Category: Läsning / Reading

Mina känslor för västra Gästrikland är rätt blandade. För sådär femton år sedan spelade jag med bandet på ett bröllop i Torsåker vilket visade sig bli en resa genom skogarna som närmast påminde om Mörkrets hjärta, och en kille jag låg i lumpen med var från Hofors och i det närmaste galen. Å andra sidan kom mormor också från trakten och hon ligger nu begravd i en släktgrav vid Ovansjö kyrka. Ingenstans har jag dock hört något om någon skör överenskommelse mellan bergsmännen och varndrarna – inte förrän jag läst skräckisen Vattnet drar av Madeleine Bäck.

Historien börjar med ett gäng äldre ungdomar som bryter sig in i Ovansjö kyrka för att stjäla en trä-madonna som borde kunna säljas för ganska mycket stålar. En av dem hittar i samma veva en sten i altarets stenläggning som känns väldigt rätt att plocka med sig, vilket därför sker, och någonting ont väcks ur skogen. En flicka hittas mördad på badplatsen i Malmjärn, en länsveterinär har svårt att sova, sprithandeln till underåriga i Hofors skenar, Arbetarbladets reporter försöker nysta i brottsligheten, en flickas väninnas nya pojkvän är både mystisk och obehaglig, och en äldre kvinna bor ensam i skogen tillsammans med en massa katter och har ett uråldrigt uppdrag. Det blir alltså en hel del trådar att följa i berättelsen, och de reds inte heller riktigt ut eftersom det bara är första delen i en trilogi.

Bäck har på ett för mig ovant sätt blandat diskbänksrealism med naturmystik. Skildringen av avfolkningsbygd i allmänhet och känslan av att vara bland dem som blev kvar är riktigt träffande, men hur Hofors beskrivs som fullständigt kontrollerat av undre världen är kanske lite väl saftigt. Det är i alla fall där som den stora skräcken ligger för min del eftersom jag aldrig har varit rädd för mörka skogar och svarta vatten utan snarare trivs i sådana miljöer. Boken är i övrigt en ganska typisk spänningsroman med korta kapitel berättade ur olika vinklar som rappt för handlingen framåt och avrundas dramatiskt. Tyvärr känns det lite för rappt för mig, eftersom jag inte tycker att jag egentligen hinner lära känna någon av personerna i berättelsen så pass att jag känner för dem.

Det finns förvånansvärt få böcker som utspelas i de här trakterna, så det är trevligt att få med lite Gästrike-geografi och en del lokala språkliga uttryck i Vattnet drar (betydelsen av “händig” är det jag mest tänker på). Boken sitter bra stilmässigt, men jag engageras inte tillräckligt av den. Jag vill dock förstås vet mer om vad som egentligen finns där ute i skogen.

Att inte se skogen för bara träd är ett ganska vanligt fenomen. Det försöker den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben råda bot på med sin bok Trädens hemliga liv. I den visar han hur en skog är så mycket mer än bara en samling träd, och även hur de enskilda träden fungerar som individuella enheter såväl som delar i ett kollektiv. Det är just i beskrivningarna av det kollektiva som som det blir som intressantast för mig då jag inte tidigare har förstått hur träden samarbetar med varandra.

Boken är lättläst, någonstans mellan faktabok och kåserisamling, och den är också lätt att läsa. Den lider lite av att varje kapitel känns som en kort tanke, och att de därför inte sitter ihop till en genomgående text. Det blir helt enkelt lite tjatigt att exempelvis varje gång kambium nämns så ska det också förklaras att det är stammens tillväxtskikt. Boken lider också av att den bygger på hur skogar är i Tyskland, till största delen bok men också en del ek, medan skog för mig är granar och tallar, samt numera fjällbjörkar. Texterna handlar därför inte om skog som jag upplever den, utan om en främmande skog. Slutligen finns det en del detaljer i översättningen som jag irriterar mig på såsom användandet av ordet rönnbärsträd (i stället för rönn) och att översättningen av vad jag antar är ett fyndigt “Kindergarten” på originalspråket för en samling småplantor fick bli “barnträdgård” på svenska (skulle inte “plantskola” vara ett mycket trevligare ordval).

Nu låter det som om jag stör mig på lite småsaker, men det visade sig att de sammantagna gjorde att det tog emot att plocka upp boken och läsa på kvällarna. Formatet med korta, trevliga, lättlästa, kapitel med lagom mängder fräscha insikter borde annars göra det enkelt. Jag är helt enkelt kluven eftersom jag borde tycka om Trädens hemliga liv, men ändå har dragit mig för att läsa vidare i den. Hur som helst så har jag lärt mig mycket, och kunskap bär man alltid med sig.

