En sak som gjorde mycket stort intryck på mig under mitt år i Frankrike var när man under helgutflykterna gick in i den aktuella byns kyrka fanns där alltid en tavla med namn på bygdens i krig avlidna soldater. Namnlistan för första världskriget var alltid skrämmande lång, speciellt med tanke på hur små byarna är. Det är helt förståeligt att det kriget är ett stort trauma i den franska historien. Filmen Beskyddarna av Xavier Beauvois är ett utmärkt försök att tolka just detta.
Filmen utspelar sig på och runt en lite större fransk gård under kriget. I och med att de arbetsföra männen kryper i skyttegravar finns det bara kvinnor, barn och gubbar kvar till att ta hand om alltihop. Det är i stort sett handlingen under en stor del av filmen, vilket kan verka lite torftigt för en film på långt över två timmar. Filmen bygger mycket på nyanser, och på vackert foto, men det blir aldrig tråkigt för det finns hela tiden ett driv framåt. Människorna är levande personer med bra och dåliga sidor, livet är hårt men det är samtidigt uthärdligt och det finns ändå ett hopp. Kriget finns där långt borta och det tär på allt och alla, men arbetet på gården måste ändå göras, och det kan även utvecklas. Jag gillar det verkligen. Det här är film, inte bara något filmat skådespel.
På väg hem i New Yorks tunnelbana hittar Frances en övergiven handväska av finare slag. Hon tar hand om den och söker upp dess ägare, en viss Greta. Greta är en elegant äldre kvinna som bjuder in Frances på te och öppnar upp sig för henne genom att bland annat förklara att hon är änka. Frances i sin tur är ensam och nedstämd sedan hennes mor dött och hon är öppen för en stilla vänskap. Greta visar sig dock ha en viss kontrollerande ådra. Hon är i praktiken spritt språngande galen, på ett efterhängset och manipulerande vis, i alla fall till en början. Det blir bara värre…
Neil Jordans Greta har en handling som känns igen från ett otal psykologiska skräckfilmer och bjuder egentligen inte på något nytt. Det blir därför en hel del genrerelaterade klyschor i handlingen, men trots det finns det också utrymme för överraskningar. Filmens spänning byggs upp förhållandevis långsamt – den är rentav lite småtrist och något krystad innan dramatiken kommer krypande – men när handlingen väl är igång är det riktigt spännande. Samtidigt känns det som det är något som inte riktigt stämmer med filmens dialog. Den har liksom lite för långa pauser för att kännas naturlig i stället för att vara skådespel. Likaså finns det en del luckor i handlingen som inte fylls igen innan filmens något otillfredsställande slut. Å andra sidan är det ju spännande, och man vill veta hur det ska gå (trots att man ju egentligen vet det redan) och det finns lite skräckkänslor som kryper och kittlar i bakgrunden. En liten lustig detalj jag reagerade på är att musiken Greta spelar hemma hos sig faktiskt uteslutande består av ett urval av mina gamla pianoläxor. Det ger skräckspänningen en extra krydda. I alla fall för mig.
Max Schmeling var en av Tysklands mest populära idrottare genom tiderna. Under 1930-talet blev han världsmästare i tungviktsboxning, och boxade flera stormatcher. Detta gjorde också att hans framgångar utnyttjades i propagandasyfte av nazistpartiet utan att han egentligen ville vara i rampljuset. Han hamnade dock i onåd, och skickades ut i andra världskriget för att de på ett säkert sätt skulle bli av med honom utan att få folket emot sig. Det är helt enkelt ett spännande människoöde.
Uwe Bolls film Max Schmeling är däremot inte särskilt spännande. Den är inte särskilt bra heller. Den börjar mitt under en strid på Kreta där Schmeling deltar. Han tros vara död, men dyker senare upp på en fältsjukstuga där han plåstras om och blir igenkänd. Han skickas tämligen omedelbart ut på ett nytt uppdrag att på egen hand eskortera en krigsfånge mot fronten, dvs i stort sett ett självmorduppdrag. På vägen berättar han sin historia för fången, och hur det kommer sig att han är där. En skevhet i filmen kommer från just det här berättarsättet, som trots att det är hans berättelse exempelvis innehåller nazistministrarnas inbördes ränker som Schmeling inte borde kunna känna till något om. Andra skevheter är att alla pratar tyska, inklusive den store Joe Lewis (i alla fall i den versionen jag såg), och att tidsmarkörer läggs in ovanligt klumpigt exempelvis i radioreferaten. Ett stort problem är att skådespelarna är så fruktansvärt träiga, vilket inte kompenseras av långa boxningssekvenser som mest handlar om att se ut som att få stryk utan att faktiskt bli träffad.
Jag hade verkligen hellre sett en riktig dokumentär om Max Schmeling än den här halvljumma skapelsen. Max Schmeling själv had nog också föredragit det.
En ensamstående ung pappa vårdar ett spädbarn samtidigt som han försöker arbeta lite. Så inleds Clair Denis film High Life. Det som omedelbart sticker ut är att jobbet han behöver göra utförs på utsidan av en rymdfarkost, och att begreppet ensamstående i det här fallet betyder fullständigt ensam i världsrymdens tomma mörker. Farkosten är dessutom i sjavigaste laget för att kännas barnsäkrad. Någonting känns alltså fel, och i blandade tillbakablickar får man reda på vad som egentligen pågår. Rymdfarkosten är i grunden en forskningsexpedition ut i det okända som befolkas av dödsdömda förbrytare som fått möjligheten att delta i en resa som tycks vara utan återvändo. Bland den rätt väntade blandningen av bråkstakar sticker expeditionens läkare ut. Hon utför i egen regi kliniska reproduktionsexperiment på de andra besättningsmedlemmarna och mixtrar med droger i vattnet, men också tillbringar långa stunder i masturbationskammaren. Expeditionen är alltså ett köttigt helvete som går åt helvete.
