Category: Film

Jag har länge trott att jag känt till handlingen i Victor Hugos mycket kända roman Samhällets olycksbarn, men när jag började tänka efter lite noggrannare insåg jag att jag faktiskt inte har haft någon egentlig aning. Jag har aldrig läst något av Victor Hugo, men jag har i alla fall passerat en spårvagnshållplats som bar hans namn varje dag under mitt år i Orléans så jag har förstås förstått att han måste vara betydande. Jules Verne hade också en egen hållplats, men sedan kan jag inte dra mig till minnet fler spårvagnshållplatsförfattare i Orléans.

Det har gjorts en enorm mängd filmer som bygger på romanen, men jag har inte sett någon av dem. Den har också blivit en av de mera älskade musikalerna, Les Misérables med musik av Claude-Michel Schönberg, men den har jag inte heller sett. Dock har jag hört musiken. Regissören Tom Hooper gjorde 2012 en film av musikalen, Les Misérables, och den har jag nu sett. Nu känner alltså även jag till handlingen, så nu kan jag äntligen känna mig närmast allmänbildad!

Det hela tar sin början för nästan exakt 200 år sedan. Jean Valjean blir villkorligt frigiven efter att ha utfört 19 års straffarbete som påföljd efter att ha stulit en bit bröd att ge till sin svältande systerdotter. Kommisarie Javert, en mycket konsekvent man, är av uppfattningen “en gång tjuv, alltid tjuv” så han ser till att Valjean måste anmäla sig hos polismyndigheten var 30e dag. Valjean är i grunden en mycket god man, men han smiter ifrån anmälningen och dörsöker starta sig ett nytt liv. Valjean ägnar sig åt att hjälpa folk i nöd, vilka det finns det gott om i Frankrike under första halvan av 1800-talet, medan Javert nitiskt ser till att lagens texter noggrant efterlevs. Självfallet möts de flera gånger de kommande decennierna, bland annat på barrikaderna, så det blir många tillfällen att reflektera över om människor kan ändra sig med tiden eller om man alltid är den man varit.

Eftersom det är en filmad musikal så är det ofrånkomligen mycket sång i filmen. Det gör berättandet lite ryckigt eftersom många sånger bygger upp stämningar eller förmedlar känslor, medan en del av sångerna för handlingen framåt. Därför sker en del ganska avgörande steg i handlingen mitt under en sång, när i alla fall jag inte riktigt förväntat mig det. Musikalbakgrunden gör också filmen en bit längre än vad dess innehåll riktigt orkar bära. Jag blev förtjust i att Javert var så oerhört konsekvent i allt han företog sig; att han helt enkelt inte var ond utan bara var övertygad om att det allra viktigaste är att lagar efterlevs.

Sammantaget så är det så att fina bilder, bra skådespeleri, tänkvärda poänger och trevlig musik räcker gott för en film. Även i detta fall.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Apornas planet från 1968 är en typisk “film man bör ha sett”. Däremot är jag inte övertygad om att det är en “film man bör se om”. Jag gjorde det ändå.

Grundhandlingen är enkel och effektiv: Taylor leder en astronautbesättning som skickats från jorden för att hitta en bättre plats att leva på. Deras rymdfarkost kraschar på en märklig planet vars samhälle styrs av orangutanger, gorillor och schimpanser som pratar engelska och fångar människor som hålls i burar för experimentering. Även Taylor buras in, men han väcker stort uppseende bland aporna när det visar sig att han kan tala, vilket inte de lokala människorna kan. Eftersom Taylors beteende är närmast orimligt för en människa i apornas ögon försöker de reda ut hans ursprung, och motsvarande tankar om aporna har förstås Taylor. Taylor lyckas fly, och i en berömd slutscen får han reda på hur ett så bakvänt samhälle som på applaneten har kunnat uppstå.

Franklin J. Schaffner regisserade filmen, och dess ålder märks av då den känns lite mossig i sitt utförande emellanåt. Den är ganska pratig och innehåller inte heller särskilt upphetsande actionsekvenser. Å andra sidan fungerar samhällskritiken fortfarande bra, med en stor mängd tydliga poänger om hur människor är och beter sig. Religionens roll gentemot vetenskapen får sig också några pikar serverade. Personligen uppskattar jag också att Taylor porträtteras som en rätt osympatisk person, vilket inte är vanligt i motsvarande mera moderna filmer, och av samma anledning att astronauternas antal decimeras så kvickt. Då kan man ha överseende med att miljöerna är ganska torftigt utförda.

En slutsats är i alla fall att filmen är bra, men den vinner inte på att ses flera gånger.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Temple Grandin är en intressant person. Dels för att hon arbetar med boskapsdjurs välbefinnande inför slakt och dels för att hon har en framgångsrik akademisk karriär samtidigt som hon lever med autism.

Filmen om Temple Grandin bär hennes namn och är regisserad av Mick Jackson. Den inleds när hon plockas upp av sin faster inför att tillbringa sommaren innan college på hennes makes farm i Arizona, och rätt snabbt blir man klar över att inte tänker som andra. När de flesta tänker i ord så tänker hon i bilder, vilket också visas i filmen. En del av bilderna är riktigt dråpliga. Sedan får man följa henne under ett par år framåt, blandat med tillbakablickar från uppväxtåren, fram till dess hon etablerat sig som djurbeteendevetare. Tack vare en kärleksfull mor och en förstående naturvetenskapslärare så kan Temples envishet fokuseras till någonting bra. Man får också se hur svårt livet måste ha varit för en kvinna i Västern i slutet av 60-talet i en sådan macho-kultur som den runt boskapshantering, om hon dessutom är väldigt annorlunda.

