Category: Film

I den sakta borttynande orten Lafors har skinn- och textilindustrin historiskt varit källan till välstånd, eller i alla fall skälet till hela ortens existens. En typisk bruksort alltså. När den tyska lågpriskedjan Superbilly visar intresse för att bygga varuhus i staden vaknar kommunens ledning till liv. Det handlar ju ändå om hundratals nya fräscha arbetstillfällen. För att få hem varuhuset till Lafors, och inte till det konkurrerande Alingsås, känner de att de akut måste fixa till kommunens image med hjälp av en reklamfilm. Eftersom kulturbudgeten redan tömts är det lite ont om resurser, så de provar att låta högstadiets ungdomar göra filmer om hur de upplever Lafors. Resultaten blev inte direkt vad kommunen sökte, så de anlitar en professionell filmare från Stockholm för att göra filmen. Då vägrar två flickor, Aida och Dana, att sluta med projektet utan de fortsätter att dra runt med mopeden och filma på sitt sett.

Amatörer av Gabriela Pichler är en både arg och varm film, och ganska politisk eller kanske snarare anti-politisk med tanke på hur futtigt kommunens ledning beter sig. Det som mest sticker ut med filmen är skildringen av människorna i den. Alla känns som riktiga personer, med goda och dåliga sidor, och blandningen av folk känns realistisk. Den känslan hjälps också fram av att stilen i filmen närmast är dokumentär, och att skådespelarna i alla fall för mig är okända. Ett par scener i filmen känns lite väl sökta, som när en tiggare stör filmarens vision, och det är ganska många minuter av filmen som tillbringas på moped. Men filmen är underhållande trots att den inte direkt lockar till skratt. Det är närmast någon slags igenkänningsglädje man känner, någonstans bakom skämskudden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Höstens säsong av filmer på Kiruna filmstudio har nu dragit igång, och först ut var Woody Allens senaste film, Wonder Wheel.

Filmen utspelar sig under tidigt femtiotal på Coney Island, New Yorks nöjesfält och badstrand, ungefär när områdets storhetstid redan hade passerat. En av strandens badvakter vänder sig mot kameran och börjar berätta en historia om Carolina och vad som hände henne. Hon är där för att söka upp sin far som hon rymt ifrån fem år tidigare för att gifta sig med en maffiakille. Nu är hon på flykt åt andra hållet efter att ha lämnat information till polisen. Eftersom historiens berättare, badvakten, drömmer om att slå igenom som pjäsförfattare så blir historien dramatisk, och intrigen komplex när starka känslor börjar blanda sig i. Pappan sköter en karusell och försöker hålla sig från spriten, och hans nya fru sliter som servitris.

Filmen är snyggt färgsatt. Scenerna på stranden ser ut som ett lätt gulnade gamla vykort, och nöjesfältets färggranna lyktor lyser upp den ganska dystra bostaden som ligger mitt bland på nöjesfältet. Filmens berättarbadvakt är fixerad vid Eugene O’Neill, och det är i alla fall för mig alldeles tydligt att filmen är tänkt som en hyllning till den typen av teaterpjäser som han skrev. Staplandet av livslögn på livslögn för också mina tankar till Ibsen, men samtidigt avslöjar den evinnerliga pratigheten att det är Woody Allen som ligger bakom.

Filmen blir en nostalgisk drama-pastisch som är hantverksmässigt välgjord och intrigen är rätt spännande och intressant samtidigt som den liksom känns välbekant. Tyvärr tycker jag att manuset, själva den skrivna pjäsen (teatrigheten), inte riktigt håller måttet. Wonder Wheel blir därmed som en hyfsad filmversion av en svag teaterpjäs som bygger på en god idé.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Filmvisning utomhus är en alldeles utmärkt idé. I varje fall på ljumma sommarkvällar när dagarna varit tokvarma. Oturligt nog har jag konsekvent lyckats missa samtliga tillfällen att få njuta av film i Boulognerskogen under ett par års tid trots att jag tillbringat ett par veckor i Gävle varje sommar, men just i kväll kunde jag äntligen få känna känslan att bese en film under öppen himmel. Det råkade bli en klassisk, drygt 40 år gammal, skräckfilm: Suspiria – Flykten från helvetet av Dario Argento. Tydligen ska den baserad på en bok av Thomas de Quincey som jag vagt stiftat bekantskap med via det märkliga spelet Asphyxia för något år sedan.

Filmen inleds när amerikanskan Suzy en mörk och stormig natt kommer till Freiburg för att ansluta sig till en högklassig balettskola. När hon kliver ut ur flygplatsen är det vädret riktigt bedrövligt med åska och hällregn och det är svårt att få tag på en taxi, och väl i den är det svårt att göra sig förstådd. Vägen till balettakademin går genom en mörk och regnig skog, till ackompanjemang av mycket dramatisk musik. När hon kommer fram släpps hon inte in i huset då det har stängt för natten, men en tjej flyr samtidigt ut därifrån och mumlar då något osammanhängande om en hemlighet och en blå iris. Något ont händer tjejen, och något ont pyr inom akademins väggar, eller är kanske bara vanlig galenskap.

