Category: Film

Filmens titel, Flaskpost från P, är rätt märklig. Den lockar inte fram några förväntningar om innehållet, och ger knappt ens någon ledtråd om det, men är ändå både avvikande och svår att komma ihåg. Hans Petter Molands filmatisering av Jussi Adler-Olsens bok har titeln emot sig. Det är den tredje filmen i serien om avdelning Q vid Köpenhamnspolisen, där gamla och ouppklarade mord till sist hamnar, och jag har faktiskt redan sett en av de tidigare filmerna (Fasanjägarna).

En flaskpost hittas där ett barn söker hjälp från fångenskap, och ungefär samtidigt försvinner ett syskonpar från en svårt religiös familj. Det är i stort sett allt som behövs för att dra igång en riktigt spännande jakt på elakingen som ligger bakom det hela. Spänningen finns där nästan hela filmen igenom, trots att man vet vem som är ond. Det syns ju redan från första början. Historien håller helt enkelt så pass bra klass att den fungerar ändå, och själva grundidén, motiveringen till brotten, är intressant. Det är en bra och välgjord deckare, men med kanske lite för mycket överlagt våld för min mage. Men det står i alla fall klart att ondskan talar norska.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En malmö-poet utan publik klarar sig naturligtvis inte särskilt bra ekonomiskt. I brist på andra möjligheter tar han ett jobb på “Yarden”, en enorm parkering i hamnen där nylossade fabriksfärska bilar står och väntar. Han får sig ett nummer, 11811, istället för ett namn, och orange arbetarkläder så att han kan ta itu med arbetsuppgifterna där. Det finns ett bonussystem som bygger på att ange arbetskamraterna. Borde inte det här jobbet räcka för en dräglig tillvaro tillsammans med tonårssonen och hunden Zlatan?

Yarden av Måns Månsson ger en rätt märklig filmupplevelse. Den bygger tydligen löst på en självbiografisk bok av Kristian Lundberg, med betoning på löst. I grunden finns en känsla av att man aldrig kan känna sig trygg, men samtidigt är känslorna väldigt avtrubbade. Det finns aldrig någon egentlig ilska eller sorg, det är bara med en stilla resignation som år stackars poet möter sina motgångar. Det blir så grått att det blir närmast parodiskt. Fotot är tidvis väldigt fint med den enorma parkeringen fylld av vitklädda bilar och en och annan utspridd färgklick (arbetare). Den stora geometriska skalan och den trånga färgskalan skulle kunna ge filmen en teoretisk känsla av undergång, men den andas snarare något mera jordnära. Tillvaron är skör när man är vid botten.

Det finns skönhet i sammanbrottet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Av någon anledning har jag kopplat ihop sången Jag längtar till Italien med Evert Taube. Idag fick jag lära mig att det är Birger Sjöberg som ligger bakom den, med orden Där små citroner gula de växa uppå strand. Därmed har jag lärt mig något nyttigt idag, och i filmen av Teresa Fabik med titeln Små citroner gula fick jag lära mig att ärlighet är bäst i längden. Filmen bygger förstås på Kajsa Ingemarssons roman.

Agnes drömmer om att jobba på restaurang, och får börja från den djupaste botten på ett hypersnobbigt ställe i Stockholm. När hon får sparken och hennes rockpojke till pojkvän samma dag lämnar henne för en bystigare brutta rasar hennes tillvaro samman. Vilken tur att mamma och pappa finns till hands med god mat och kärlek. Hon får chansen att starta upp en egen restaurang tillsammans med en gammal kollega med hjälp av ett stort lån från sina föräldrar, men den går inte så bra. Ska hon våga utnyttja att en känd, men hemlig, matrecensent bor i hennes hus?

Filmen är fylld av pinsamheter, missförstånd, felsteg, självupptagna klyschor till män, god mat, ond mat, kärlek, sorg, besvikelser, och ett slags hopp om bättring. Det är vad en romantisk komedi ska vara. Filmen börjar i ett högt tempo, men det känns som om den mattas av efter hand och nästan blir lite trög. En del av skådespelarna verkar inte heller riktigt trivas i sina roller, men historien tar en del vändningar som i varje fall jag inte var beredd på. Filmen känns kanske något lättsmält, men den mättar för stunden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det känns rätt märkligt att se en miniserie gjord för TV på bio under skenet av att vara en biofilm med paus. Exempelvis så måste det i en miniserie ses till att tittaren inte byter kanal omgående vilket gör att berättartekniken bygger på att fånga intresset så fort som möjligt. Av samma anledning finns det också ofta en trailer om vad som ska ske i nästa del strax innan pausen. Är bilderna tänkta att visas i en TV i hemmamiljö är de ofta fyllda av närbilder på människors ansikten, och skärpedjupet är ofta ganska grunt. Det är i alla det som jag känner när jag sett Uwe Jansons Sänkningen av Laconia.

