Category: Läsning / Reading

Nioåriga Elsa, sladdotter i en renägarfamilj, tar sig en januaridag en skidtur på egen hand ut till gärdet där hennes egen älskade renkalv Nástegallu håller till. Hon hittar kalven död, och mannen som dödat den finns kvar på platsen. Han hotar att döda henne om hon säger något om vem som gjort det, så hon håller tyst om det under polisens utredning som, förstås, inte leder någon vart och snabbt läggs ner. Det är upptakten till Ann-Helén Laestadius roman Stöld, och som utspelar sig i någon av byarna i Kiruna kommun under 2009 och 2018.

Namnet på boken kommer från den laddade situationen att tjuvjakt på ren i lagens namn klassas som stöld, vilket rimmar illa med den samiska renskötarkulturens syn på renen som basen för dess existens. Bokens Elsa är fast besluten att ta plats i den mansdominerade renskötarvärlden, och bibehålla och utveckla traditionerna. Boken behandlar situationen för många renägande samer, men också för samerna utan renar, den övriga lokalbefolkningen och motsättningarna som finns mellan grupperna. Psykisk ohälsa och alkoholmissbruk, som är ganska vanliga fenomen i den här gruppen av människor, tas även upp.

Stöld är en ganska lättläst bok, som lider lite av att författaren lägger mycket utrymme åt att beskriva och förklara olika problemsituationer som finns i samhället och i samebyarna, och deras bakgrund. Det blir då lätt lite för mycket känsla av pedagogisk uppsats för att kännas rätt i en roman. Laestadius har dock ett fint och målande språk i sina beskrivningar. Bokens yttre handling är ganska kort, men det är den inre handlingen och utvecklingen som den bygger på. Med 86 kapitel och 440 sidor känns den lite ordrik i alla motsättningar och varianter av utanförskap som beskrivs. Boken är bra, och ämnet är viktigt, men den skulle kunna vara lite mer koncentrerad för att passa min smak bättre.

Nattens lekar är en novellsamling av Stig Dagerman som först kom ut 1947, och där han själv valt ut och organiserat 17 noveller. I utgåvan som jag just har läst har det dessutom lagts till de 18 andra noveller av Dagerman som funnits i tryck i olika sammanhang, samt ett antal andra litterära brottstycken. Den samlingen av novellsamlingar går då under det fullständiga namnet Nattens lekar – Samlade noveller och prosafragment.

Det är en stor dos Dagerman man får i sig om man läser hela novellsamlingen. Novellerna är förhållandevis varierade, både till tema och innehåll liksom lite oväntat även i kvalitet. En del av novellerna sticker ut lite extra.

I samlingens titelgivande Nattens lekar får man följe en liten pojke som fantiserar om att leva i en lycklig familj för att stå ut med att ha en alkoholiserad pappa, och i Snöblandat regn följer vi en annan liten pojke som bor med sin mor och morfar på landet under förberedelserna till att morfaderns amerikasyster ska komma förbi under sin Sverigevisit. Det är två historier där man verkligen känner ångesten som novellernas jag upplever, och då i synnerhet i förhållandet till den stora världen som de inte riktigt vet hur den fungerar. Bland de mera symboliska historierna finns Den dödsdömde som handlar om en man som blivit oskyldigt dömd till döden för hustrumord men som sent benådas, och Vår nattliga badort som beskriver en ruggig, smutsig och svårt segregerad badort liksom en reflektion av den samtida mänskliga tillvaron. I samlingen finns också, förstås, en av de mest kända av Dagermans noveller, Att döda ett barn, som väldigt skarpt beskriver hur livet ändras för två familjer i samband med en trafikolycka. Där är det svårt att hålla tårarna borta. En helt annan stämning finns i En hund begraven, där Östergötland har lagt hela östra Svealand under sig, förutom diktaturstaten Sundbyberg som gör motstånd och stenhårt håller koll på gränsen mitt i Bällstaån, som östgötarna förstås döpt om till Motalaån. Den är skriven i en stil som är lik den stil som jag försökt komma till när jag skrivit texter.

Överlag är texterna i Nattens lekar välskrivna, det är i själva historierna som variationerna i min läsupplevelse finns. En del av de mest symbolbetyngda berättelserna är riktigt tungrodd läsning som liksom ändå rinner ut i sanden, om jag får lov att blanda bildliga uttryck. Ett annat problem för mig är att samlingen försetts med vad jag tycker är ett löjligt pretentiöst förord skrivet av den irländske författaren Colm Tóibín. Den texten hade jag hellre varit utan. Det Dagerman är bäst på är att förmedla ångest, och det gör han i många olika smaker i den här samlingen. Jag antar att det borde finnas något för alla här.

 

Shaun Tan is an artist, and author of books where the art is at the centre (such as the lovely Cicada). Creature is a collection of paintings from his production chosen by him to explain his own view of his art.