Man skulle lätt kunna tro att filmens fokus är på autismen, och på hur Temple övervinner den och omgivningens fördomar för att slutligen bli framgångsrik, eftersom filmaffischen inbjuder till sådana tankar, men stor vikt ligger på hennes idéer om djurhantering och på hur hon forskade fram dem. Det är faktiskt den aspekten av filmen som jag tycker är intressantast i en även i övrigt sevärd film.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Idag för femtiofyra år sedan skedde den första bemannade rymdfärden då Jurij Gagagarin for ett varv runt jorden i farkosten Vostok. Det är anledningen till att FN har lagt in den 12 april i kalendern som rymdfartens dag. Därför passar det bra med en film som handlar om just den här dagen år 1961.

En timme och fyrtioåtta minuter varade Gagarins rymdfärd, och precis lika länge varar Pavel Parkhomenkos film Gagarin – först i rymden. I filmen får man följa Gagarin under dagen för rymdfärden, och genom tillbakablickar även hans lantliga uppväxt och hans kosmonautträning. Man får också i sig lite valda delar från det politiska spelet bakom rymdfärden, såsom diskussionerna mellan Koroljov (chef för rymdprogrammet) och Kamanin (chef för kosmonautgruppen) kring vem som egentligen skulle passa bäst som första människan i rymden. Egentligen var German Titov ansedd som den bäste kosmonauten i den lilla specialutbildade gruppen, men han behövdes till den andra rymdresan så det fick bli den glade Gagarin istället.

Filmen är finansierad av ryska staten och den handlar om en av de stora ryska hjältarna, så det är ganska klart att själva berättandet blir lite försiktigt och närmast småtråkigt. Man vill ju inte visa upp några svagheter hos folkets hjälte. Med det är en storfilm, så den är välgjord med vackra bilder och fina skådespelarinsatser och trots att den lunkar på i makligt tempo så är det ganska intressant att se de olika episoderna ur historien. Tyvärr får man inga djupare porträtt av personerna i filmen, förutom av Gagarin själv förstås och det känns egentligen brett snarare än djupt och han framställs i så god dager att han nästan inte känns mänsklig. Det blir nästan lite komiskt ibland, som när en av kvinnorna som övervakade kosmonauternas centrifugträning såg beundrande på när Gagarin snurrade runt i drygt 10G och yttrade:

En sådan man. En riktig man.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Keller Dover tror sig vara beredd på allt. Han har sin välorganiserade källare fylld med mat, bränsle, ammunition och andra förnödenheter så att han är redo att skydda sin familj om det blir kris och samhället slutar fungera som det ska. Men under ett thanksgiving-firande tillsammans med sin bästa väns familj försvinner hans lilla dotter och hans kompis dotter utan några spår, och det visade sig vara mer än vad han klarade av att hantera. Polisen får ganska snart tag i en misstänkt kidnappare, men i brist på några som helst bevis släpper de honom ganska snart. Eftersom Keller är en handlingens man, och dessutom övertygad om att den tidigare misstänkte vet vad som hänt med småflickorna, kidnappar han honom för att banka fram sanningen. Samtidigt håller en ung och ganska grön polisdetektiv igång en normal polisutredning kring den misstänkta kidnappningen, vilket är svårt eftersom det inte finns några spår att jobba från.

Denis Villeneuve har i Prisoners satt ihop en mörk och ordentligt obehaglig film. Historien rör sig långsamt framåt, men det är spännande mest hela tiden så man märker inte att filmen är drygt tvåmoch en halv timme lång. Miljön i filmen, tidig vinter i en småstad i Pennsylvania, matchar väl stämningen som förmedlas. Man känner av kylan både utomhus såväl som i den nära hopplösheten som bor i de inblandades själar. Det sistnämnda beror förstås också på att filmen har utmärkta skådespelare över lag.

Det är skönt att för en gångs skull se en kriminalthriller som känns riktigt helgjuten. Det ska bli spännande att se vad jag drömmer för drömmar i natt.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Claude och Marie Verneuil är ett par av den finare klassiska franska sorten. De bor i ett fint hus i Chinon och har fyra vackra döttrar. När en av döttrarna gifter sig med en muslim är det lite besvärande eftersom Claude och Marie egentligen velat se någon som liknade dem. Nästa dotter gifter sig med en jude, och den tredje med en kines så allt hopp om ett gäng finfranska barnbarn står till den yngsta dottern. Visserligen är mannen hon vill gifta sig med trevlig och katolik, men han råkar också komma från Elfensbenskusten. När det blir dags för bröllop så reser brudgummens föräldrar till Frankrike och kulturkrockarna flödar över.

Javisst är Bröllopskaos en fransk buskis där mycket av den bärande idén är att det är roligt med fördomar. En gång i tiden vandrade jag på Gävles gator med ett plakat som sade “Fördomar furdummar”, och det tycker jag fortfarande. Philippe De Chauverons film skulle kunna vara riktigt rolig om den hade kännts mera hjärtlig. Nu tycker jag att den mest radade en lång rad ganska billiga poänger efter varandra. Det är visserligen riktigt underhållande ibland, som god buskis ska vara, men jag känner ändå en ganska unken eftersmak efter filmen. Det hjälper inte heller att samtliga karaktärer är tämligen endimensionella och ointressanta.

Eftersom jag bodde i drygt ett år i Région Centre, som tydligen för åtta veckor sedan bytt namn till Région Centre-Val de Loire, så var det lite trevligt få i sig lite lantlig fransk Loiredalssmåstad igen. Jag har druckit en hel del Chinon-vin. Det är bra.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.