Category: Läsning / Reading

Efter att ha läst ett par böcker där berättandet är huvudsaken känns det skönt att variera sin läsning med en bok där berättelsen är i fokus. Dock tillsammans med en hel del geografiska detaljer, men framför allt noggranna beskrivningar av trä. Det dyker helt enkelt upp mycket trä, i alla former från ungträ till ruttnande ved, i historien som Lars Mytting berättar i sin bok Simma med de drunknade.

Berättelsen börjar år 1991. Edvard Hirifjell har vuxit upp på en potatisgård med får i Saksum i Norge tillsammans med sin farfar, som är rätt utstött ur byagemenskapen efter att ha stridit på tyskarnas sida under andra världskriget. Edvard har bott hos farfar ända sedan hans föräldrar hittats döda i en skogsdunge i Frankrike 1971. Edvard själv, tre år gammal vid tillfället, var spårlöst försvunnen men hittades efter fyra dagar på en läkarmottagning en bra bit bort. När farfar går bort börjar den tjugotreårige Edvard att rota i sitt förflutna för att förstå vad som egentligen hände med föräldrarna. Spåren leder till Shetlandsöarna och historien visar sig bli allt mer komplicerad med rötter som går tillbaka till händelser under slaget vid Somme under det första världskriget, och konflikter både inom släkten och mellan släkter.

Historien är spännande och väl hopsnickrad. Det finns många delar som är intressanta, såsom exempelvis hur skuggorna efter världskrigen länge lever kvar både i norra Frankrike men också i Norge. Däremot tycker jag att många av personerna i berättelsen känns lite aviga. Visserligen är de ordentligt sammansatta och komplicerade individer, inga levande klyschor, men deras handlingar känns ofta omotiverade. Framför allt känns de flesta kvinnornas inre liv mycket gåtfullt. Texten känns märkligt norsk. Det verkar som om den blivit översatt till svenska lite väl snabbt, och den ger därför ett lite slarvigt intryck trots att de rika detaljerna i historien egentligen borde förmedla en känsla av genomarbetad efterforskning.

Simma med de drunknade bjuder på spännande läsning, med en blandning av släktkrönika och spänningsroman. Det är bara de allra sista sidorna som inte känns riktigt rätt, så det är tur att jag väntade två dagar med att skriva ihop den här texten. Hade jag skrivit den tidigare hade den träiga eftersmaken suttit kvar och färgat mitt omdöme betydligt kraftigare.

Vad var det egentligen som hände med Samuel? Hur kunde han köra ihjäl sig? Var det en olycka eller ett självmord? Varför skulle just han ta livet av sig?

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri handlar om minnen; om hur olika man minns samma saker. Samuel har dött men minnena av honom finns kvar. En författare försöker återskapa Samuels sista tid i livet genom att intervjua hans familj, hans vänner och andra han kommit i kontakt med. Berättelsen består av vad de intervjuade har att säga, och den växlar ständigt synvinkel baserat på vem det är som minns. Vilken roll de olika personerna som stod nära Samuel spelade under den sista tiden beror också den på vem som för stunden råkar berätta. Hur den stora kärleken mellan honom och Laide utvecklades. Hur vänskapen mellan honom och Vandad förändrades. Hur han hanterade sin oförmåga att komma ihåg saker.

Egentligen är personerna i berättelsen sådana där självupptagna storstadstyper som jag alltid irriterar mig på i böcker och filmer, men Jonas Hassen Khemiri lyckas blåsa liv i dem och göra dem intressanta på riktigt tack vare sitt exakta raka språk. Det är ju ändå berättandet, och inte berättelsen, som är huvudskälet till att läsa Allt jag inte minns. När jag förstod textens uppbyggnad, som var riktigt förvirrande till att börja med med de skiftande berättarna, så var det just de skiftande perspektiven på enkla händelser som gav värde åt läsningen. Jag tycker om boken, men jag kan också mycket väl förstå dem som avskyr den. Allt beror på perspektivet.

Hur bryter man egentligen mot normerna? Det verkar finnas någon slags konvention om hur normbrytare ska bete sig, och bryter normbrytaren mot den normbrytarnormen så är det inte längre särskilt lätt att veta vad för slags person man har att göra med. Martin Luuk skildrar i Gud har för mycket tid just normbrytare.

