Author: Juldans

Dagen jag blev kvinna

Dagen jag blev kvinna av Marzieh Makhmalbaf är en film som består av tre småfilmer som utspelar sig i södra Iran och har kvinnor i centrum. Hava fyller nio år, och får då höra att vid nio års ålder blir man kvinna och ska inte längre få vara ute och leka med pojkarna, men eftersom hon föddes på eftermiddagen har hon fortfarande tid kvar fram till middagstid att få vara barn. Ahoo cyklar, med en mängd andra svartklädda kvinnor, på en väg längs stranden men hennes man rider ikapp henne och motsätter sig cyklandet. Den åldrande Hoora landar på flygplatsen med obegripligt mycket pengar på sig, och hon ser till att köpa allt man behöver för att skapa det kompletta hemmet.

De tre historierna knyts visserligen samman mot slutet, men den självklara röda tråden i filmen är att kvinnornas situation i Iran belyses. Berättelserna är något abstrakta till upplägget, och innehåller egentligen mest symbolik, men det är ändå enkelt att förstå vad de egentligen går ut på. Personligen hade jag till att börja med lite svårt för den första historiens ganska trevande anslag, men de andra båda historierna gillade jag desto mer, och dessutom fick de mig att tänka tillbaka på den första delen med nya insikter.

Filmen verkar ha varit gjord med mycket knappa medel och det märks på det tekniska planet, men å andra sidan bjuder den på en riktigt stor konstnärlig vision. Den känns alltså mycket filmisk, och den har ett par närmast surrealistiska inslag, och dessa förstärker märkligt nog filmens viktiga budskap. Filmen blir så att säga bättre ju mer jag tänker tillbaka på den, och det är ju så jag vill att filmer ska vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Unga Astrid

Som sextonåring får Astrid Eriksson jobb på Vimmerby tidning tack vare sin utmärkta talang för att skriva texter. Det leder till en affär med den ganska mycket äldre redaktör Blomberg, och hon blir med barn. Det var en olämplig historia för dem båda i och med att han var gift, men inte hon, och det var på 1920-talet. Hon flyttas till Stockholm för att studera till sekreterare, och ser sedan till att föda sin pojke i Danmark där man inte behöver ange faderns namn. Historien strular dock till sig ännu mer, och barnet får bo hos en visserligen snäll, men dansk, fostermor i tre år, innan Astrid får möjlighet att hämta honom, men då är hon förstås en främling för honom.

Historien som berättas i filmen Unga Astrid av Pernille Fischer Christensen är dramatisk på den lilla, den enskilda människans, skala, och skulle kunna fungera riktigt bra som en berättelse om det svenska samhällets ojämlikhet för bortåt hundra år sedan. Men nu är filmen istället viktad som en biografisk film om en kort period i Astrid Lindgrens liv, och det tycker jag har gjort filmen betydligt blaskigare. Det har fört med sig ett antal barnröster som alltför ofta under filmen läser upp obehagligt klyschiga födelsedagshälsningar till den åldrande Astrid med hyllningar om hur hon alltid står på barnens sida. Detta sker i samband med händelser som tydligt ska visa hur de har format Astrids författarskap. Det är helt enkelt mycket klumpigt genomfört. Filmen är för övrigt emellanåt lite seg, men å andra sidan är skådespelarna utmärkta bortsett från en härva av olika dialekter i samma familj. Av någon anledning jag inte kan sätta fingret på kändes filmen som något som är gjort för TV och inte för bio, och kanske är det egentligen rätt medium för filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

X & Y

Anna Odell har i X & Y gjort en film som handlar om Anna Odell som skapar en konstfilm om vad som finns bakom de bilder man kan tänkas ha av Anna Odell och Mikael Persbrandt. Sex andra skådespelare ur den svenska och danska skådespelareliten ska vara med och gestalta olika sidor av de båda huvudpersonernas personligheter. Under uppladdningen inför inspelningen bor de i en filmstudio, och ska hela tiden agera efter sina rollkaraktärers egenskaper. Allt sker i väntan på att Anna Odell ska producera ett manus om hela situationen.

Filmen är helt klart en metafilm, där det från början till och med explicit nämns att ingen utanför inspelningen ska få reda på vad som är sanning och vad som är fantasi. Det hindrar inte att förväntningarna, eller snarare fördomarna, infrias om att huvudpersonerna är så oerhört självcentrerade att de till och med själva reflekterar över det.

X & Y har en del scener som lockar till skratt i deras rena absurditet, men den känns också rätt pratig och lite väl utdragen. Produktionen känns mycket påkostad trots att det i princip är ett kammarspel, men i längden känns det rätt länge som att ingenting nytt eller spännande kommer fram ur det hela. Det är först fram emot slutet, när jag inser vad filmen egentligen går ut på, som jag börjar känna mig riktigt road av filmen. Den är ju helt enkelt en parodi på vad för slags film man skulle förvänta sig att en sådan som Anna Odell skulle göra om man får tro mediernas bild av henne. Sett ur det perspektivet är filmen mycket träffsäker och riktigt lysande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

A Story About My Uncle

Det är läggdags för min lilla dotter men hon vill höra en historia, gärna med lite äventyr, innan hon somnar. Därför drar jag till med en berättelse från när jag var en liten pojke i hennes ålder som inget hellre ville än att följa med morbror Fred på hans äventyr ute i stora världen. Berättelsen börjar en dag när jag smög in hemma hos Fred och tittade på hans uppfinningar. Där fanns bland annat en dräkt som gjorde att man kunde tåla höga fall, klara höga hopp och skjuta en slags elektromagnetiska änterhakar ur högernäven. Dessutom fanns det i hans takobservatorium en startplatta som skickade iväg mig till en mystisk plats fylld av märkligheter, och inte minst en massa spår efter Fred. Men vad var det för ställe, och vart hade Fred tagit vägen?