It happens sometimes that I buy a book I really don’t know anything about. This is often an interesting experience. In the case of The Seed Collectors by Scarlett Thomas it was simply the design of the cover that lured me, like the flower of an orchid is able to attract a specific insect to act as pollinator. Yes, the book deals a lot with orchids.

The book tells the story about the Gardener family, or rather clan, where almost everybody is named after plants, just to keep the family tradition of famous botanists. However, that fame mostly came from the fact that almost a full generation of the family diappeared in the 1980s while looking for a miracle plant somewhere on a forgotten island. The book begins with the death of Oleander, aunt to a couple of the missing botanists. She was running a retreat home for celebrities, the Namaste House, and her funeral and the arrangements of her will are the basic external story lines in the book.

The story itself is told from the viewpoint of at least ten different characters and, interestingly, most of whom are not at all likeable. One of the effects of this spread is that the book feels quite fractured. It required some effort for me to jump between the different conciousnesses and world views, in particular since so many names are botanical in nature and simply that the number of people in the book is so large. On the other hand, it is rare to have a section in a book written from the view of a robin, using a small bird’s confusing vocabulary:

The man is, as always, incompt and untrig. He sloggers around his rooms in his black and grey ragtails like an elderly magpie with those bleep bleep noises going all around him, a choir of dying things. The bleep bleep noises sometimes enter the robin’s licham and make him abubble and a little gunpowdered.

The story is told through short pieces of text, each one more or less a snapshot from one of the characters, but most of the actual story events take place between these text pieces. This has the effect that the book feels more as a good showcase in storytelling than a good story in itself. The storytelling is really excellent, the book is mostly beautifully and lightly written, it is funny and even hilarious at places, but I did not like the book. It feels like something is missing, as if there is a lot of brain in there but with no heart accompanying it. On the other hand there is quite a lot of sex penetrating the book in the descriptions of plants, peat, and the human interactions.

På en toalettdörr hos mina föräldrar hängde länge en bild av den helige Onufrius. Han var en munk från Egypten som valde att leva ett eremitliv. Han blev vid ett tillfälle bortrövad till öknen av stråtrövare men återvände naken, endast iklädd sin myckna kroppsbehåring, och levde resten av sitt liv uthärdande extrem hunger och törst. Vad jag minns från bilden var han oroväckande luden. Han ska ha levt i Hermesh-grottan under sin tid som eremit, och den ligger inte alltför långt från den israeliska bosättningen Ma’aleh Hermesh C på Västbanken. I varje fall i bokens värld.

Författaren Assaf Gavron har i Uppe på höjden skapat en krönika om livet kring en fiktiv bosättning. Den grundlades av en man som helt enkelt gillade marken på platsen och slog sig ner för att odla grönsaker. Snart dök det upp flera israeler som slog sig ner på platsen, byggde baracker att bo i och drog vägar, och hux flux fanns det en illegal bosättning på platsen. Den skyddades av militären, eftersom palestinierna i grannbyn inte uppskattade att deras mark stulits och det är den israeliska arméns uppgift att skydda alla israeler. Dessutom är det olagligt att riva byggnader utan tillstånd, så bosättningen fick vara kvar, och alla försök reda ut det fastnade i byråkratiska hålrum. Det är alltså inte organiserad illvilja utan snarare inkompetens som gör att bosättningen finns kvar.

Bokens handling rör sig fram och tillbaka genom ett ganska stort antal inbyggare och skulle kunna bli rörig, men författaren har varit snäll och påminner ofta läsaren om vem som gjorde vad. Däremot hoppar handlingen också en del i tiden, så det kan vara svårt att hitta kronologin ibland. Det känns lite ovant med en bok som beskriver markstölder från förövarnas synvinkel, även om många av dem är motvilliga. Jag kan faktiskt inte avgöra vad som ät tänkt som satir, och vad som är verklighetstrogna beskrivningar av hur beslutsprocesser i Israel går till, men oavsett vad känns det som att Avron är genuint pessimistisk till situationen på Västbanken. Det känns ändå som om någonting fattas i Uppe på höjden. Palestiniernas situation tas det liksom alldeles för lätt på.

