Author: Juldans

Anthony Zimmer är en genialisk yrkesbrottsling som har skapat sig en stor förmögenhet genom narkotikaaffärer och listiga system för att tvätta pengarna, och han är därför förstås synnerligen eftersökt av polisen i hela världen, men framför allt i Frankrike. Då även rysk organiserad brutal brottslighet är han i hälarna har han sett till att plastikoperera sig till oigenkännlighet för att kunna hålla sig gömd. Han sägs bara ha en enda svaghet, och det är hans älskarinna Chiara Manzoni. Hon har stämt träff med honom på Gare de Lyon, men han ställer in det när han märker att hon är under bevakning. Hon kliver ombord på tåget till Nice och knyter an till en godtyckligt vald man ombord för att lura eventuella förföljare. Det är den mannens oplanerade äventyr som vi får följa under större delen av filmen Anthony Zimmer.

Filmen är regisserad av Jérôme Salle, och är en välpolerad historia som lyckas kombinera en del oväntade vändningar med en hel del vanliga thrillerkomponenter. Vi har den helt vanlige mannen som oväntat hamnar mitt i ett farligt spel där folk dödas och lyxliv levs, och vi har den listige kostymklädde polisen som är bara ett halvt steg efter mästerbrottslingen, och så har vi inte minst en vacker kvinna med lömska avsikter bakom sitt leende. Allt sätts samman på ett ganska listigt sätt, och det blir ordentligt spännande emellanåt, och framsör allt underhållande. Den känns liksom väldigt fransk, och den känns även lite speciell för mig eftersom den spelades in under året jag bodde i Frankrike så alla miljöerna känns liksom precis som jag minns att Frankrike ska vara i smådetaljerna (yoghurten på TGV-tåget, bilparkens sammansättning, …) om man bortser från filmens lyx, förstås.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det drar ihop sig till nyår 1999 och det lilla östnorska samhället laddar upp inför att fira in det nya årtusendet, men sextioplussaren Trond vill vara ensam. Han har precis flyttat tillbaka hem till Norge efter att ha tillbringat hela sitt vuxna liv i Sverige och ser fram emot ensamheten i det lilla och risiga huset han skaffat sig. En granne dyker upp, och det räcker för att dra igång minnena från en viktig sommar i Tronds liv. Sommaren 1948, då Trond och hans far bodde i de här trakterna som ett sätt att komma bort från stadslivet i Oslo. En sommar fylld av hårt skogs- och lantbruksarbete och olyckor av olika slag. Men som det sägs ett par gånger i filmen: “Vi väljer själva när det ska göra ont”.

Det är väldigt tydligt att Hans Petter Morlands film Ut och stjäla hästar bygger på en bok. Dels har den en förhållandevis komplex (eller kanske spretig) uppbyggnad av handlingen, men framför allt har den en berättarröst, vilket känns som ett lite klumpigt sätt att förmedla bokens författares (Per Petterson) historia. Filmen är dock synnerligen vacker. De fina miljöerna visas upp med ett genomtjusigt foto, och dessutom har stor möda lagts ned på ljudet. Allting låter liksom lite extra i Tronds minnen, på samma sätt som det var färgrikare den sommaren.

Filmen drar dock åt alldeles för många håll. Det samtidigt som den emellanåt går mycket sakta framåt. Mycket av scenerna från millenieskiftesvintern består av tystnad och overksamhet. Skådespelarna gör ett utmärkt jobb, men jag skulle ha föredragit en lite rakare berättad film, eller i varje fall något kortare.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Någon gång måste alla trilogier få finna sina slut, och i och med Star Wars: The Rise of Skywalker, av J. J. Abrams, torde även berättelsen om Skywalker ha hunnit till sin ände. Det tog dock en trilogi av trilogier att nå dit, men nu ska väl äntligen den där galaxen långt borta för länge sedan få lite ro.

Handlingen inleds en tid efter händelserna i slutet av Star Wars: The Last Jedi, med en något decimerad “Första Ordning” och en något mer decimerad grupp av rebeller som slickar sina sår. Via en oväntad radiosignal, och ett meddelande från en spion, upptäcks att den gamle hyper-ondingen Kejsare Palpatine åter kommit igång efter att ha avlidit för ett par filmer sedan. Nu är planerna större än någonsin med en veritabel armada av planetförstörare redo att inom kort krossa allt icke-imperiellt i galaxen. Tiden är knapp, och vägen till lösning är krånglig. Först måste man ju hitta rätt, och det kan man bara göra med rätt hjälpmedel, och man måste ha med sig rätt folk. Därför får vi åter träffa gamla favoriter från tidigare filmer för en sista runda mot ondskans krafter.

