M

Första scenen utspelas på en stödgrupp för stammande, där gymnasisten Lila verkar vara den som har de största problemen. Nästa scen är någon slags nattlig inomhusdragracing mot betongvägg där Mo sitter bakom ratten, vilket bryts av med att han bakar makroner hemma i sin dubbeldäckarbuss. De båda huvudpersonerna träffas av en händelse och kärlek uppstår redan vid första ögonkastet, och de lider båda av utanförskap och trassliga relationer med sina respektive familjer. Mo hjälper till slut Lila att öppna upp sig så att hon ska kunna klara av sin muntliga studentexamen, men han bär själv på en skamfylld hemlighet: han kan inte läsa.

Grundintrigen i Sara Forestiers debutfilm M är väldigt tydlig. Hon har talsvårigheter och han har lässvårigheter, men de har varandra så det spelar ingen roll. Det blir på en gång lite banalt och rätt pretentiöst, så hur man upplever filmen beror rätt mycket på ens egen dagsform. Som jag kände det ikväll var filmen rätt sevärd med goda skådespelarinsatser och ett spännande anslag i berättandet. Men grundsituationen som uppstod i filmen kändes påfallande fransk, med en tjurig, missförstådd och aggressiv trettioåring som raggar upp en vän och begåvad gymnasist, och det gav i alla fall mig en lite unken eftersmak. Men eftersom Forestier inte bara regisserat filmen utan också skrivit manus och spelar huvudrollen får man förutsätta att i alla fall hon tycker att situationen känns bra och att mina smaklökar är alltför känsliga. Men makroner blev jag sugen på.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Insyriated

Oum Yazan hade kunnat haft det så bra. Hon bor ju i en bekväm medelklasslägenhet i en gammal fin storstad. Tyvärr är staden Damaskus och krigstillstånd råder så vatten saknas, elen är fladdrig och dörren reglas med ett par stora plankor. Hon försöker ändå hålla ordning i hemmet, där hennes tre barn, svärfar och ett några till från grannskapet håller sig. Att försöka ta sig därifrån är förenat med livsfara då krypskyttar håller till bland husen, så det gäller att göra det bästa av situationen och vänta ut kriget. Men kriget vill inte vänta, utan tar sig närmare och närmare.

I filmen Insyriated av Philippe Van Leeuw får man tillbringa ett dygn i lägenheten och får följa händelserna från civilbefolkningens synvinkel i kriget, vilket är ett oerhört effektivt sätt att fånga krigets elände. Det blir självklart en klaustrofobisk känsla, och den stora maktlösheten invånarna i lägenheten känner gör att filmen ibland nästan blir outhärdlig. Det finns flera riktigt obehagliga val de som måste göra under filmens gång. Kan man med gott samvete försöka fly från lägenheten och lämna de andra? Ska man säga till någon att man sett dennes make bli skjuten på gården, eller ska man låta henne vara ovetande?

Filmen är obehaglig att se, men också väldigt stark. De kvinnliga vuxna rollerna är mycket välspelade. Filmen förmedlar framför allt en känsla av hur vansinnigt och poänglöst krig är för de som lever mitt i det. Det mest obehagliga är förstås att filmen bara visar en dag, men kriget fortsätter ju även nästa dag, och nästa.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Spacewalker

I år har det varit en del aktiviteter i Kiruna kopplade till World Space Week 2018, bland annat öppet hus idag på Rymdcampus. På kvällen rundades aktiviteterna av med den ryska rymdfilmen Spacewalker i regi av Dmitruj Kiselev. Av någon anledning har den inte tagits in till Sverige av något filmbolag så den visades med norska undertexter. Det gav en lite märklig känsla i en del replikskiften, men det fungerade bra.

Filmen handlar om kosmonauten Aleksej Leonov, som var den första människan att lämna en rymdfarkost för att göra en rymdpromenad. Man får följa med under förberedelserna och så förstås själva rymdfärden. Det intressanta med den verklighetsbaserade historien är att det mesta flyter på bra ända tills det är dags att avsluta rymdpromenaden. Då börjar det mesta att trilskas, och gå snett. Det blir därmed en mycket spännande film, trots att man vet att den kommer att sluta bra i och med att Leonov ju fortfarande är i liv.

Filmen i sig känns mycket påkostad. Den har den typiska storfilmskänslan med välgjorda scener, vackert foto, välorkestrerad bakgrundsmusik, snygga effekter och, tyvärr, rätt stora portioner sentimentalitet. Leonov framställs som en riktig karlakarl som med glatt humör och stort hjärta kan klara alla motgångar, och kombinerar detta med att vara en god konstnär och utmärkt pilot, och vars stora brist är en total oförmåga att känna rädsla. Det skulle alltså kunna bli lite såsigt och töntigt, det vill säga överdrivet publikfriande, men filmen klarar sig ifrån det på ett hyfsat sätt och ger istället en alldeles utmärkt filmupplevelse. Framför allt om man fascineras av historierna från rymdkapplöpningens tid.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio och Rymdcampus.