Bakgrundshistorien i A Story About My Uncle är lite intressant, men egentligen inte så engagerande och inte heller särskilt relevant för spelet i sig. Det går ut på att ta sig framåt från plats till plats genom att hoppa och svinga sig genom de olika miljöerna, allt medan godnatt-historien sakta berättas för dottern. Det är just miljöerna som är huvudsaken med det här spelet. De är på samma gång mysiga, spännande och farliga, vilket man ju kan förvänta sig av livet bland svävande öar högt över avgrundens djup.

Spelet är ett första-persons plattformspel vilket jag skulle kunna tycka vara besvärligt med min avsaknad av koordination, men större delen av spelet låg på en lagom nivå för mig så det kändes mera mysigt än trixigt. Mot slutet försvann dock mysigheten i omgivningen samtidigt som spelet svårighetsgrad gjorde ett plötsligt ryck, och jag fastnade länge i ett rum med fallande lådor. Det irriterande med just det rummet var att det förutom koordination även krävdes en hel del tur för att betvinga de fallande lådorna, så när jag till slut kom förbi det så kände jag mig ändå inte riktigt glad. Jag kände bara att jag hade haft tur med lådorna just den gången.

Situationen med lådrummet är egentligen bara att exempel på att A Story About My Uncle ger ett rätt oslipat intryck. Det finns en del andra exempel, såsom delar av grundhistorien där personer i handlingen och funktioner i dräkten man bär dyker upp och försvinner lite godtyckligt. Men hur som helst är miljön i spelet så inbjudande att man gärna spelar vidare ändå. Det är ju en hisnande känsla att svinga sig runt bland svävande öar och luftfarkoster, och då tänker man inte på att historien, med en pojkes fantasier om en saknad morbror, egentligen är riktigt sorglig

I, Tonya

För tjugofem år sedan låg jag i lumpen. Samtidigt utspelade sig ett konståkningsdrama i Amerika där en konståkare (Nancy Kerrigan) blev slagen med batong över sitt knä och en annan (Tonya Harding) visade sig vara inblandad på något sätt i det hela. Båda kom ändå till OS i Lillehammer och möttes slutligen i den olympiska finalen. I, Tonya är en biografisk film av Craig Gillespie, som handlar om Harding.

Det känns rätt märkligt att en film, där jag redan känner till större delen av historien efter att ha sett ett par dokumentärer, kan upplevas som så dramatisk. Jag har ju ändå redan tidigare varit så fascinerad av hela historien. Filmen bygger på intervjuer som gjorts med Harding och hennes (redan dåvarande) ex-make, som var helt klart inblandad i misshandeln. Deras versioner av händelseförloppet skiljer sig åt så mycket i en del delar att det blir en rätt lustig effekt av självmotsägelser i historien.

Man får följa Harding under uppväxten där hon med fattig bakgrund inte alls passar in i det prydligt organiserade konståkningslivet. Hennes mor framstår som genuint otrevlig, och Harding själv rätt svår att ha att göra med. Bestämd, bitter och tjurig. Konståkningsscenerna är mycket välgjorda, och filmen har ett lätt och humoristiskt anslag trots att ämnet egentligen lämpligare passar i tragediformatet. Jag gillar filmen, trots att den utelämnar en viktig detalj: vem som till slut vann den där olympiska finalen (Oksana Baiul).

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Mordet på kommendören: Första boken

Mordet på kommendören: Första boken, av Haruki Murakami

Huvudpersonen i Haruki Murakamis Mordet på kommendören: Första boken (antagligen också i den andra…) är något så omodernt som en porträttmålare. Det går hyfsat bra för honom, så han lever ett behagligt men rätt enkelt liv i Tokyo. Plötsligt meddelar hans fru att hon vill skiljas, och huvudpersonen drabbas av någon slags återhållen kris där han kör omkring planlöst i Japan någon månad för att slutligen hamna i ett avskilt hus i bergen som ägs av den senile pappan till en god vän. Pappan, Tomohiko Amada, är en hyllad konstnär som förnyat den traditionella japanska bildkonsten. Medan huvudpersonen börjar få igång sitt liv igen genom att undervisa konst i den lokala skolan börjar underliga saker hända i huset. Han hittar en gömd märklig tavla med namnet Mordet på kommendören, ett svagt plingande ljud börjar höras på natten, och en stenrik granne dyker upp med jobberbjudanden.

Handlingen rör sig ganska långsamt framåt i en maklig takt, men samtidigt är trådarna i intrigen mångtaliga och detaljrikedomen i berättandet rikligt så tempot i historien blir lite skevt. Man blir ofta påmind vid upprepade tillfällen om vad som verkar vara ganska ovidkommande detaljer, och det finns en rejäl, och närmast irriterande, fixering vid tuttar. Å andra sidan är historien så pass fascinerande att man vill försöka förstå vad som är på gång.

Huvudpersonen har en tendens att lugnt acceptera vad som än händer, och knappt ens reflektera över situationen. Han lyssnar på morgonnyheterna på radion eftersom:

Det hade ju varit lite bekymmersamt om till exempel jorden höll på att gå under och jag var den ende som inte hade fått reda på något om det.

Det tycker jag är en rätt trivsam attityd.

Den första delen slutar väldigt abrupt, med en närmast löjlig cliffhanger som gör att boken inte fungerar som en självständig enhet. Boken borde alltså egentligen ha fått namnet Mordet på kommendören: Halva berättelsen. Jag tycker att det liksom känns poänglöst att bryta av historien på det sättet, och jag måste därför också vänta med att komma med något slutomdöme av boken tills jag har läst den avslutande halvan av berättelsen.