Category: Läsning / Reading

Once upon a time any advanced level technical or navigational calculation relied on the access to numerical tables of special functions. Those were calculated by hand and then, after some verifications, they were typeset by hand and finally printed, after some more verifications. This was a process where errors easily could be introduced in any of the steps. One way of minimising the errors was to fully mechanise the process of calculating and printing tables in order to remove the human interaction in the process. Johann Müller, a German engineer, was the first to propose this idea in 1784, and the machine was designed based on the method of differences but it was never built. Charles Babbage in England invented an engine (note that it is not a machine from this point) in 1821 which was based on the same ideas. This engine was under construction from 1823 to 1833 but it was never completed. Instead Georg and Edvard Scheutz, father and son, managed in 1843 to complete the first functioning prototype engine for table calculations. However, it turned out that there was not a big need for these kind of calculating engines, in particular when considering their immense cost, so only two regular Scheutz engines were built after the first prototype. Müller and the Scheutz family are mostly forgotten nowadays while Babbage has reached an almost mythical status, mostly thanks to his analytical engine, which he also did not complete, that is considered to be the first “modern” computer.

The book Glory and Failure by Michael Lindgren has the subtitle The difference engines of Johann Müller, Charles Babbage, and Georg and Edvard Scheutz and that describes its contents perfectly. It contains descriptions of the mathematical principles behind the machines, the tecnology and the history of the machines and their inventors. Lindgren has also tried to explain why Babbage failed in his very costly attempt to produce a complete difference engine and why the Scheutz engine, while significantly less expensive than the Babbage engine would have been, failed commercially.

Glory and Failure is an academic text, so it is not always an easy book to read. On the other hand, it also means that all facts are properly sourced and referenced which simplifies digging deeper into the subject. The last aspect is important because the book is actually very interesting to read, and it could inspire further studies. It was also interesting for me to read about how the Babbage and Scheutz engines were financed and supported because there are many similarities to how the financing of research infrastructure, and the corresponding political manouvering, works today. Having the right connections means everything!

The book was salvaged from a down-sizing of a library where a large number of books were heading for destruction. When a book is destroyed, some potential knowledge is also destroyed in the process, and the humanity in the future will be a little bit poorer. Read books, don’t burn them!

Kombinationen av sorg och bitterhet kan få människor att göra de mest oväntade saker. När libanesen Samir Mustaf, som arbetat som datorvirusexpert vid MIT, finner sin dotter, fru och svärmor dödade av en israelisk klusterbomb fångas han upp av Hizbollah. Han hjälper dem genom att skapa världshistoriens mest sofistikerade datorvirus, som släpps lös för att fullkomligt slå ut Israels ekonomi, och även ekonomin i stora delar av resten av världen som en extra bonus. Viruset får namnet Mona som minne efter Samirs dotter.

Kombinationen av kärlek och oro kan få människor att göra de mest oväntade saker. När KTH-professorn Eric Söderqvists ansträngningar att skapa ett system där man kan styra en dator via ett gränssnitt kopplat direkt med hjärnan efter flera år äntligen bär frukt, låter han sin fru Hanna provköra systemet, som bär namnet Mind Surf. Efter ett olycksaligt besök på en Monabesmittad webbplats blir Hanna mycket svårt sjuk, och Eric blir övertygad om att hon på något vis har smittats av datorviruset. Det enda sättet att rädda Hannas liv är då att på egen hand försöka leta upp virusets skapare och därmed på något sätt få tag i ett fungerande antivirus.

Grundintrigen i boken Mona av Dan T Sehlberg (debutbok) är så pass långsökt att till och med de flesta av personerna i boken reagerar på det. Det hindrar inte boken från att stundtals vara riktigt spännande. Sehlberg har en behaglig ledighet i språket som livar upp texten en hel del och ger den en personlig särprägel, som exempelvis den här fantastiska lilla passagen:

Den tryckande luften var varm och full av utland.