Filmen beskriver en omtalad händelse från andra världskriget då oceanångaren Laconia sänktes av en tysk ubåt. Laconia användes av britterna som trupptransportfartyg under kriget, men på just den här resan transporterades ett stort antal italienska krigsfångar och även ett antal civila resenärer. Två torpeder från den tyska ubåten räckte för att sänka Laconia, men när ubåten tittade närmare på vraket och såg vilken typ av människor som låg i vattnet stannade den kvar och en räddningsaktion inleddes. Men det är inte lätt att vara hjälpsam under krig.

Som miniserie är Sänkningen av Laconia alldeles utmärkt. Berättelsen rör sig framåt i ett lagom tempo, och man får följa historien från flera olika vinklar. Möjligen kändes den andra delen något mer utdragen än vad historien klarade av att bära. Som långfilm med paus, däremot, blev det lite väl mastigt för min smak. Det blev helt enkelt lite för mycket av allting. Ett drama om medmänsklighet, en katastroffilm, en krigsfilm, en film om hjältemod, och en film om felaktiga militära beslut. Allt detta på en gång.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En australiensisk dokumentärfilmare åker till en fransk forskningsbas på en ö utanför Antarktis kust. Där träffar hon basens avgående kokerska Hortense som håller på att ladda upp inför sin avskedsmiddag med bland annat tryffel och ankbröst. Hon ska ha varit personlig kock till den franske presidenten under ett par år och det är klart att man undrar hur en sådan kock hamnat på en sådan undanskymd plats i världen.

Filmen Bon appétit! av Christian Vincent handlar inte så mycket om det, utan om Hortenses plötsliga och oväntade möjlighet att få jobbet att laga mat åt presidenten som blivit sugen på välgjord klassisk fransk husmanskost. Hon får tillgång till ett litet kök i presidentpalatset och en enda medhjälpare, men motarbetas av macho-gubbarna i palatsets centralkök. Man får följa hennes kamp att vinna presidentens mage, trots motståndet från centralköket, revisorerna och presidentens läkarteam.

Filmens huvudtema är dock kärleken till mat och matlagning. Det blir en hel del närmast gastronomipornografiska bilder av deliciösa anrättningar. Ååååh, ibland saknar jag verkligen den delen av den franska kulturen från mitt år i Loiredalen, den där mat och matlagning tas på fullaste, men också njutningslystnaste, allvar. Men tar man bort matbilderna från filmen blir det tyvärr inte så mycket kvar, så filmen kan närmast ses som en ganska poänglös anrättning med en del inbakade delikatesser.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jack fyller fem år. Han bor i ett rum med sin mamma, ett rum som också är hans hela värld. Allt i rummet har en viktig betydelse och roll för Jack så han hälsar stolarna, bordet, lampan, garderoben och takfönstret varje morgon. Mamma är alltid där hos honom. Varje kväll kommer Old Nick in och besöker mamma i sängen för att sedan gå ut och åter låsa dörren efter sig. Jack känner inte till något annat sätt att leva, men nu när han är fem år börjar mamma försöka förklara att hon stängdes in av Old Nick för sju år sedan och att det finns en stor värld där utanför, vilket Jack har svårt att ta till sig. Mamma inser att hon inte har lång tid på sig för att genomföra en flykt från rummet om de båda ska ha någon möjlighet att överleva, och planen hon tänker ut är riktigt hjärtskärande. Men att komma ut är bara ett första steg på vägen att komma tillbaka.

Filmen Room, av Lenny Abrahamson, berättar historien helt och hållet från den femåriga Jacks synvinkel. Man får se hur hans världsbild är uppbyggd, hur den raseras och hur han försöker få något sammanhang i världen som den faktiskt är. Det är inte någon film som fokuserar på ondskan, eftersom den inte ens kan förstås, utan den går rakt på ångesten istället och hur man med fantasier och kärlek till hjälp kan hålla sig flytande. Det är en rak och stark berättelse och de båda huvudskådespelarna gör fantastiska tolkningar av sina roller. Filmen är mycket bra och den lyckas trots att det stundtals kompakta mörkret alltid finns där lyfta fram någon slags känsla av hopp och mänsklighet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.