dos Dagerman man får i sig om man läser hela novellsamlingen. Novellerna är förhållandevis varierade, både till tema och innehåll liksom lite oväntat även i kvalitet. En del av novellerna sticker ut lite extra.

I samlingens titelgivande Nattens lekar får man följe en liten pojke som fantiserar om att leva i en lycklig familj för att stå ut med att ha en alkoholiserad pappa, och i Snöblandat regn följer vi en annan liten pojke som bor med sin mor och morfar på landet under förberedelserna till att morfaderns amerikasyster ska komma förbi under sin Sverigevisit. Det är två historier där man verkligen känner ångesten som novellernas jag upplever, och då i synnerhet i förhållandet till den stora världen som de inte riktigt vet hur den fungerar. Bland de mera symboliska historierna finns Den dödsdömde som handlar om en man som blivit oskyldigt dömd till döden för hustrumord men som sent benådas, och Vår nattliga badort som beskriver en ruggig, smutsig och svårt segregerad badort liksom en reflektion av den samtida mänskliga tillvaron. I samlingen finns också, förstås, en av de mest kända av Dagermans noveller, Att döda ett barn, som väldigt skarpt beskriver hur livet ändras för två familjer i samband med en trafikolycka. Där är det svårt att hålla tårarna borta. En helt annan stämning finns i En hund begraven, där Östergötland har lagt hela östra Svealand under sig, förutom diktaturstaten Sundbyberg som gör motstånd och stenhårt håller koll på gränsen mitt i Bällstaån, som östgötarna förstås döpt om till Motalaån. Den är skriven i en stil som är lik den stil som jag försökt komma till när jag skrivit texter.

Överlag är texterna i Nattens lekar välskrivna, det är i själva historierna som variationerna i min läsupplevelse finns. En del av de mest symbolbetyngda berättelserna är riktigt tungrodd läsning som liksom ändå rinner ut i sanden, om jag får lov att blanda bildliga uttryck. Ett annat problem för mig är att samlingen försetts med vad jag tycker är ett löjligt pretentiöst förord skrivet av den irländske författaren Colm Tóibín. Den texten hade jag hellre varit utan. Det Dagerman är bäst på är att förmedla ångest, och det gör han i många olika smaker i den här samlingen. Jag antar att det borde finnas något för alla här.

 

Shaun Tan is an artist, and author of books where the art is at the centre (such as the lovely Cicada). Creature is a collection of paintings from his production chosen by him to explain his own view of his art.

The book is divided into four main art themes: lost things, companions, myth and metaphor, and birds, but as noted by Tan, that are only different aspects of the overarching Creature. In general, Tan’s short commentary texts at the beginning of each chapter are very clear in the way they are going through inspiration and background related to the art. And, of course, the art is the main point of the book.

The art is beatiful. All these different creatures that are often too big, too small or to scary to seem useful but still has identity and a reason to exist. They seem to reside also in my dreams, because they feel so familiar but yet so weird. This makes Creature a very nice art book for me to just sit down and absorb the images, and slowly let my fantasy carry me away somewhere.