Category: Film

Thor Heyerdahl har för mig haft en nästan mytisk status ända sedan jag först hörde talas om hans äventyr på flotten Kon-Tiki, märkligt nog via ett gammalt Kalle Anka-äventyr där knattarna besserwissrade om honom genom att läsa innantill ur gröngölingshandboken. Nåväl, Joachim Rønning och Espen Sandberg gjorde för några år sedan spelfilmen Kon-Tiki om just det äventyret, och den filmen har jag nu bevistat.

Redan från början basunerar filmen ut att det här är en storfilm, och det i själva berättaranslaget. Heyerdahl drunknar nästan som liten pojke, men växer upp och åker på studieresa till en ö i Polynesien. Där finner han flera indikationer på att öarna befolkats för 1500 år sedan från öster, Sydamerika, och inte från Asien vilket var den allmänna uppfattningen. För att bevisa sin tes föreslår han att genomföra en liknande resa där han använder samma utrustning som var tillgänglig på den tiden, det vill säga en flotte av balsaträ som är hopbunden med rep. Det går dock trögt att samla pengar till expeditionen, men till slut kan han bygga flotten, samla ihop ett litet gäng äventyrare, och ge sig iväg. Då har drygt en tredjedel av filmen redan hunnit passera. Själva resan går också trögt till en början, men efter två veckor av besvär med hajar och väder börjar de hamna i de rätta havsströmmarna. Då har filmen nästan hunnit tagit slut. Efter 101 dagar är Kon-Tiki till slut framme, och då slutar filmen. Det är alltså en mycket framtung film, som tar gott om tid på sig att dra igång och som liksom spurtar igenom en stor del del av resan.

Kon-Tiki var tydligen en mycket dyr film att göra, och det märks. Hajar, valar, flygfiskar och allt annat havsliv känns mycket övertygande, och fotot, scenografin och övrigt tekniskt (inklusive skäggväxt) håller mycket hög klass. Men själva historien som berättas känns ytterst enkelspårigt. Vilka var exempelvis egentligen besättningsmännen och vad drev dem till att göra resan? De var ju inte ute efter att bevisa någon arkeologisk teori. Jag blev helt enkelt lite besviken av att se ett gäng stora hjältar förenklas till ordinära kliché-äventyrare som för en fix idés kamp mot havet och dess invånare. Det kan vara så att myten fungerar bättre i mitt huvud än på film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Daniel sitter inne på ett ungdomsfängelse. Han tycks ha funnit en inre religiös övertygelse, men får veta att han inte kan komma in på präststudierna i och med sin kriminella bakgrund. Han får dock villkorlig frigivning med jobb på ett sågverk utanför en liten by på den polska landsbygden. Väl där känner han att han inte vill stanna resten av livet bland brädor, så han smiter istället iväg till byns kyrka där han går in för att få lite sinnesfrid. En liten enkel lögn, där han påstår för kyrkvärdens dotter att han är en präst, leder till att han måste vikariera för den ordinarie prästen. Oskolad, men med djup egen tro, blir hans framtoning rätt udda, men det gör honom även mycket populär i den lilla byn där han till slut även försöker laga ett djupt sår som uppstått efter en tragisk olycka. Det går väl sådär…

