Category: Läsning / Reading

Det är ett ovanligt berättargrepp att omedelbart tala om vad som kommer att hända i en bok för att sedan ägna resten av boken till att beskriva skeendet. Det är precis vad Richard Ford gör i Kanada:

Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.

Det är bokens inledande två meningar, och vad jag har förstått så har de redan blivit så pass klassiska att de i alla fall dyker upp i korsord och liknande ställen. Inledningen skapar en spännande effekt av att man vet att det går åt skogen, man kan till och med se alla stegen på vägen till skogen, men man kan ändå inte göra någonting åt det. Frågan är emellertid om man kan bygga en roman på den effekten.

Berättaren i Kanada är Dell Parsons som ser tillbaka på ett par bedrövliga månader när han var femton år i början av 1960-talet. Han har en ganska lugn tillvaro i Great Falls tillsammans med far, mor och tvillingsyster, och tillbringar sina dagar med att fundera kring schackspel och biodling. Ett antal dåliga beslut av de vuxna leder sakta men säkert leder till en punkt utan återvändo, och hela den lugna världen rasar samman. Dell kommer till Kanada, men det är inte så bra på andra sidan gränsen heller.

Det krävs ingen djupare fantasi för att inse att passagen av gränsen till Kanada motsvarar Dells färd in i vuxenlivet med allt vad det innebär. Steget från oskyldiga drömmar till kall verklighet. Det känns som om det är den egentliga poängen i boken.

Historien är så förbaskat detaljerad i beskrivningarna att när man läser den så känns det som om berättaren faktiskt varit med om det hela på riktigt, försedd med ett fotografiskt minne. Framför allt beskrivningar av i sammanhanget egentligen helt ovidkommande miljödetaljer sker mest hela tiden. I kontrast till det tycker jag att beskrivningarna av människorna känns märkligt ofullständiga då man i detalj får veta vad folk säger, vad de gör, och hur de ser ut, men man ändå inte får någon känsla för deras inre liv. Även berättaren själv känns märkvärdigt passiv, och de initiativ han ändå tar sker liksom utanför berättelsen.

Med alla detaljbeskrivningar och den långsamt framskridande historien som man hela tiden vet varthän den är på väg så blir Kanada en rätt seg historia i längden, men den är samtidigt välskriven och spänningseffekten jag beskrev i början håller intresset vid liv i stort sett hela vägen. Boken är inget mästerverk, men den är trots sin småtråkighet en bok som jag förmodligen kommer att minnas länge.

Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

De ovanstående orden dyker upp i Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, och de kan utan problem användas som en sammanfattning av grundtanken i boken. Kärlek är en allvarsam lek, där man inte har något egentligt val. Den bara dyker upp.

Boken inled med ett bad år 1897. Lydia Stille, en ung kvinna på arton år, plaskar omkring i en vik ute i Stockholms skärgård vid en stuga som hennes far har hyrt. Hon tänker nyförälskat på den tre år äldre Arvid Stjärnblom, en kandidat som tillbringar den sommaren hos en av grannarna ute vid havsbandet, och det visar sig att förälskelsen är ömsesidig. Men Arvid känner en oro för att inte kunna försörja dem båda om de skulle gifta sig, så han ber henne att inte vänta på att hans ekonomi skulle stadga sig, utan hon ska gå vidare. Han får arbete på en tidning, och hon gifter sig med en betydligt äldre och rikare man vilket Arvid tar hårt. Efter fem år gifter sig även Arvid med en kvinna han egentligen inte älskar mest för att det föll sig lämpligt. Ytterligare fem år senare möter Arvid och Lydia varandra och passionen flammar upp igen, och den här gången mycket kraftigare.

Nu när jag har sammanfattat handlingen känns den närmast banal och absolut inte värd att vara en svensk litterär klassiker, men boken handlar inte särskilt mycket om de yttre händelserna utan om alla de stadier i hur passionen och förälskelsen mellan två människor utvecklas. Om man ser över tiden är det inte särskilt ofta lycka inblandat i de båda huvudpersonernas känslor för varandra, men kanske i fråga om volym.

Boken känns förvånansvärt modern trots att Söderberg stoppat in en hel del samtida händelser såsom världsutställningen, Dreyfusaffären och unionsupplösningen, och dessutom en hel del samtida miljöbeskrivningar. Inte en det faktum att jag läste utgåvan från 1912 med en hel del gammalstavning kunde ta bort den moderna känslan i texten. Boken rör sig lugnt framåt med allt det vardagliga i livet, och så förstås den plötsliga passionen mitt i alltsammans som även den går och blir vardag och nästan lite småtråkig.

