Category: Film

Norge har under sin ganska korta nutidshistoria haft ett stort antal hjältar som nått närmast mytologisk status. Många av dessa har det gjorts filmer om, såsom exempelvis Thor Heyerdahl, Jan Baalsrud och Kung Haakon VII, om man ska ta några av de senaste årens filmer. En självklar plats bland hjältarna har Roald Amundsen, och en självklar plats bland hjältefilmerna har förstås därmed också Espen Sandbergs Amundsen.

Filmen inleds spännande med en flygkrasch i arktisk havsmiljö där den stora polarforskaren Roald Amundsen hamnar i trångmål. Sedan ett klipp till ett möte mellan hans bror Leon och hans älskarinna Bess. Under ett dygnslångt samtal dem emellan, i väntan på livstecken från den försvunne äventyraren, får man gå igenom huvudpunkterna i nationalhjältens historia. Från inspirationen till polarfarandet: Firandet av Nansens hemkomst efter att ha korsat Grönland på skidor, till de stora egna framgångarna: först genom Nordvästpassagen, först till Sydpolen, och så vidare.

Det är inte något särskilt smickrande porträtt av Amundsen man får. Han upplevs helt enkelt som en rätt outhärdlig människa som alltid satte sig själv i första rummet i någon slags drift att bli hyllad av folket. Det kan mycket väl vara sant, men det känns lite fegt att låta det komma fram genom hans förbittrade brors berättelse. Filmen känns påkostad och lyxig, som så många av de norska storfilmerna har känts de senaste åren. Men den känns också väldigt hattig. Trots att historien i stort sett berättas i kronologisk ordning känns den spretig, och den är egentligen varken spännande eller djupgående, utan liksom utspädd. Det finns utrymme för dramatik i filmen, men det finns mer utrymme däremellan som inte riktigt fyllts med någonting. Filmen är dock i alla fall storslagen. Fin att se på och inte minst lyssna på.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Efter ett långt CoViD-uppehåll, plus gårdagens extraföreställning, har nu Kiruna Filmstudio igång ordentligt. Som en utmärkt start på säsongen bjöds Thomas Vinterbergs En runda till. Det är ju en av de mera omtalade filmerna som kommit under uppehållet, och den har ju till och med vunnit Oscar.

Filmen handlar om alkohol, vilket märks direkt i filmens studentsvirande inledning. Fyra medelålders gymnasielärare har ganska tröga liv, där deras studenter är vare sig intresserade eller engagerade, och deras hemmaliv är ganska tomma. Under en födelsedagsmiddag börjar de diskutera den norske psykiatrikern Finn Skårderuds idé om att människan är född med 0,5 ‰ alkohol för lite i blodet – att det krävs en viss alkoholmängd i kroppen för att människan ska nå sin fulla potential. De börjar experimentera med sprit under arbetstiden, och ganska snabbt ökar dynamiken i deras lektioner och eleverna är med på noterna. Men i och med att de ändå är seriösa lärare så sker experimentet under kontrollerade former, och därmed måste de också undersöka vad som händer vid olika promillenivåer. Det fungerar förstås inte för alla att ständigt vara småfulla på jobbet, och när går lusten att känna sig bekväm över till längtan efter ett rus?

Filmen visar tydligt att det går att göra något riktigt bra utifrån enkla premisser, och det har Vinterberg även demonstrerat i flera av sina tidigare filmer. Dessutom hålls man borta ifrån uppmaningar om hur man ska leva sitt liv. Filmen tar verkligen ingen ställning för eller emot berusningen som koncept utan visar upp ett brett spektrum av känslor och följder. Alla de fyra lärarhuvudpersonerna spelas mycket trovärdigt i sina känslosvängningar, men deras omgivning, kollegor, och familjer är lite väl vagt tecknade. Det kan förstås vara en spegling av att de fyra medelålders männen egentligen bara är intresserade av sig själva och sin resa i promillen.

Men, jovisst är En runda till en film väl värd att prata om och att ge fina filmpris till. Och det är en film som känns ohyggligt dansk.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det var tio månader sedan jag senast såg en film i en riktig salong, men nu är det äntligen åter möjligt. Folkets Bio kontaktade Institutet för Rymdfysik för att de ville se till att visa filmen Gagarine i Kiruna under dess svenska premiärvecka, och med hjälp av Kiruna Filmstudio blev det möjligt. Ett sextiotal glada biobesökare verkade vara lika sugna som jag på lite ordentlig bioupplevelse igen efter ett långt pandemi-uppehåll. Jippi.