Ingenting är enkelt i Jan Komasas Corpus Christi, och det är det som gör den så stark. Grundintrigen hade kunnat fungera som allt från fars till kriminalthriller, och filmen är just rolig, våldsam och inte minst ganska sorglig. Men inget är som sagt enkelt. En i grunden riktigt dålig människa gör mycket gott i en by där det behövs och får förstås lida för sina synder, och andras likaså. Fotot är snyggt och hela filmen känns genomtänkt. Inga scener eller händelser sker liksom i onödan utan allt håller ihop fram till det våldsamma slutet. Och så är huvudrollen mycket välspelad av Bartosz Bielinia, som självsäkert lyckas förmedla Daniels osäkerhet och tvivel på sig själv när han hamnar ute på allt djupare vatten. Så gör man en bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Franz Jägerstätter och hans fru Franziska lever ett bra liv tillsammans på en bördig alpsluttning i Österrike. De arbetar glatt på gården och leker med sina tre flickor i en mycket vacker trakt. Tyvärr börjar det närma sig 1940-tal, Tyskland annekterar Österrike och alla dugliga män kallas in till tjänstgöring i den tyska armén. Det ställer till det för Franz, som inte är övertygad om att det pågående kriget är rätt skäl att ta till vapen; att den tyska sidan är den moraliskt rätta. Hans inställning leder till utfrysning i hembyn, men han måste ju rycka in så han lämnar sin familj och beger sig av mot inskrivningen. Det första som de nya soldaterna måste göra är att svära trohetsed till Adolf Hitler och det Tredje Riket, men det bär så emot hans övertygelse att han håller tyst. Han förs till fängelse, går upp i krigsrätt och döms till döden för sin övertygelse, allt medan han håller sporadisk brevkontakt med sin familj, som sliter vidare i hembyn.

Terence Malicks film A Hidden Life bygger på en sann historia, och en hel del av texten är fragment från brev mellan makarna Jägerstätter. Filmen är sprängfylld av vackra bilder på alplandskap, och på arbetet ute på fälten, uppblandat med smakfull musik, utmärkt skådespelande och exakt regi. Filmhantverket är alltså fantastiskt, som ett skolexempel på hur man gör film, och ämnet känns viktigt. Hur någon som med stor övertygelse kämpar i det dolda, trots att alla runt omkring säger att det är poänglöst, ändå på något sätt kan ändra världens gång. Ändå finns det en del saker som skaver i filmen. Det är exempelvis en irriterande blandning av engelska och tyska, där bara det förstnämnda språket används när något relevant ska sägas. Alltså skriks och muttras det på tyska, medan funderingar sker på engelska. Det är tyvärr den typen av småsaker som gör att filmen känns lite ytligare än vad den skulle kunna göra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En film som inte gjorde så mycket väsen ifrån sig när den kom för nio år sedan är Steven Soderberghs Contagion. Den har plötsligt blivit aktuell i och med dess stora likheter med den pågående Corona-pandemin. Det gör att man inser hur mycket efterforskning, och tillika eftertanke, som måste ha legat bakom filmen för att den skulle kunna träffa så rätt.

Filmen börjar med en följd av suggestiva scener där man följer ett antal personer på resa i olika delar av världen, någon hostar på bussen, handtag och kreditkort greppas, snacks stoppas i munnen och så vidare, och så börjar de att må sämre och falla ihop ungefär samtidigt, fast på helt olika ställen. Så uppstår ett par olika sjukdomskluster, och vi får följa arbetet med sjukdomsidentifiering och smittspårning samt hur samhället påverkas av den stora pandemin. Det som känns mest träffande är att det inte bara är sjukdomen man bör vara rädd förr, utan det är hur folk reagerar på den genom att sprida desinformation och av kortsiktiga skäl motverka de organiserade försöken att komma tillrätta med smittan.

Contagion har en imponerande rollista, och som sagt en genomtänkt handling. Därför är det oväntat att filmen i sig känns oväntat platt. Det kan ha att göra med att den liksom har en redovisande aura över sig som gör att man inte riktigt kommer personerna nära, utan man hamnar i någon slags dramadokumentärliknande stämning. Men filmen är ju både trovärdig och hyfsat spännande. Dessutom lite pedagogisk då man bland annat får lära sig om R₀ och på köpet får goda råd om att hålla samhället friskt genom att vara noggrann med att hålla socialt avstånd och att tvätta händerna ofta.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det känns märkligt att jag känt till så lite om själva Dreyfusaffären, trots att den känts så välkänd för mig. Jag har ju läst ett antal böcker där personerna diskuterar eventuell skuld och skandal, men jag har så att säga inte fått någon överblick i vad som ska ha hänt. Därför kändes det redan från början bra att få möjligheten till insikt i historien via Roman Polanskis En officer och spion. Den bygger på boken med samma namn av Richard Harris, som i sin tur är en ganska noggrann genomgång av hur rättshärvan nystades upp.

