Category: Spel / Game

Carl Stein har precis blivit utsedd av Myndigheterna till att vara vicevärd i ett flerfamiljshus. Han bor med sin familj i husets källarlägenhet och har av Myndigheterna fått till uppgift att hålla huset i gott skick både strukturellt och, inte minst, moraliskt. Det gäller alltså att se till att inga hyresgäster gör något som går emot de statligt bestämda direktiven, och det görs enklast genom att installera kameror i lägenheterna och genom att genomsöka rummen när hyresgästerna är annorstädes. Eftersom direktiven kan komma att ändras tämligen godtyckligt gäller det att ständigt uppdatera sig om hyresgästernas aktiviteter. Man bör också vara beredd att stå till tjänst närhelst telefonen ringer då Myndigheterna mycket väl kan ha något viktigt uppdrag som går före allt annat. Mitt i allt måste man också se till sin familjs väl, för inget är väl viktigare än familjen.

Visst låter det väl trevligt att arbeta inom systemet i en totalitär stat? I Beholder får man prova på att göra det, eller om man så vill kan man motarbeta systemet inifrån, eller varför inte utnyttja systemet till egen fördel. Historien som berättas påverkas av varje val man gör i spelet, och det är inte alltid självklart på vilket sätt.

Historien är väl genomtänkt, och spelet är mycket snyggt designat. Man riktigt känner hur hopplösheten sakta men säkert infinner sig när man spelar. I spelet måste man balansera mängden pengar man kan få ihop och vilket anseende man har i huset, för stora mängder pengar behövs för att hålla familjen hel och anseendet behövs för att hålla samman huset. Vissa bekymmer man drabbas av i spelet är mycket svåra att göra något åt då det är riktigt svårt att få ihop tillräckligt med pengar, och det är egentligen där som spelets stora svaghet ligger. För att kunna klara upp en del av problemen krävs att man i förväg vet att de ska ske, och det vet man om man redan har spelat en gång. Historien som berättas innehåller nämligen samma stolpar varje gång man spelar. Det gör också att spelet kan kännas lite tjatigt när man har spelat igenom det mer än ett par gånger. Spelet är lite för svårt att klara av tillfredsställande första gången man spelar igenom det eftersom man då inte riktigt vet hur spelet fungerar, och nästa gång man spelar vet man vad som kommer att hända så det är inte lika överraskande. Bortsett från det lilla kruxet är Beholder en trevlig bekantskap. Trevlig på ett grått, dystopiskt sätt.

För länge sedan träffades jorden av en märklig meteoroid som sprack upp vid inträdet i atmosfären, och vars beståndsdelar därmed försvann. Farfar hittade två av dessa kristaller och upptäckte att de påverkade hästar så att de fick oväntade egenskaper. Ingen på universitetet trodde på honom och han sparkades ut. Han gav därför mig och mitt syskon varsin kristall och bad oss uppfylla hans dröm. Jag fick dessutom hans lilla lantgård där jag kan föda upp de speciella hästarna och måhända leta upp de förlorade kristallerna.

Det ovannämnda är bakgrundshistorien i Secret of the Magic Crystals, och det är egentligen det intressantaste i hela spelet. I spelet föder man upp sagohästar, tränar upp dem, skickar dem på olika uppdrag i grannskapet eller på tävlingar för att tjäna lite pengar, och det är egentligen allt. Två hästar på nivå ett ger en avkomma på nivå två, och så vidare, och det krävs en häst på nivå fem för att hitta en kristall. Det jobbiga i sammanhanget är att varje häst bara kan ge en enda avkomma så det blir ett rätt tjatigt malande efter hand. Det är lite uppfriskande att vilka uppdrag man kan får till hästarna beror på deras nivå. En enkel häst kan hjälpa grannen med att plöja åkern, medan en finare häst får hjälpa gudarna med att dra solens vagn över himlen, vilket ger runt 27 gånger bättre betalt.

Spelet är ganska rogivande, eller ordentligt småtråkigt beroende på ens grundhumör. Det krävs alldeles för mycket tid för att komma någon vart, och det krävs nästan inget annat än tid av spelaren heller. När jag efter många timmars spelande äntligen hade fött upp min maxade enhörning och hittat en kristall insåg jag att det finns fyra till sagohästraser som måste maxas innan man kan klara spelet. Det är därför jag inte kan rekommendera Secret of the Magic Crystals. Spelet blir alldeles för tjatigt i längden.

Det fanns en tid då jänkarnas action-hjältar reste runt i hela världen för att explosivt tvinga fram frihet à la America och spränga bort kommunism med en vrålande one-liner nära till hands. Då var livet enkelt. Broforce tar mig tillbaka till den tiden. Spelet går ut på att med vapen redo slå ner allehanda terrorister, befria amerikanska kollegor från fångenskap samt att besegra de infernaliska bossarna, hissa amerikanska flaggan och flyga med helikoptern till nästa internationella oroshärd för att där fortsätta arbetet.

Om man spelar kampanjen till dess ände finner man att det faktiskt finns en slags berättelse i grunden som har en del små intressanta knorrar. Men varför ska man tänka på det, när man kan skjuta på allt och framför allt skjuta sönder allt? Man känner någon slags tillfredsställelse när man inte bara skjuter ihjäl ondingen och spränger hans hus, utan även jämnar platsens hela topografi med marken för att bereda plats för frihet.