Att filmen Gagarine, av Fanny Liatard och Jérémy Trouilh, skulle passa just i Kiruna blir ganska uppenbart när man ser att filmens handling utspelar sig i Cité Gagarine. Det var ett enormt huskomplex i utkanterna av Paris som under tidigt sextiotal byggdes av det kommunistiska partiet för att hålla arbetare med bostäder i tidstypisk rationell arkitektur. Namnet kommer förstås från den sovjetiske kosmonauten. Med tiden började husen slitas ner och fyllas av fattiga immigranter. De uttjänta, asbestdammande, husen började rivas under 2019. Således, om man kombinerar rymd med storskalig rivning av hem, så går tankarna till Kiruna.

I filmen får vi följa tonåringen Youri som bor i en av lägenheterna. Han är övergiven av sin mor och lägger sin tid på att fixa och dona med huset så att det fungerar, och på att drömma om att resa i rymden. När det står klart att husen kommer att rivas sätter han igång med att protestera på sitt eget sätt. Cité Gagarine är ju allt han har.

Det finns något sorgligt med femtio år gammal framtidstro som vittrat sönder, och stora delar av filmen består av vackra bilder av förfall. Och man får inte glömma att ett bostadskomplex inte bara är byggnaderna utan också människorna som bor däri. Så stämningen och bilderna är det jag bär med mig från filmen. Dess handling, däremot, kändes inte särskilt engagerande. Då hjälper det inte att flera av skådespelarna gör goda insatser, det blir ändå lite småtråkigt. Och småtråkighet passar inte bra ihop med vemod.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Martin är en butter fiskare i ett litet fiskeläge i Cornwall, som har börjat tas över av sommarturister och den serviceverksamhet som de kräver. Hans bror har tagit över deras fars gamla fiskebåt och han använder den för att köra runt turister på korta havsturer. Han har också tvingats sälja föräldrahemmet där det nu bor en medelklassfamilj som hyr ut ett uthus till rika turister som vill ha lugn och ro. Martin vägra jobba åt turisterna, men utan båt måste han fiska från stranden. Det fungerar faktiskt att med hjälp av tidvattnet lägga nät och få upp ett par fiskar efter varje högvatten, och dessa säljer han till den lokala puben. Det finns naturligtvis spänningar mellan den rotade ortsbefolkningen och de nyinflyttade, mellan det gamla och det nya, och dessa leder sakta men säkert fram till en urladdning.

Filmen Bait av Mark Jenkin sticker ut en hel del bland moderna filmer i och med att den är filmad i svartvitt med sextonmillimetersfilm och dubbad i efterhand. Det ger en säregen gammaldags stämning trots att den utspelas i nutid, och även en viss stelhet i replikerna. Bilderna är också det som lyfter filmen, för historien i sig är inte särskilt givande och många av skådespelarna känns inte alltid naturliga i sina roller. Filmen är också klippt på ett sätt som om man är välvillig kan kalla konstnärligt men som jag tycker mest känns klumpigt. Det finns en viss poäng med att ett otydligt berättande håller intresset uppe lite längre då man måste koncentrera sig mer för att få ihop sammanhangen, men det finns gränser för allt och jag tycker att Bait passerat dem. Det krävs helt enkelt lite för mycket tålamod för att klarar av ett ytterligare gäng korsklippta dialoger och förlopp.

Jag brukar ofta vara emot tydliga gimmickar i filmer, eller musik, men i fallet Bait så fungerar den riktigt bra. Kulturkrocken mellan det sakta borttynande fiskarlivet och den moderna tidens turistainvasioner fångas bra med en film gjord i gammal teknik som utspelas i nutid. De ofta ganska extrema närbilderna ger dessutom en ganska klaustrofobisk känsla överlag. Det är dessa stämningar som filmen helt bygger på, men i övrigt känns den rätt ordinär.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Enligt min fransk-svenska ordbok betyder potiche “stor porslinsvas”, eller också “galjonsfigur” i bildlig mening. Efter dagens film har jag lärt mig att det dessutom används i betydelsen troféfru. Det är bra att filmer kan ha ett bildande inflytande på mig. Även farser, vilket Potiche – En fransk troféfru av François Ozons just bevisat.