The Party

Filmen öppnar när ytterdörren öppnas. Innanför dörren står en kvinna som ser helt förstörd ut, och hon pekar rakt emot oss med en pistol. Vad har lett till detta?

Visserligen representerar Janet oppositionen i det brittiska parlamentet, men att bli utsedd till skugg-hälsominister, det vill säga oppositionens talesperson i hälsofrågor, är ändå ett stort steg mot att i framtiden leda partiet (The Party på engelska). För att fira utnämningen bjuder hon, tillsammans med maken, in ett antal vänner till sitt hem, och kalaset (The Party på engelska) kan börja. Ganska snart spårar tillställningen ur då alla de närvarande verkar bära på mörka hemligheter som sakta sipprar fram under den välbärgade akademiska ytan, och alla verkar vara medskyldiga (Party på engelska) till de flestas olycka på flera sätt.

The Party (bland annat partiet, kalaset, eller medbrottslingen på svenska) av Sally Potter är en satir förklädd till kammardrama, eller månne ett kammardrama med satirisk udd. Här menar jag kammardrama i meningen middag där alla blir allt elakare mot varandra allt eftersom hemligheter uppdagas. Skådespeleriet är lysande, med repliker som levereras med perfekt tajming och tyngd. Fotot är också lite speciellt i och med att det går i svartvitt, med många skarpa närbilder som medvetet ger ett lite klaustrofobiskt intryck. Det är drama och underhållning men filmen känns ändå lite kall, och det verkar ha med manuset att göra. Jag har helt enkelt svårt att förstå hur det kan komma sig att någon av de sju rollpersonerna egentligen reagerar som de gör under filmens gång. Men hur som helst så får man till slut i alla fall veta bakgrunden till filmens upptaktsscen. Och dessutom en fin slutknorr.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Lady Bird

Man känner igen mycket från ett otal andra filmer. Det är sista året i high school i en rätt tråkig stad (Kaliforniens bortglömda huvudstad Sacramento den här gången), och det är dags att bli vuxen och komma därifrån. Lady Bird skulle alltså mycket enkelt försvinna i mängden, men Greta Gerwig har i sin regidebut lyckats få ihop en riktigt sevärd film som jag gillade att se.

Christine är sjutton år och har gett sig själv namnet Lady Bird och skaffat färgglatt hår för att utveckla sig själv till den hon själv vill vara. Familjen har det rätt knapert, hennes katolska skola är ointressant, och hon befinner sig i något slags ständigt känslomässigt krig med sin mamma. Hon vill komma bort från alltihopa och istället landa på något av de friare collegen på östkusten men hennes betyg verkar inte räcka till något annat än ett delstatscollege.

Filmen Lady Bird känns nästan lite loj på ytan, dels i själva ämnet men också hur det framförs. Tempot är egentligen ganska lugnt, men allting är vältajmat och leder historien rätt rappt framåt ändå. Skådespeleriet är fantastiskt och många av scenerna är mycket genomtänkta, även om det finns ett par lite onödiga billiga, men publikfriande, poänger. Överlag ligger en stor portion ömhet över filmen, där den viktiga frågan ställs rakt ut om huruvida kärlek och uppmärksamhet egentligen är samma sak. Jag antar att det kan vara så. Att det man ägnar stor tid åt att racka ner på är det man egentligen älskar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Lion

Lille femårige Saroo vill visa sig lika stor som sin storebror så han tjatar sig med ut på nattjobb runt byn för att skrapa ihop lite mat till familjen, där mamma jobbar på ett stenbrott och pappa inte finns. Han somnar olyckligtvis på ett tåg, och kommer ifrån allt och alla han känner eftersom han inte kan komma ut ur tåget förrän flera dagar och över hundra mil hemifrån. Han hamnar då i det folkmyllrande Calcutta, där han inte förstår sig på miljön och inte talar språket. Det blir förstås en stor omställning och han har tur som klarar sig vidare till att slutligen bli adopterad av ett välvilligt par från Australien. Senare, som vuxen, räcker det då med en lukt, en smak, för att Saroo ska drabbas av en svår identitetskris och han bestämmer sig för att försöka hitta tillbaka hem igen. Men hur gör man det?

Filmen Lion av Garth Davis bygger på en verklig historia och det känns direkt att den är gjord för att locka fram tårarna. Själva historien är mycket stark, och filmens inledande del, när den lille gossen kommer bort, är riktigt bra. Men filmen drar sedan åt något Hollywoodliknande håll där det inte verkar finnas några nyanser i berättandet. Fotot är vackert, musiken en smula smetig, och skådespelarna gör ett tämligen bra jobb. Efter filmen känns det ändå som att mina tårar har lockats fram genom manipulation. Svåra personliga trauman används som ursäkt för att skapa en film för att tjäna pengar och vinna filmpriser. Det är nog den aspekten som gör att filmen inte riktigt sitter rätt hos mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.