I Broforce styr man en parodi av någon actionhjälte, till att börja med Rambro men allt eftersom man befriar fler kollegor låses andra (exempelvis Bro Hard, Bro Dredd, Brominator, Brobocop, osv) upp, och alla har lite olika specialiteter och särdrag. En liten trevlig extra krydda är att man inte kan välja vilken hjälte man får spela vid varje givet tillfälle, vilket gör att man måste variera angreppssättet vare sig man vill eller inte.

Spelet i sig är färgglatt och pixligt som sig bör för den rätta retrokänslan, och musiken är förstås också fylld av enerverande hårdrocksgitarrer. Det känns som att det är gjort mer av kärlek till en närmast utdöd genre än för att locka till några billiga skratt, i och med att själva spelet fungerar så pass bra. Det är ett trevlig sätt att slå ihjäl, spränga och bränna ner, lite tid man kan tänkas ha över.

Chloe Price är sexton år, och fylld av starka känslor: sorgen efter en död far, saknaden efter den utflyttade barndomsvännen, leda och längtan bort från den lilla staden Arcadia Bay i Oregon. Bandet Firewalks spelning i en gammal ensligt belägen industrilokal är ett måste för att stå ut, om man bara klarar av att smyga sig in. Just där inleds Life is Strange: Before the Storm, uppföljaren som utspelar sig några år innan händelserna i Life Is Strange, och som fokuserar på viktiga delar av bakgrunden.

Till skillnad från spelets föregångare finns inget tidsvridande att ta till för att klara sig ur trångmål utan man får helt förlita sig till goda omdöme när man gör sina val i spelet. Det är just valen som är centrum i själva spelandet, men det är berättelsen som är själva huvudbehållningen i spelet. Den handlar om att finna sig själv, och att träffa någon att göra det tillsammans med. Det är en kärlekshistoria. Framför allt är det betydligt mer en interaktiv film än ett spel, och det har jag inget emot.

Jag tyckte om Life is Strange: Before the Storm trots att delar av historien, framför allt i spelets tredje del, bryter av lite väl kraftigt mot vad som byggts upp, och att vissa dialoger känns väldigt pratiga och därmed sänker tempot lite väl mycket. Spelet känns ändå helgjutet, med mycket mänsklig värme, och är både upplyftande och djupt sorgligt.

Somewhere in rural Catalonia in 1937 an unusual painting is taken by force by a man with fascist connections. Much more recently, in Paris, the same painting is stolen from an art gallery by a pizza courier and with the gallery owner shot in the process. Witnessing the second crime is amongst a few other people George Stobbard, an American in Paris representing an insurance company, and Nico Collard, a local journalist. These two have a history together investigating mysteries (the four previous games in the series), and they naturally begin to investigate what is really going on. A story is uncovered involving high level art dealings and higher level gnostic gospels, and possibly also the future of the world as we know it.

Broken Sword 5 – the Serpent’s Curse is a classic style point-and-click adventure game but with a modern polish. It feels comfortable and relaxing to go back to that kind of game, especially when the overall story is well-written such as in this game. The plot is a bit too linear to offer any alternative routes to solve prolems, which is not unusual, but there are also restrictions in the order that new information is uncovered. Some items can only be interacted with after some other action has occured, for no obvious other reasons than that the story says so, and that is annoying. The game also suffers from other issues that is inherent in this type of games: Some of the problems are solved in a far-fetched manner and other problems are truly elementary. Luckily, there is a good stepwise hint system built into the game to help when the inspiration of the player is running low, which helped me a couple of times when I had missed to pick up some piece of information or inventory. The dialogue also feels quite sluggish at times.

Now that I have written a lot about negative aspects of the Broken Sword 5 – the Serpent’s Curse experience, I must say that almost everything else in the game is good. I really enjoyed the story, the bantering, the characters, the cheesy music, the atmosphere, most of the scenery, and the religious history. However, the final punchline is truly horrible…

Man tar ett litet rektangulärt rutnät, för att sedan tillsätta ett jämnt antal färgade prickar med parvis matchande färger som sprids över rutnätet. Spelarens uppgift är att koppla samman prickarna av samma färg med varandra utan att kopplingarna korsas samt att se till att hela rutnätet täcks in av kopplingarna. När detta är uppfyllt så är det måhända spelet Lines Free by Nestor Yavorskyy man har framför sig.

Spelet är precis så minimalistiskt till sin design som man förvänta sig av beskrivningen. Det är avskalat och ganska snyggt, och är ett riktigt vilsamt sätt att koppla av med lite klurigheter. Problemen är inte särskilt avancerade, men inte heller tokenkla, och det finns ofta ganska många sätt att lösa dem, men i längden är deras variation tyvärr lite väl begränsad. Det som inte är särskilt vilsamt är det faktum att varenda gång man löser något problem ploppar det upp ett större antal achievements som är avklarade, och det är riktigt irriterande och störande i längden att få dessa lösryckta ord kastade i ansiktet. Det är liksom inte rimligt att ett spel med 50 problem att lösa delar ut 317 achievements, och det förstör närmast hela spelupplevelsen. Det är bara det faktum att grundidén är så trevlig som gör spelet värt att spela.

Notera att spelet är en gratisversion, och jag kan rekommendera den versionen som ett litet småtrevligt tidsfördriv. Däremot känner jag mig ytterst tveksam till att betala för att utsätta mig för fler achievementuppkastningar.