Gabriella fångar svanar och bär med dem hem till sin lilla lägenhet för att skydda dem från friheten. Hon forskade tidigare om ekosystem men hoppade av allt och drog sig tillbaka. Hon hade som ung gjort upp en pakt med vännen Johanna om att en dag cykla in i solen för att därifrån kommer allt att se fantastiskt ut. Johanna i sin tur blir en internationellt framgångsrik konstnär med en specifik, rätt kroppslig, inriktning. De glider ifrån varandra och ihop igen under deras liv, som skildras av bokens berättare som arbetar på Arkivet och därför håller koll på sådana saker. Han berättar också om andra personer, såsom exempelvis Autoerotikens fader, som alla har något med Gabriella och Johanna att göra.

Boken är en riktigt trevlig bekantskap. Texten hoppar i tid och rum vilket är ungefär vad funderingar brukar göra, så den fungerar egentligen mera som en tanke än som en sammanhållen berättelse. Men det är ändå berättelsen som kommer fram till slut. Det är ganska ledigt skrivet, och det känns som om mycket möda har lagts på att hålla texten komprimerad. Det är ingen satir även om trender och moderna later behandlas, utan den är mera en melankolisk betraktelse av livet. Nästan varje mening känns välansad och genomarbetad, och det går att ta väldigt många fraser ur boken att använda till en mörk aforismsamling att bläddra i när man känner sig alltför vanlig.

Integritet och rädsla. Är nästan. Synonymer.

Å andra sidan kan man också få intrycket att boken startade med frasen Mens över sjö och strand och att sedan allt annat i den kom till för att fylla igen luckorna, men det gör inget.

Boken är kort, men välfylld. Den är riktigt bra. Det var jag faktiskt inte beredd på.

Mina känslor för västra Gästrikland är rätt blandade. För sådär femton år sedan spelade jag med bandet på ett bröllop i Torsåker vilket visade sig bli en resa genom skogarna som närmast påminde om Mörkrets hjärta, och en kille jag låg i lumpen med var från Hofors och i det närmaste galen. Å andra sidan kom mormor också från trakten och hon ligger nu begravd i en släktgrav vid Ovansjö kyrka. Ingenstans har jag dock hört något om någon skör överenskommelse mellan bergsmännen och varndrarna – inte förrän jag läst skräckisen Vattnet drar av Madeleine Bäck.

Historien börjar med ett gäng äldre ungdomar som bryter sig in i Ovansjö kyrka för att stjäla en trä-madonna som borde kunna säljas för ganska mycket stålar. En av dem hittar i samma veva en sten i altarets stenläggning som känns väldigt rätt att plocka med sig, vilket därför sker, och någonting ont väcks ur skogen. En flicka hittas mördad på badplatsen i Malmjärn, en länsveterinär har svårt att sova, sprithandeln till underåriga i Hofors skenar, Arbetarbladets reporter försöker nysta i brottsligheten, en flickas väninnas nya pojkvän är både mystisk och obehaglig, och en äldre kvinna bor ensam i skogen tillsammans med en massa katter och har ett uråldrigt uppdrag. Det blir alltså en hel del trådar att följa i berättelsen, och de reds inte heller riktigt ut eftersom det bara är första delen i en trilogi.

Bäck har på ett för mig ovant sätt blandat diskbänksrealism med naturmystik. Skildringen av avfolkningsbygd i allmänhet och känslan av att vara bland dem som blev kvar är riktigt träffande, men hur Hofors beskrivs som fullständigt kontrollerat av undre världen är kanske lite väl saftigt. Det är i alla fall där som den stora skräcken ligger för min del eftersom jag aldrig har varit rädd för mörka skogar och svarta vatten utan snarare trivs i sådana miljöer. Boken är i övrigt en ganska typisk spänningsroman med korta kapitel berättade ur olika vinklar som rappt för handlingen framåt och avrundas dramatiskt. Tyvärr känns det lite för rappt för mig, eftersom jag inte tycker att jag egentligen hinner lära känna någon av personerna i berättelsen så pass att jag känner för dem.

