Category: Film

Året är 1962 och det nygifta unga paret har på sin bröllopsresa tagit in på ett hotell på den engelska sydkusten. De känns tafatta och rätt obekväma med situationen när de serveras middag på rummet där bröllopssängen väntar. I en serie tillbakablickar får man en liten inblick i deras bakgrunder och hur de träffas, med kärlek vid första ögonkastet. Hon är klassiskt skolad violinist med egen kvartett och han gillar Chuck Berry. Hon kommer från en familj i övre medelklassen medan han kommer från den övre nedre medelklassen, och som jag lärt mig i Watching the English- The Hidden Rules of English Behaviour är det en av de svåraste kulturbarriärerna att passera i det där märkliga landet. Trots detta älskar de verkligen varandra, passar utmärkt ihop och allt borde vara bra. Men taffligheten har också en bakgrund – de vet inte hur de ska bära sig åt i sängen, och det är också ingenting man talar om. Det fungerar inte alls, och deras gemensamma historia tar sig en bitter vändning.

Med filmen På Chesil Beach har Dominic Cooke tagit sig an att regissera boken med samma titel, skriven av Ian McEwan, och det med rätt lyckat resultat. Det är mycket välspelat i huvudrollerna, och filmen känns i det stora hela genomtänkt och balanserad. Den tar ett rejält tag på sig att komma till poängen, men i och med att filmens tema är så pass ovanligt, och vägen till poängen så pass intressant, så gör det ingenting. Däremot skämmer slutet med två epiloger som sentimentaliserar onödigt övertydligt. Det är minst en epilog för mycket.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ernst Tollers tro sviktar. Han är pastor i en mycket liten kyrka norr om New York som har historisk betydelse men däremot saknar församlingsmedlemmar. Den drar i alla fall till sig enstaka turister, och ett 250-årsjubileum är på gång. Tollers hälsa sviktar också, men han dämpar känslorna av förfall med spriten. Efter en gudstjänst kommer en kvinna fram till honom och vill att han ska tala med hennes make. Hon är orolig att han ska göra något riktigt dumt och farligt. Det leder Toller in på ett spår där även hans hopp börjar svikta. Vad är det vi gör med vår planet egentligen?

First Reformed av Paul Schrader är en obehaglig film på ett krypande sätt. Anslaget är helt enkelt mycket pessimistiskt. Fotot är finfint med oftast stillastående kamera och miljöer som liksom saknar detaljer och därför känns lite klaustrofobiska. Samma effekt har valet av bildformat med lite högre bildruta. Filmen är också behagligt tyst. Ytterst få scener med musik utan istället knarrande golv och tickande klockor. Filmens historia går framåt i makligt tempo. Lite bakgrundsinformation om rollpersonerna portioneras ut emellanåt, och Tollers utveckling från nedstämdhet till bitterhet är stadig. Den obehagliga stämningen sitter i långt efter filmens slut, men vissa saker i filmen irriterade mig. Framför allt vet jag inte om jag någonsin har upplevt ett tydligare Tjechovs gevär än här. Nästan varje ovidkommande detalj verkar ju vara vidkommande när allt kommer omkring.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En del filmer jag ser känns liksom lite poänglösa. Agnès Jaouis har regisserat Det regnar alltid i Provence som är just en sådan. I filmen spelar hon även huvudrollen som en författare med feministiskt perspektiv som börjat glida in mot en politisk karriär. Hon reser till uppväxthemmet i Provence där hennes syster bor med familj, samt även familjens trotjänare till hushållerska. Hushållerskans son jobbar ihop med en dokumentärfilmare på en intervjufilm med feministen, och det är det som knyter ihop den här berättelsen. Det blir liksom inte mer än så.

Det börjar både trögt och vagt, för att fortsätta subtilt, eller kanske ofokuserat. Filmarna är irriterande klantiga, relationerna mellan huvudkvintetten skaver, blandade klyschor finns i biroller, det pratas på och det hela leder ingenstans. Filmhantverket är utmärkt och ett urval av Frankrikes bästa skådisar är med, men trots det lyfter filmen inte. Ambitionen må vara ett försök till en reflekterande ögonblicksbild av olika motsättningar (behovet av feminism, förtroende till politiker, invandrade i andra generationen, favorisering av barn, frånskild med framgångsrikare rival, etc), men filmen gav mig ingenting.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den stillsamme svensken Nils Dickman har ett lite olyckligt efternamn, men är i alla fall en mycket omtyckt man i den lilla norska fjällorten. Han ser nämligen till att vägarna håller sig fria från snö. Hans lugna tillvaro bryter dock samman när hans son hittas död efter en överdos. Något är fel, han var ju inte någon knarkare. Nils bryter samman, men han får upp ett spår. Det ligger någon knarkrelaterad organiserad brottslighet bakom sonens död, och Nils börjar genomföra en långsam, metodisk och blodig hämnd för sin sons död.