Den allvarsamma leken är en njutning att läsa för språkets skull. Det är klart och tydligt, och dessutom med ett ordentligt bett där det behövs. Personerna i boken gör många val som ligger diagonalt mot vad jag skulle ha gjort i samma situation, men deras val är ändå fullt begripliga och rentav logiska. Det tycker jag faktiskt att inte många författare klarar av att få till. Lydia framstår efter hand som en rätt manipulativ kvinna som leker med Arvids, och andra mäns, känslor även om hon själv lider av det. Men hur stort val hade hon egentligen utan utbildning eller rimlig sysselsättning?

Det finns mycket att hitta och att fundera över i Den allvarsamma leken. Att kalla den läsvärd vore en underdrift.

Det händer att man får presentböcker som är väldigt tunna. Då vill man gärna att det ska kännas lite speciellt när man läser dem, så att de liksom inte slösas bort. Jag har exempelvis en gång läst en julklappsbok från pärm till pärm stående på ett tåg mellan Gävle och Arlanda, och det kändes inte rättvist mot boken som aldrig riktigt fick en chans. Därför har jag avvaktat med läsandet av födelsedagsboken Mannen som planterade träd av Jean Giono tills ett riktigt bra läsställe hittats. Nästan två månader tog det, men till sist fann jag en lämplig plats att läsa boken: En bänk i en rosenträdgård strax intill Alhambra i Granada, mitt i Andalusiens hjärta. Den läsplatsen rekommenderas varmt, det finns till och med en vattenkran intill där man kan släcka törsten om boken är för lång och kyla ned sitt huvud om boken är för svår. Ingetdera behövdes för Mannen som planterade träd.

Boken berättar om en ensam herde i de karga trakterna i norra Provence. Han ägnar sina dagar åt att plantera träd så att den en gång i tiden blomstrande trakten åter kan leva upp. När träden växer upp bildas nya skogar, nya bäckar fylls med vatten och nya invånare kommer till de tidigare övergivna byarna. Det är en hyllning till vad hårt och envetet osjälviskt arbete av en ensam människa kan åstadkomma och en källa till inspiration för att man själv ska hitta någonting som kan skapa glädje för många.

Som sagt, berättelsen är inspirerande. Texten är lätt att läsa, och det är lätt att förstå vad Giono vill säga med den. Det är tydligt att den från början är en tidningstext och därmed känns det som om den har verklighetsbakgrund, men som eftertexterna tydligt säger så har trädplanterarmannen Elzéard Bouffier aldrig existerat någon annanstans än i fantasin. Det känns lite synd, för visst vore världen en betydligt finare plats om en sådan människa verkligen hade funnits. Än är det förstås inte för sent att ändra på det.

Det är ibland ganska angenämt att komma in mitt i en bra TV-serie och försöka pussla ihop vad som har hänt och hur allt hänger ihop utifrån vad man får se. Det blir lite av ett detektivarbete att försöka sätta ihop en historia med hjälp av otillräcklig information. Man kan få samma effekt om man läser en boks kapitel i godtycklig ordning, förutsatt att boken inte bygger på att ha cliff-hangers i slutet på kapitlen. En liknande upplevelse har skotten Walter Moody när han den 27 januari 1866 kliver in i rökrummet på Crown Hotel i Hokitika på Nya Zeelands sydö. Han har sex timmar tidigare anlänt till staden för att pröva lyckan under den pågående guldruschen. Spridda i rökrummet finns en grupp på tolv män som inte ser ut att kunna ha någonting gemensamt, men det visar sig att de har samlats för att diskutera ett par märkliga händelser som skett den senaste tiden i och omkring staden: bland annat ett dödsfall, ett försvinnande, och ett eventuellt självmordsförök genom opiumöverdos. En komplicerad historia nystas så sakteliga upp, men vad har egentligen hänt, och varför verkar allting hänga ihop?

Eleanor Catton har med Himlakroppar skapad en rejäl tegelsten till roman som erbjuder en rätt trivsam läsning, även om jag fortfarande inte är helt på det klara med det exakta händelseförloppet mot slutet av historien (inte slutet av boken – den är inte kronologiskt berättad). Inledningsvis känns det som om det mest är en massa prat när de tolv männen sakta och motvilligt återger sina versioner av historien för Moody, men det bygger ändå upp en spänning som lockar till fortsatt läsning, där man tacksamt kan bläddra tillbaka till personregistret vid behov för att hålla koll på vem som är vad.

Bokens språk är både ledigt och målande, men ibland känns det som om översättningen kanske gick lite för fort när man får läsa en del i sammanhanget oväntade ord såsom lastbil istället för lastvagn, uthus istället för dass, och kemist i stället för apotekare. Man får lov att ha överseende med de småsakerna när boken är på över 1100 sidor. Det känns dessutom som om de astronomiska termerna sitter de de ska, och det är på ett sätt en ganska viktig del av boken. Det är nämligen så att var och en av de tolv männen motsvarar ett stjärntecken i djurkretsen, och att sju stycken ytterligare huvudpersoner i boken motsvarar de sju klassiska himlakropparna (därav bokens svenska titel). Varje kapitel i boken utspelar sig ett visst datum, och himlakropparnas positioner i djurcirkeln just det datumet ska då motsvara huvudpersonernas inbördes interaktioner. Dessutom har förstås personerna de personligheter som ska passa ihop med deras respektive stjärntecken eller himlakropp. Det spelar egentligen absolut ingen som helst roll för bokens handling, men eftersom varje kapitel inleds med en teckning av himlakropparnas ställning på natthimlen så känns det värt att nämnas här. Det skulle också kunna få boken att kännas pretentiös, eller fånigt nyandlig, men jag tycker att det helt enkelt ger en liten extra krydda och får boken att kännas lite annorlunda.