Handlingen inleds 1977 i en liten stad i norra Frankrike där det hettar till i paraplyfabriken. De missnöjda arbetarna går ut i strejk, och tar fabrikens direktör, den klassiskt girige och osympatiske utsugaren Pujol, som gisslan. Den spända situationen reder upp sig, men direktören drabbas av hjärtproblem så madame Pujol får oväntat ta över fabrikens direktörskap. Hennes liv har tidigare mest bestått av att vara direktörsfru av trofémodell, men hon är i alla fall dotter till fabrikens grundare så hon vet ett och annat om hur den ska skötas. Förändringarnas vindar blåser genom fabriken, vilket inte uppskattas av maken när han kommer tillbaka från sin konvalescens.

Potiche – En fransk troféfru är i mycket en typisk fars, där en hel del rör sig under bältet, och den håller en lättsam ton. Till att börja med var jag lite misstänksam mot valet att låta handlingen utspela sig 1977 då det inledningsvis verkade vara ett sätt att kunna använda unkna och förlegade skämt som inte skulle fungera i ett modernt sammanhang. Ganska snart insåg jag dock att det faktiskt var själva unkenheten som var den stora drivkraften i handlingen. Den gjorde att svängarna kunde tas ut ordentligt, med parodiska huvudpersoner och situationer, och tydliga konfliktzoner mellan höger och vänster samt mellan det gamla och det moderna. Hela filmen var också gjord för att se ut som om den var gjord på slutet av sjuttiotalet, med tidstypisk musik, kostym, klipp, ljudeffekter, och till och med miljöernas något torftiga filmstudiokaraktär. Jag var faktiskt tvungen att kolla upp att den faktiskt var gjord 2010 och inte 30 år tidigare. Det var ju bara de, utmärkta, skådisarnas åldrar som avslöjade hur pass nu filmen ändå är.

Filmen är underhållande, men på ett mer genomtänkt sätt än vad farser brukar vara. En berikande erfarenhet i biosalongen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Thor Heyerdahl har för mig haft en nästan mytisk status ända sedan jag först hörde talas om hans äventyr på flotten Kon-Tiki, märkligt nog via ett gammalt Kalle Anka-äventyr där knattarna besserwissrade om honom genom att läsa innantill ur gröngölingshandboken. Nåväl, Joachim Rønning och Espen Sandberg gjorde för några år sedan spelfilmen Kon-Tiki om just det äventyret, och den filmen har jag nu bevistat.

Redan från början basunerar filmen ut att det här är en storfilm, och det i själva berättaranslaget. Heyerdahl drunknar nästan som liten pojke, men växer upp och åker på studieresa till en ö i Polynesien. Där finner han flera indikationer på att öarna befolkats för 1500 år sedan från öster, Sydamerika, och inte från Asien vilket var den allmänna uppfattningen. För att bevisa sin tes föreslår han att genomföra en liknande resa där han använder samma utrustning som var tillgänglig på den tiden, det vill säga en flotte av balsaträ som är hopbunden med rep. Det går dock trögt att samla pengar till expeditionen, men till slut kan han bygga flotten, samla ihop ett litet gäng äventyrare, och ge sig iväg. Då har drygt en tredjedel av filmen redan hunnit passera. Själva resan går också trögt till en början, men efter två veckor av besvär med hajar och väder börjar de hamna i de rätta havsströmmarna. Då har filmen nästan hunnit tagit slut. Efter 101 dagar är Kon-Tiki till slut framme, och då slutar filmen. Det är alltså en mycket framtung film, som tar gott om tid på sig att dra igång och som liksom spurtar igenom en stor del del av resan.

Kon-Tiki var tydligen en mycket dyr film att göra, och det märks. Hajar, valar, flygfiskar och allt annat havsliv känns mycket övertygande, och fotot, scenografin och övrigt tekniskt (inklusive skäggväxt) håller mycket hög klass. Men själva historien som berättas känns ytterst enkelspårigt. Vilka var exempelvis egentligen besättningsmännen och vad drev dem till att göra resan? De var ju inte ute efter att bevisa någon arkeologisk teori. Jag blev helt enkelt lite besviken av att se ett gäng stora hjältar förenklas till ordinära kliché-äventyrare som för en fix idés kamp mot havet och dess invånare. Det kan vara så att myten fungerar bättre i mitt huvud än på film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.