En iskall jävel, av Hans Petter Moland, är en riktigt blodig historia. Faktiskt närmast irriterande blodig sett över hela filmen. Det är förvisso skönt att se en hämnare som inte är särskilt kompetent i dödandets konst men som kompenserar det med stark motivation, men just blodigheten tar liksom över. Märkligt nog känns också de olika brottsgrupperingarna i filmen rätt inkompetenta i det de gör. Filmen har, förutom blodet då, ett snyggt och väl genomtänkt bildspråk med mycket snö och rappa klipp när det känns rätt. Däremot känns många av elakingarna i filmen, och sådana finns det gott om, både klyschiga och småtaffligt skådespelade. Det skär sig lite i mina ögon när det försöker blandas in svart humor i den stora råheten, och det är den känslan som sitter i efter filmens slut. Det känns cyniskt. Det skär sig.

Filmen visades aldrig på bio i Sverige när den var ny. Hade den gjort det hade den förmodligen haft ett mera lockande namn än En iskall jävel, och i alla fall någon snygg bioaffisch. Men då den norska titeln Kraftidioten är svår att översätta måste det ha varit svårt att få till det. Filmen gjordes senare om av samma regissör men i amerikansk miljö. Då hette den Cold Pursuit, och visades till och med på svensk bio. Originalet sägs vara bättre, och därför kommer jag verkligen inte att aktivt söka upp nyversionen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

När någon bok i en bokserie blir till film är det inte särskilt ovanligt att fler böcker i samma bokserie också blir till film. Journal 64 är den fjärde boken i Jussi Adler-Olsens serie om Avdelning Q vid Köpenhamnspolisen, och därmed också fjärde filmen i serien. Den här gången har Christoffer Boe regisserat.

Trots att det nu är nästan tre år sedan jag såg den tredje filmen (Flaskpost från P) var det inte så svårt att komma ihåg de olika personerna i polisen och hur de, hjälpligt, fungerar ihop under utredningsarbetet. De grovt huggna personligheterna hjälper till rätt mad det. Å andra sidan tar det ett litet tag i filmen att komma fram till vad de olika historierna som berättas har med varandra att göra. Det är en mörk del ur den danska 1900-talshistorien som kommer fram, tillsammans med kopplingar till dagens samhälle. Polisarbetet börjar när en vägg rivs och ett rum som varit igenmurat länge därmed öppnas upp och ett makabert arrangemang hittas, med tre mumifierade kroppar kring ett middagsbord dukat med balsamerade könsdelar.

Filmen håller spänningen uppe under lång tid, men lider lite av ett par för många kniven-på-strupen-nära-ögat-situationer för min smak. Det räcker för mig att hålla det lite lugnare, det blir ju spännande ändå. Den här filmen hade dessutom ovanligt mycket blod och lösa kroppsdelar att visa upp för att vara en deckare som i grunden är av pusselkaraktär. Historien är hyfsat rimlig, premissen är vettig och spänningen håller i sig. Det är så en filmdeckare ska vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Frankrike är världsbäst på att göra franska filmer. Safy Nebbous Inte den du tror är precis en sådan film som känns som om den bara skulle kunna ha gjorts i just Frankrike.

Filmen inleds med ett samtal mellan den femtioåriga frånskilda litteraturprofessorn Claire och hennes terapeut där Claire försöker förklara varför hon har gjort som hon har gjort, och inte minst vad det är som egentligen har hänt. Det hela började med en passionerad affär mellan henne och den mycket yngre Ludo, där han helt sonika bröt kontakten en dag. I brist på andra idéer skapar då Claire ett alter ego på Facebook, Clara 24 år, för att återknyta kontakten. Det leder dock till en virtuell romans med Udos lägenhetskamrat Alex, vilket i sin tur leder till känslomässiga snårigheter åt alla håll där olika skenhistorier går in i varandra medan hon försöker hålla romansen med Alex vid liv. Den får ju henne att känna passion, och att känna sig åtrådd igen. Vad skulle egentligen kunna gå fel?

Filmen blandar intellektuell pratighet med lite snaskiga sensuella bilder. Moralen är tvetydig, och historien inte så självklar då den ju återberättas av en kvinna som har analys av litterära konstruktioner som sitt yrke. Som sagt, mycket fransk. För den som vill övertolka finns det bildmässigt många glasväggar i filmen, och inte minst stup att balansera längs med. Det blir riktigt dramatiskt och nervpirrande till slut, efter en lite trevande startsträcka. En sevärd film, och då framför all för att Juliette Binoche i huvudrollen lyckas förmedla alla de olika känslor som skvalpar omkring inombords när hon blir sin egen kärleksrival.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.