Mycket av anslaget i filmen känns lite gammalmodigt, men mycket känns också annorlunda just för att den använder grepp som inte används så ofta nu för tiden. Det är rätt skönt med en skräckfilm som inte behöver luta sig på att vare sig äckla alltför mycket, eller på att använda avancerade specialeffekter. Det räcker gott med att hålla en obehaglig och skev stämning och spela med ljus och skuggor för att få det hela obehagligt. Och så förstås använda musik. Musiken är mycket bra och fungerar som pådrivare och uppbyggare av filmens spänning. Scenografin var mycket snygg, men det känns som om mycket av den förmodade färgstyrkan kan ha kommit bort i den rätt murriga projektionen på Boulognerns scen. Jag blev lagom rädd av filmen, och det var det som var meningen.

Utomhusbio i Boulognern arrangeras av Bio 7:an.

Filmen 120 slag i minuten, regisserad av Robin Campillo, utspelar sig i Paris runt 1990 då house-musiken på nattklubbarna stadigt hade en puls på 120 slag i minuten. Vid den tiden hade AIDS-epidemin pågått i omkring tio redan, och de sjuka började bli allt mer och mer frustrerade av overksamheten från politikerna att börja med att informera och hindra vidare smitta samt från läkemedelsföretagen att satsa på att utveckla mediciner. Ett nätverk som kallade sig ACT UP samlade upp blandade aktivister i sammanhanget och började aktivt skapa uppmärksamhet genom att storma kontor och möten och kasta låtsasblod omkring sig. Det är dessa aktivister som filmen handlar om, och i synnerhet den kanske argaste av dem, en ung homosexuell man vid namn Sean vars kroppsliga förfall man får följa med i.

Filmen är genomgående välgjord och känns, trots att den utspelar sig för närmare trettio år sedan, riktigt aktuell i och med att AIDS-epidemin fortfarande pågår och att det i många länder verkar finnas en stor tröghet i agerandet. Tyvärr känns filmen väldigt lång, i och med att de flesta scenerna i mitt tycke är onödigt utdragna. En stor del av filmen utspelar sig dessutom i en aula där ACT UP håller sina möten där alla starka, men olika, åsikter diskuteras fram och tillbaka. Det känns instängt och som att de inte kommer någon vart, vilket ju är vad som var tänkt att speglas i filmen men som också bidrar till den utdragna känslan. Jag skulle gärna vilja tycka bättre om filmen än vad jag gör, i och med dess väl genomförda relevans, men den biter inte riktigt på mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Tre sällan använda reklamskyltar längs en väg in till den lilla staden Ebbing i Missouri spelar en viktig roll i filmen med det passande namnet Three Billboards Outside Ebbing, Missouri som regisserats av Martin McDonagh. Den ensamstående och sörjande mamman Mildred ser i dem en möjlighet att få fart på den avsomnade utredningen kring våldtäkten och mordet av hennes tonårsdotter, genom att betala för ett välriktat budskap till polisen. Hela situationen polariserar samhället och inte minst polismakten tar illa upp.

Filmen är mycket bra. Jag tycker om känslan av att inte veta vart berättelsen är på väg, och att ingen av huvudpersonerna är någon man till hundra procent varken kan sympatisera med eller förakta. Som tur var kan man i alla fall alltid förstå varför de beter sig och gör de val som gör. Det hade varit så enkelt låta filmen innehålla en klar hjälte som kämpar emot inskränkthet, så det är skönt att filmen tar en annan väg. Två frågor ställs mer eller mindre tydligt i filmen: Helgar ändamålet alltid medlen? Kan man förtjäna försoning vad man än har gjort för illa? Om man inte vill fundera på dem kan man åtminstone njuta av fint foto och utmärkta skådespelare som verkar trivas i sina roller.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Kan man uppskatta en film som man redan sett två gånger, och egentligen inte gillat då? Den frågan ställde jag mig när Kiruna Filmstudio på grund av filmbolagsstrul inte kunde visa den planerade filmen, Woddy Allens Wonder Wheel, utan istället visade hans ett par år äldre Förälskad i Rom. Svaret på den frågan är ett rungande jovars.

Fyra historier berättas som inte har något mer gemensamt än att de utspelar sig i Rom. En ung amerikanska råkar träffa en stilig italienare, giftermål planeras och föräldrarna ska träffas första gången, och det hela leder till operasång. Ett ungt nygift par från landet kommer till storstaden och råkar komma ifrån varandra, och det leder till klassisk fars. En alldaglig medelklassman blir av oklar anledning utvald att vara superkändis, och det leder till samtidssatir. Ett yngre amerikanskt par får besök av en charmerande väninna, och det leder till tänkvärdheter levererade av Alec Baldwin.

Det jag reagerar på den här gången jag ser filmen är att historierna inte hänger ihop på något sätt, och att de utspelar sig under mycket olika långa tid; från en knapp dag till åtminstone flera månader. Det tar en liten stund innan filmen tar sig, men den är rätt underhållande och är fylld av små roliga infall, och ett riktigt imbecillt badrumssångarmässigt sådant. Det är dumt, men det funkar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.