Det finns förvånansvärt få böcker som utspelas i de här trakterna, så det är trevligt att få med lite Gästrike-geografi och en del lokala språkliga uttryck i Vattnet drar (betydelsen av “händig” är det jag mest tänker på). Boken sitter bra stilmässigt, men jag engageras inte tillräckligt av den. Jag vill dock förstås vet mer om vad som egentligen finns där ute i skogen.

Att inte se skogen för bara träd är ett ganska vanligt fenomen. Det försöker den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben råda bot på med sin bok Trädens hemliga liv. I den visar han hur en skog är så mycket mer än bara en samling träd, och även hur de enskilda träden fungerar som individuella enheter såväl som delar i ett kollektiv. Det är just i beskrivningarna av det kollektiva som som det blir som intressantast för mig då jag inte tidigare har förstått hur träden samarbetar med varandra.

Boken är lättläst, någonstans mellan faktabok och kåserisamling, och den är också lätt att läsa. Den lider lite av att varje kapitel känns som en kort tanke, och att de därför inte sitter ihop till en genomgående text. Det blir helt enkelt lite tjatigt att exempelvis varje gång kambium nämns så ska det också förklaras att det är stammens tillväxtskikt. Boken lider också av att den bygger på hur skogar är i Tyskland, till största delen bok men också en del ek, medan skog för mig är granar och tallar, samt numera fjällbjörkar. Texterna handlar därför inte om skog som jag upplever den, utan om en främmande skog. Slutligen finns det en del detaljer i översättningen som jag irriterar mig på såsom användandet av ordet rönnbärsträd (i stället för rönn) och att översättningen av vad jag antar är ett fyndigt “Kindergarten” på originalspråket för en samling småplantor fick bli “barnträdgård” på svenska (skulle inte “plantskola” vara ett mycket trevligare ordval).

Nu låter det som om jag stör mig på lite småsaker, men det visade sig att de sammantagna gjorde att det tog emot att plocka upp boken och läsa på kvällarna. Formatet med korta, trevliga, lättlästa, kapitel med lagom mängder fräscha insikter borde annars göra det enkelt. Jag är helt enkelt kluven eftersom jag borde tycka om Trädens hemliga liv, men ändå har dragit mig för att läsa vidare i den. Hur som helst så har jag lärt mig mycket, och kunskap bär man alltid med sig.

It happens sometimes that I buy a book I really don’t know anything about. This is often an interesting experience. In the case of The Seed Collectors by Scarlett Thomas it was simply the design of the cover that lured me, like the flower of an orchid is able to attract a specific insect to act as pollinator. Yes, the book deals a lot with orchids.

The book tells the story about the Gardener family, or rather clan, where almost everybody is named after plants, just to keep the family tradition of famous botanists. However, that fame mostly came from the fact that almost a full generation of the family diappeared in the 1980s while looking for a miracle plant somewhere on a forgotten island. The book begins with the death of Oleander, aunt to a couple of the missing botanists. She was running a retreat home for celebrities, the Namaste House, and her funeral and the arrangements of her will are the basic external story lines in the book.

The story itself is told from the viewpoint of at least ten different characters and, interestingly, most of whom are not at all likeable. One of the effects of this spread is that the book feels quite fractured. It required some effort for me to jump between the different conciousnesses and world views, in particular since so many names are botanical in nature and simply that the number of people in the book is so large. On the other hand, it is rare to have a section in a book written from the view of a robin, using a small bird’s confusing vocabulary:

The man is, as always, incompt and untrig. He sloggers around his rooms in his black and grey ragtails like an elderly magpie with those bleep bleep noises going all around him, a choir of dying things. The bleep bleep noises sometimes enter the robin’s licham and make him abubble and a little gunpowdered.

The story is told through short pieces of text, each one more or less a snapshot from one of the characters, but most of the actual story events take place between these text pieces. This has the effect that the book feels more as a good showcase in storytelling than a good story in itself. The storytelling is really excellent, the book is mostly beautifully and lightly written, it is funny and even hilarious at places, but I did not like the book. It feels like something is missing, as if there is a lot of brain in there but with no heart accompanying it. On the other hand there is quite a lot of sex penetrating the book in the descriptions of plants, peat, and the human interactions.