Filmserien kanske förtjänar en bättre avslutning, men den fyller sin funktion på ett bra sätt. De viktigaste trådarna knyts ihop och det är en lagom nivå av spänning och drama mest hela tiden. Överraskningar finns, men å andra sidan saknas det lite av en knorr på anrättningen. Det stora hotet känns nu i alla fall riktigt allvarligt, men det sjabblas lite med själva poängen med hotet. Vad driver egentligen ondingarna? Men nu äntligen får vi i alla fall en rejäl folklig resning, och det har jag saknat i de tidigare filmerna.

Det känns som min slutkläm här blir lite väl tråkig, men det vettigaste jag kan säga är att filmen är tillräckligt bra…

Redan under förtexterna till Nadine Lebakis film Kapernaum finns det bilder som fastnar. Ett gäng pojkar, som är runt tio år gamla, springer runt och leker krig med trägevär. De gör det obehagligt trovärdigt bland Beiruts halvrasade hus, med alla rörelser på rätt sätt, slår sönder där det går, och blossar cigaretter. Man förstår direkt att det är en minst sagt bister film som drar igång.

Filmens egentliga början sker i en rättssal där en av pojkarna har hamnat. Han säger att han är där för att stämma sina föräldrar för att de har fött honom. Först därefter börjar berättelsen om bakgrunden till domstolssituationen, och det är en rätt hemsk och sorglig historia om pojken Zain som lever i en urfattig familj med ett otal barn i den mest slitna delen av Beirut, och som sliter hårt på mer eller mindre ärliga sätt för att få mat för dagen. Han försöker desperat att få föräldrarna att inte gifta bort hans lillasyster som en delbetalning av hyran, men misslyckas med det. Då flyr han hemmet och träffar efter hand på Rahil, en illegal invandrare från Etiopien som jobbar med olika städjobb, och han får vara barnvakt till hennes ettårige son Yonas. Det tillfälliga hyfsat normala familjelivet han lever i Rahils lägenhet avbryts tyvärr raskt av att världens elände åter ger sig till känna.

Filmen är stark, och framför allt de yngsta huvudpersonerna spelar sina roller mycket trovärdigt. Obegripligt trovärdigt för att vara ett år gammal, det borde ju inte vara möjligt. Annars går berättelsen lite ryckigt, och det kan i alla fall till en början vara rätt svårt att få något grepp om vad som egentligen händer i och med det att det inte var helt klart att huvuddelen av historien är en tillbakablick. Trovärdigheten hos skådespelarna kombineras med ett handkamerabaserat filmande vilket gör att Kapernaum känns mer som en dokumentär än som en spelfilm. Berättelsen blir därmed osentimental och slår därför hårdare. Precis mot slutet blir det hela tyvärr lite krystat och stämningen bryts av på ett lite påklistrat sätt. Det får man lov att glömma, för i övrigt är ju filmen så pass bra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I en lantlig del av Quebec, granne med Abenaki-indianernas reservat, bor Mylia med sina föräldrar och lillasyster. Lillasystern mobbas av de andra barnen så Mylia är hennes enda egentliga vän, så nu när Mylia börjar högstadiet är hon fullständigt förkrossad. Högstadiet är jobbigt när man är inåtvänd och inte känner att man passar in, men Mylia blir ändå vän med Jacinthe, som pushar för att sätta igång med alkohol och sex. Samtidigt knyter hon vänskapsband med den lite utstötte och avige Jimmy, som tillhör den lokala indiangruppen. Mylia slits mellan de båda väldigt väsensskilda vänskapsrelationerna samtidigt som hon brottas med att finna sig själv.

A Colony av Geneviève Dulude-De Celles är en mycket typisk film på det rätt vanliga temat att växa upp och in i sig själv, men det hindrar den inte från att vara sevärd. Barnen och ungdomarna spelar sina roller mycket trovärdigt, och känslorna är universella. Eller i alla fall västerländskt universella, då man skulle kunna byta miljön ganska enkelt och ändå kunna berätta samma historia. Att den nu råkar utspela sig i den fransktalande delen av Kanada livar bara upp, inte minst för att dialekten låter så lustig i mina öron. Frågan är bara hur mycket av filmen jag egentligen kommer att komma ihåg om ett par veckor i och med att den inte hade något nytt att säga. Bara ett nytt sätt att säga det på.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.