The book is divided into four main art themes: lost things, companions, myth and metaphor, and birds, but as noted by Tan, that are only different aspects of the overarching Creature. In general, Tan’s short commentary texts at the beginning of each chapter are very clear in the way they are going through inspiration and background related to the art. And, of course, the art is the main point of the book.

The art is beatiful. All these different creatures that are often too big, too small or to scary to seem useful but still has identity and a reason to exist. They seem to reside also in my dreams, because they feel so familiar but yet so weird. This makes Creature a very nice art book for me to just sit down and absorb the images, and slowly let my fantasy carry me away somewhere.

Kazuo Ishiguros roman Klara och Solen utspelar sig någonstans i USA i en inte alltför avlägsen framtid. Det mesta är faktiskt som det är just nu, men en viktig skillnad är att robotar har börjat användas för sällskapsrelationer. Bokens berättare Klara är just en sådan robot: en AV, artificiell vän. Visserligen är hon inte av den senaste modellen, men hon har ändå begåvats med en ovanligt skarp förmåga att iaktta och lära sig från det hon ser. Till att börja med står hon i ett skyltfönster och väntar på att något barn ska välja henne att ha till vän, och när den unga flickan Josie dyker upp så verkar Klara just ha fått sin människa. Efter en tid blir Klara köpt av Josies mamma just för att hålla henne sällskap, för Josie är mycket allvarligt sjuk. Därför kommer Klara att få en väldigt stor roll för Josie.

Det är fascinerande med en bok som har en så pass otillförlitlig berättare som Klara. Hon är utomordentligt duktig på att iaktta vad som sker omkring henne, men hon har inte alltid förmågan att koppla ihop allting i den stora helheten. Hennes blick på världen är ju begränsad till bara just det hon får se, så som det fina bokomslaget antyder. Därför är det inte så tydligt hur världen egentligen mår, men uppenbarligen har robotarnas intåg i vardagen skapat stor arbetslöshet, enorma strukturella klasskillnader, förfallna städer och miljöförstöring. Därmed finns det också stora motsättningar och spänningar i världen, men det sker bortom Klaras blick. För henne handlar allt om Josies väl, och om Solen. Han ger ju Klara energi genom sina strålar.

Klara är så snäll och välmenande, men också så naiv, att grundtonen i Klara och Solen blir ganska vemodig. Rollen för en AV är ju att under en tid vara en god vän till ett barn, men barn växer och förändras och även andra omständigheter gör att en AVs arbetsuppgift kan behöva förändras. Boken är egentligen en enkel historia, men hos mig satte den igång många grubblerier om vart man hamnar med välutvecklade artificiella intelligenser. Men visst vore det ändå skönt att kunna betrakta världen helt utan fördomar, även om det förmodligen är dem som gör oss till människor?

It seems that an educated man is expected be well versed in Greek mythology, at least in the western world. For me, however, the impression has been that it is just a long list of names of gods, half gods, creatures and people doing strange things for no obvious reasons. Stephen Fry’s book Mythos then seems to be a convenient way for me to reach the status of educated.

In Mythos Fry has collected a set of his favourite stories from the Greek traditions and retells them in a very good mood, keeping in line with the book’s subtitle The Greek Myths Retold. There are however no new interpretations; the stories are simply told once more. This was good news to me, because it turned out that I actually knew almost all stories from before, and therefore can consider myself pre-educated.

The book is rather useless as a reference book, because it jumps quite generously in time and tend to organise the stories in a loosely thematic manner. It makes the book feel like a session of the author telling anecdotes in the order they occur to him. And since the author is Stephen Fry, it is a very entertaining session. The selection of stories is certainly not complete, many constellations in the night sky are absent from the book, and it is also a bit unbalanced where some are significantly more fleshed out than others. Mythos is thus a bit messy to read, but it is an entertaining mess.

Ingmar är en lite butter man. Innan han pensionerade sig var han teaterregissör med stora planer i den lilla staden, men nu ägnar han dagarna åt att påta i sin avlidna frus rosenträdgård och att undvika grannarna. Det är dock en mycket varm och torr sommar, och det råder bevattningsförbud, så rosorna börjar fara illa. För rosornas skull öppnar Ingmar den bortglömda kranen som sitter på vedbodsväggen bakom bråte och risiga växter, och med den öppnar sig oväntade möjligheter.

Regnmannen av Jonas Karlsson är en ganska enkel och rak berättelse – så pass enkel och rak att den snarare känns som en lång novell än som en roman. Det är en lätt och ledig historia som är skriven med gott humör. Den bärande idén är dessutom faktiskt ganska intressant. Det gör att boken är lättläst och samtidigt helt oförarglig. Det känns helt enkelt inte som en bok jag kommer att minnas särskilt länge att jag har läst men den roar mycket för stunden. Den torde av det senare skälet därför passa alldeles utmärkt som läsning på flyg eller tåg, om man inte är ute efter en omvälvande litterär upplevelse.