Å andra sidan användes en del tekniska och medicinska termer lite slarvigt här och var, (exempelvis berikat gentemot anrikat uran) vilket störde mig en hel del mer än vad det förmodligen egentligen borde göra. Dessutom påstår Eric under en föreläsning i bokens början att det finns tjugo miljoner döva bara i USA vilket är en rent ut sagt orimlig siffra.

Som vanligt i spänningsromaner slås jag hårt av funderingar kring varför en del personer i Mona gör de val som de gör när den naturliga reaktionen skulle vara att göra något helt annat. Men om de gjorde det rimliga skulle förstås boken bli löjligt kort och de elaka skulle ha vunnit en enkel seger. Så kan man ju inte ha det. Det är därför jag inte skriver spänningsromaner.

Man borde kanske ha studerat en smula psykologi när man hade chansen i gymnasiet, men filosofin lockade så mycket mer. I sådant fall hade jag förmodligen fångat upp så många fler anspelningar på personer, begrepp och idéer i boken Freudland av Mattias Leivinger än vad jag faktiskt gjorde. Det gör emellertid ingenting, eftersom boken fungerar gott ändå.

Freudland inleds när bokens huvudperson, Freud, häftigt vaknar upp ur en synnerligen obehaglig dröm. Han utgår från att han tagit sig en tupplur under en solskenspromenad, men tycker att det är lite konstigt att han i stort sett inte kommer ihåg något annat än sitt eget namn. Han finner vad som tycks vara hans hem, men det är något som inte riktigt stämmer med tillvaron. När krigaren Jung dyker upp på scenen inleds en rad händelser som leder till ett närmast episkt äventyr för vår vän Freud. Eller åtminstone ett surrealistiskt äventyr. Kanske till och med ett psykologiskt drama på någon nivå.

Som äventyrsroman är Freudland riktigt spännande, och som spänningsroman är den tämligen äventyrlig. Boken har många fina poänger även om man bortser från psykologianspelningarna och som läsare är det närmast omöjligt att lista ut vart handlingen är på väg. Miljön är också uppfriskande med blandade inslag av fantasy och moderniteter. Tempot i berättelsen är lite för varierande för min smak – ibland rusar handlingen framåt och ibland står den i det närmaste helt stilla – men i stort sett är boken en riktigt trevlig bekantskap. Det är en bok jag tycker om. Jag hoppas på mer från författaren, för den här debuten ger mersmak.

Tydligen tillhör jag generation 64. Det kan jag med viss säkerhet säga eftersom jag kom i kontakt med Commodore 64 under 80-talet, och gillade det. Ungefär så definieras generation 64 i boken med det i sammanhanget så passande namnet Generation 64 av Jimmy Wilhelmsson och Kenneth Grönwall.

Bokens undertitel, Commodore 64 gjorde mig till den jag är, förtydligar poängen med boken: inte mindre än trettio kända och förhållandevis okända svenskar berättar om sin uppväxt tillsammans med C64. Medlemmarna i generation 64 har av bokorganisatoriska skäl sorterats in i ett antal grundtyper (spelarna, musikerna, hackarna, demoscenen, grafikerna och entrepenörerna) och många verkar idag ha nästlat in sig i olika innovativa företag, akademiska institutioner och mediasammanhang. Det känns som om boken aspirerar på att vara heltäckande, men jag tycker att många av berättelserna känns lite för grunda. Det är många personer som intervjuas, men var och en får ganska lite plats att utveckla sin berättelse på djupet. Trots detta är texten läsvärd.

Frågan jag ställer mig efter att ha läst boken är förstås varför jag själv inte är med i den. Svaret är lika uppenbart som nedslående: jag utmärkte mig inte på något sätt i världen som kretsade kring C64. När jag efter att ha köpt min dator försökte hitta möjligheter att lära mig mer om den möttes jag av en svårt exkluderande attityd bland dem som jag antog var det hippa C64-gänget hemma i Gävle (dvs de som hängde i datorbutiken). Det fanns ingen som helst vilja hos dem att ens ge några råd. Den elitistiska aspekten kommer förstås inte fram i intervjuerna, även om den kan anas i texterna från demovärlden.