Filmen är förbryllande och obehaglig. Sakta portioneras små bitar av information ut om vad som egentligen har hänt, och varför det har blivit som det är. Det blandas stillsamma och närmast poetiska scener med mycket våldsamma händelser och kroppslig sexualitet, och hela tiden ligger en instängd hopplöshet i bakgrunden. Det är klart att människan är sin egen största fiende, för det finns ingen yttre ondska som pockar på uppmärksamheten. Trots rymdmiljön bör man inte se den som en science-fiction, även om det fysikaliska stämmer ovanligt bra med hur det skulle fungera, i och med expeditionens egentliga mål i stort sett bara antyds och liksom även fortplantingsexperimentens syfte. Istället är det en ren existentialistisk studie man får i High Life. Visst är det pretentiöst, men det hindrar inte filmen från att vara minnesvärd. Däremot kan jag inte komma på om den egentligen är bra eller inte, men sådana funderingar får komma i andra hand. Den blev i alla fall allt bättre ju längre den pågick.
Som trettonåring såldes den thrakiske pojken Spartacus av sin mor till en slavhandlare. Han växte därefter upp i fångenskap och fick slita vid romerska gruvor i Libyen. Efter ett vredesutbrott upptäcks han av en gladiatorpromotor och köps därmed av honom som en investering. Han ska tränas upp och sedan skickas till Rom för en en fin förtjänst. Det ena leder till det andra, och ett kort utbrott av ilska från Spartacus leder efter hand till att han går i täten för ett slavuppror som samlar tiotusentals huvuden och som får själva Rom att darra.
Stanley Kubricks Spartacus är en mycket känd film, men trots det har jag inte tidigare sett den förutom den så berömda “I am Spartacus”-scenen. Den visades mycket kort efter att filmens huvudskådespelare Kirk Douglas gått bort vid 104 års ålder, vilket känns lite konstigt eftersom vi i Kiruna filmstudios styrelse spikade vårens program för två månaders sedan. Nåväl, det är en gammal mastodontfilm med allt vad det innebär. Stora maffiga scener, rediga doser romantik och hjältemod, storskaliga politiska ränker i Roms toppskick, och mycket påkostad produktion i största allmänhet. Den är förstås välgjord och bra, men det märks att den har några år på nacken till exempel i musikläggningen, som dominerar i många scener. Framför allt känns mastodontigheten av i filmens längd, och längden gör att denna text blir rätt kort. Jag måste ju få tid att sova också.
När man först startar spelet The Talos Principle är man i någon slags större och stillsam palatsträdgård med en smula antik känsla. Man finner att man är någon slags intelligent robot, samtidigt som en röst, som låter oerhört viktig, hälsar spelaren välkommen till världen som han har skapat för denne. Världen som rösten, som kallar sig Elohin, har skapat är fylld av pussel och är redo att utforskas för att spelaren sak kunna samla på sig sigill av olika slag. Till att börja med kan man hitta en mojäng som stänger av kraftfält som annars skulle spärra vägen, men som också kan användas till att stänga av andra saker, såsom irriterande svävande minor och laserkanoner som annars skulle vara dödliga. Allt eftersom man hittar sina sigill kan man med hjälp av dem låsa upp flera nya typer av mojänger som krävs för att klara av pusslen, som till exempel laserstrålehopkopplare, fläktar och hexaedrar (byggklossar). Samtidigt blir förstås pusslen allt mer komplexa, och man får tillfälle att lösa pussel i ett par andra grundmiljöer.
Så här långt i beskrivningen är alltså spelet ett småtrevligt pusselspel där man i lugn och ro kan ägna sig åt lite småkomplex problemlösning och få möjlighet att känna sig duktig när man kommer framåt. Det finns en stor mängd pussel att lösa, men det gör att variationen på dem blir lite lidande. Dessutom ökar svårighetsgraden ganska långsamt under spelets gång, så det är lätt att bli lite uttråkad. Eller snarare, det skulle vara lätt att bli uttråkad av The Talos Principle om det inte vore för spelets andra ansikte: Historien som berättas. Utspridda i världen hittar man bland annat en hel del datorterminaler. Genom att titta på innehållet i dem, en samling lösryckta e-postmeddelanden, webbsidor, chattloggar och brottstycken av andra texter, går det att själv pussla ihop en historia om vad som egentligen står på. Vad är egentligen det här för en värld? Vad är meningen? Man får till och med ställa sig frågan om vad ett medvetande egentligen är, är man medveten bara för att man tror att man är det? Så det blir en hel del filosofi att fundera över om man läser alla texterna, och det har dessutom en viss inverkan på hur spelet utvecklar sig.
Spelet är fängslande och väl värt att spela. För mig kändes det dessutom bra att det fungerar bra att spela även i små doser då man har någon halvtimme till förfogande. Jag hade i stort sett inga problem att lösa pusslen, men en del av dem krävde ordentlig eftertanke för att komma igenom. Spelet kändes dock lite för långt, vilket framför allt visar sig i att den främsta känslan när jag kommit så pass långt att jag sett tre olika slut var ett stort äntligen. De tre sluten på historien kändes också något krystade i sammanhanget. De var liksom inte riktigt värda besväret, men å andra sidan får jag nog lov att säga att själva besväret var värt besväret.