Boken är lätt att läsa, och även lätt att lägga ifrån sig. Jag är också förstås glad att den hårige Onunfrius äntligen får vara med i en bok.

Boken Liv efter liv av Kate Atkinson inleds i full fräs. På de två första första sidorna hinner nämligen bokens huvudperson Ursula Todd skjuta Hitler på ett kafé i München hösten 1930, för att sedan omedelbart dö när hon själv skjuts. De påföljande två sidorna skildrar hur Ursula föds lite utanför London en februarinatt 1910, för att sedan omedelbart dö på grund av att navelsträngen lindats runt hennes hals. Genom hela boken dör Ursula om och om igen, men trots det handlar den om hennes liv och om de små tillfälligheter i som gör att livet tar helt olika vändningar. I Ursulas liv finns det ett par flaskhalsar som verkar ha varit svåra att passera såsom själva födelseögonblicket, spanska sjukan-pandemin och blitzen, men de kunde också passeras så att i alla fall ett liv räcker långt.

Boken bygger på grundidén att tiden går runt, vilket övertydligt demonstreras då Ursula som en liten flicka ritar en teckning av Ouroboros, ormen som äter sin egen svans. Känslan är ganska lik den som man får när man spelar ett datorspel om och om igen för att se vilka effekter ens olika val har på hur det går. Det är även ett hyfsat vanligt tema i filmer och TV-serier. En vanlig frågeställning som dyker upp då är hur mycket man kan påverka historiens gång, och Ursula ser som sagt till att försöka ordna att Hitler aldrig kommer till makten. Det är i och för sig verkligen en klyscha, men den fungerar bra här.

När man läser Liv efter liv blir det lätt lite rörigt. Det är inte alldeles lätt att hålla isär de olika varianterna av Ursulas liv, så det trasslar ihop sig när man försöker komma ihåg vilka som lever eller är döda eller var Ursula bor någonstans och vilka hon umgås med. Det blir ibland lite tjatigt med de upprepningar som är ofrånkomliga, men det är i alla fall i regel ganska stor variation mellan de olika spåren så det blir inte alltför irriterande. Jag tyckte dock att läsningen blev lite ryckig då jag med jämna mellanrum måste rensa hjärnan. Språket är ledigt, trevligt och effektivt, men irriterande nog översätts, som alltför ofta, bluebells till blåklockor när det borde vara (Engelska) klockhyacinter. Det gör inte så mycket, eftersom beskrivningarna är så levande att det känns som om allt är på riktigt. Och det är alltid uppfriskande att tänka “tänk om…”.

Alla verkar tycka om humlor, och varför skulle man inte tycka om de stora, lite klumpiga, insekterna som makligt men flitigt surrar omkring och samlar nektar och pollen bland trädgårdens blommor? Dave Goulson verkar tycka om humlor mer än vad de flesta gör. Det är både en yrkesmässig relation (han är biologiprofessor) och en privat passion. I den trevliga boken Galen i humlor går han igenom mycket om hur humlorna fungerar och deras plats i naturen. Han sätter in humlorna i ett större sammanhang och förklarar hur det kommer sig att antalet humlearter minskat under de senaste decennierna. Dessutom fyller Goulson på med några historiska anekdoter, men framför allt med historier från hans eget liv.

Galen i humlor lyckas vara både lättläst och faktafylld. Goulson skriver ledigt med stor värme. Hans entusiasm för humlor smittar av sig, så jag har nu blivit riktigt sugen på att göra i ordning ett litet humlevänligt område på balkongen trots att Kiruna i september verkligen inte är rätt plats och tidpunkt. Det händer att innehållet emellanåt upprepar sig en smula mellan kapitlen vilket jag började irritera mig på efter ett tag, så det känns som om boken är tänkt att läsas ett kapitel i taget under pendling, eller innan man somnar. Boken är av naturliga skäl fokuserad på humlornas situation i Storbritannien, så om man är intresserad av de svenska humlorna får man söka information på något annat ställe. Boken saknar dessutom bilder, så de olika arternas utseende beskrivs med ord.

Boken är en trevlig läsning, men den känns ibland lite surrig. Det blir många ganska ytliga utsvävningar och inte så ofta går det på djupet. Den hoppar raskt från ämne till ämne, liksom humlan flyger från blomma till blomma. Men det är väl så det ska vara?

Dave Goulson är grundare till Bumblebee Conservation Trust, vilket är en stiftelse för att bevara humlan och som gärna tar emot donationer.