Jag känner mig lite kluven till själva formen på Generation 64. Det är en så kallad kaffebordsbok till formatet, och den är snyggt designad med många bilder som väcker minnen från en svunnen tid. Nostalgi blir ju bara bättre med åren. Boken fungerar alldeles utmärkt i den rollen. Å andra sidan gör texten i boken ett försök att vara en hyfsat heltäckande berättelse om hur stor betydelse C64 har haft för dagens Sverige, och det passar bättre ihop med en bok i mindre format och med mera text. En bok som man kan läsa i sängen eller när man är på resa. Det är möjligt att det här lilla identitetsproblemet är en fullt medveten effekt från Wilhelmssons och Grönwalls sida för att spegla C64-ans dubbla identitet som spelleksak och som (på sin tid) mycket kompetent verktyg. Är det på det viset så är det så listigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Sista brevet till Sverige är den fjärde och sista delen av Vilhelm Mobergs utvandrar-tetralogi där de lösa trådarna från de tidigare delarna (Utvandrarna, Invandrarna och Nybyggarna) knyts ihop. Äntligen får Jonas Petter tillfälle att berätta klart den mustiga anekdot han försökt förtälja i flera böcker, äntligen får man veta om astrakanapeln bär någon frukt.

Tyvärr sker det saker på större skala som hotar den lugna, men produktiva, tillvaron på Nya Duvemåla, eller Nelson Settlement som det börjar kallas av traktens invånare. Ett inbördeskrig mellan Nordamerikas förenta stater börjar tära på resurserna och indianstammarna i närheten börjar göra uppror i hungersnöd. Fler och fler nybyggare anländer till trakten kring Chisago Lake, och även moderniteter som järnspisar och fotogenlampor. Och så får man följa Karl-Oskar och Kristina och se på vilka sätt de slutar sina dagar.

Boken drar tyvärr ut på slutet lite väl mycket, och mycken text som är tänkt som förklarande känns som upprepningar. Det kan vara nyttigt med påminnelser om vad som skett i de tidigare böckerna, men när det som hände tidigare i samma kapitel också återupprepas blir det lite påfrestande i längden. Den här boken är den svagaste i serien, men utan den skulle historien kännas ofullständig så den fyller ändå vämförtjänt sin plats i den svenska litterära skattkammaren.

Nybyggarna är den tredje boken i Vilhelm Mobergs emigrant-tetralogi, och boken tar vid efter de tidigare delarna Utvandrarna och Invandrarna.

Det börjar komma allt fler nybyggare till markerna i Minnesota, så livet för Karl-Oskar och hans familj blir allt mindre ensamt i och med att de får allt fler nya grannar. Även i övrigt blir tillvaron allt bättre, med goda skördar i bördig jord och ett allt mer organiserat samhälle. Minnesota uppgraderas till delstat, och nu får Karl-Oskar rösta i valet till president i Nordamerikas Förenta Stater. Hans bror Robert dyker upp igen efter att ha gett sig av till Kalifornien för att gräva guld.

Det händer inte alls lika mycket på det familjenära planet i den här boken som i de tidigare delarna i serien, och det gör att jag inte grips med lika mycket i berättelsen som tidigare. Å andra sidan finns Roberts berättelse från Kalifornienvägen med för att sätta färg på anrättningen, men det tycker jag slarvas bort genom ett märkligt berättartekniskt val av den gode Moberg. Historien berättas nämligen, åtminstone delvis, av Roberts sargade öra och det blir egentligen mest krystat och det greppet passar inte heller riktigt in i resten av boken ganska raka text. Även de ibland långa grubblerierna kring hemlängtan blir lite jobbiga i längden eftersom de inte leder någon vart utan mest går runt i cirklar. För övrigt så håller boken samma höga klass som de tidigare böckerna, och jag känner att jag ändå måste avrunda bokserien med att läsa sista delen. Jag vill ju veta om Kristinas astrakanapel någonsin får bära frukt.