Den årliga bokrean är en trevlig svensk tradition som jag tyvärr har missat de senaste åren. I år fick jag till slut tillfälle att smita in på Kiruna bokhandel och krafsa bland reaborden. Som vanligt slutade det med att ett par nya böcker, valda mer eller mindre på måfå, hittade hem till mig. En av de böckerna var Etthundra mil av Jojo Moyes.

I Etthundra mil möter man den ensamstående mamman Jess som någonstans på den engelska sydkusten sliter mycket hårt för att få familjeekonomin att fungera. Hennes oduglige och psykiskt klene make har lämnat henne för att bo hos sin mor, och han hjälper inte till det minsta med ekonomin trots att han har två barn hos Jess, varav ett av dem är hans son från ett tidigare förhållande: Nicky är tonårssonen, som inte riktigt passar in bland de andra i skolan och därför emellanåt kommer hem blåslagen, och Tanzie är en tolvårig flicka med stort intresse för matematik. Jess måste därför ha flera jobb för att familjen ska gå runt. När Tanzie tack vare sina matematikfärdigheter får möjlighet att få gå på privatskola så ser Jess en möjlighet att ge henne chans till ett bättre liv, men ekonomin räcker inte till trots en starkt rabatterat årsavgift. Ett halmstrå finns dock: En matematikolympiad i Skottland där första pris skulle räcka till för skolavgiften. Det gäller bara att ta sig de hundra milen dit.

I Etthundra mil möter man också IT-miljonären Ed som har hamnat i juridiska trångmål. Han har tillfälligt dragit sig tillbaka till sin semesterlägenhet på engelska sydkusten. Den städas av Jess, och det slumpar sig efter hand så att han skjutsar henne med familj och otymplig hund mot Skottland.

Historien är ganska enkel och förutsägbar och personerna som den handlar om har tydligt uthuggna personligheter. Tyvärr så pass tydliga att de inte längre känns som verkliga personer. Det är lite synd eftersom boken är mysigt skriven, och handlingen puttrar på i lagom tempo genom hela boken. Ett annat lätt irritationsmoment är att det mesta kring matematiken känns lite avigt, som om författaren eller snarare översättaren inte riktigt känt sig hemma med terminologin. En del tråkiga anglicismer dras den svenska texten också med.

Etthundra mil har ett mycket tydligt budskap. Det skrivs rakt ut i texten flera gånger, framför allt mot slutet av boken. Det är ett bra budskap. Om man vill veta vilket behöver man bara läsa boken. Jag försöker nu bara komma på vad man kallar en road-movie i bokform.

Huvudpersonen i Katarina Bivalds Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt heter Anette Grankvist. Hon är 38 år och, sedan hennes dotter Emma flyttat till Karlskrona för högskolestudier i fysisk planering, ensam i hyresrätten i Skogahammar. Utan dottern blir det alldeles för mycket tid att fylla efter arbetsdagarna i kassan på Mat-Extra, så hon anmäler sig till körskolan för att ta motorcykelkörkort och blir meddragen att leda projektaktiviteterna kring den årliga Skogahammardagen som ingen egentligen har brytt sig om på åtskilliga år. Med en något oväntad romans, och en allt mer edement mor, så blir det kanske lite för mycket att fylla tiden med. Är det frihet och äventyr hon söker, eller är det ansvar och lugn?

Om jag jämför mitt eget liv med Anettes så känner jag mig rätt misslyckad. Jag är tre år äldre och är utan barn. Å andra sidan har jag i alla fall, till skillnad från Anette rört mig en hel del runt i världen, så jag kan kanske räkna in frihets- och äventyrspoäng. Hon verkar i alla fall vara en trevlig kvinna att umgås med, även om hon röker alldeles för mycket.

Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt är en småtrevlig bok med mycket värme. Personerna i berättelsen är alldeles vanliga människor, även om många av dem har försetts med närmast parodiska personligheter vilket passar alldeles utmärkt eftersom texten är skriven helt och hållet ur Anettes synvinkel. Det är förvånansvärt lätt att förstå hur hon resonerar även när det leder snett. Trots att handlingen på några ställen går på tomgång så såg den stilla, men ändå lätt absurda, humorn till att hålla mitt intresse igång utan att det egentligen känns segt någon gång.

Nu ska jag ta mig an min egen fyrtioårskris!