Filmen inleds 1894 med att Alfred Dreyfus, en artillerikapten i franska armén, skamligen degraderas och deporteras på livstid till Djävulsön efter att ha dömts för att ha spionerat för Tyskland. Allt borde vara i sin ordning då han ju, trots ihärdigt nekande, dömts i en rättegång. En tid därefter får en viss Georges Picquart ta över posten som avdelningschef för generalstabens underrättelsetjänst i Paris. Han kände till Dreyfus, dels som tidigare elev och dels för att han hade haft en mindre roll som observatör under rättegången. Avdelningen har varit illa skött, men Picquart försöker få ordning på den, och kommer då över ett dokument som verkar antyda att en helt annan person än Dreyfus försett tyskarna med information. Han börjar rota i den gamla utredningen och finner hur illa skött den var och hur snabbt man bestämt sig för att Dreyfus var skyldig, och därefter arbetat på att matcha verkligheten för bevisa detta. Det var verkligen ytterst lite som pekade på Dreyfus, men han var ju jude och därmed den perfekta skyldige som representant för den judiska konspirationen att ta över staten Frankrike. Klassisk antisemitism helt enkelt. Picquarts rotande motarbetas av både överordnade och underordnade som vill dölja inkompetens, alternativt som vägrar tro att de har gjort något fel.

Filmen är inte spännande, men däremot mycket välgjord ända in i de riktigt små detaljerna. Det känns gott att få se riktigt gott filmhantverk från i stort sett alla inblandade. Då kan man ju koppla bort att filmen bekostats av en obehaglig rysk oligark och regisserats av Polanski, som ju sedan länge är sökt efter ett antal anklagelser om sexuella övergrepp. Man måste ju kunna skilja konst från person.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Fallet Thomas Quick är ett verkligt bottennapp i svensk rättsväsendehistoria, där en psykiskt sjuk man plötsligt erkänner en stor mängd mord och dessutom döms för åtta av dem utan vare sig vittnen eller tekniska bevis. Det var först flera år senare när TV-journalisten Hannes Råstam hade börja rota i fallet, och ställt samman en TV-dokumentär om det, som det nystades upp att Quick med allra största sannolikhet inte var skyldig till morden. Filmen Quick, av Mikael Håfström, handlar just om rotandet och uppnystandet.

Jag känner mig ofta lite tveksam till spelfilmer som bygger på verkliga och rätt välkända händelser. Dels för att man lätt leds till att tro att det är dokumentärt, och dels för att man ju redan vet hur det kommer att sluta. Då är det viktigt att det filmiska fungerar bra, och det gör det i Quick. Den har ett anslag som ligger rätt nära den amerikanska thrillertraditionen även om situationen är ställd på huvudet. Filmens hjälte ska ju bevisa att den dömde mannen inte är skyldig. Det är bra skådisar i de bärande rollerna och filmen håller spänningen uppe mest hela tiden. Kluvenheten mellan dokumentärt och spelfilm känner jag mest i och med att dialogen är så välskriven och fylld av detaljer som den är. Samtidigt är också den sanna historien fylld av så mycket idioti i brottsutredningarna och rättspsyksundersökningarna att själva historien borde vara orimlig. Även där ställs alltså situationen på huvudet då det fiktiva är rimligare än verkligheten. Thrilleranslaget betyder att några filmiska klyschor dyker upp för att man så att säga ska känna igen sig, men i övrigt är det en bra och sevärd film. En utmärkt start på Kiruna filmstudios höstsäsong.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.