Author: Juldans

När den planerade filmen (Ingenting å le av) inte levereras i tid fick Kiruna filmstudio snabbt hitta en ersättningsfilm. Det blev Gunnar Vikenes bortåt tjugo år gamla film Himmelfall som fick den otacksamma uppgiften att komma in som oplanerad avbytare.

Filmen utspelar sig under tre dagar strax innan jul och den något spretiga handlingen kretsar kring Reidar. Han är patient på en psykiatrisk klinik och oroar sig för lite av varje, men framför allt för att någon av alla tusentals meteorerna i rymden ska slå ner. Han väntar på dagen då hans studsboll flyger rakt genom betongväggen, för den dagen finns harmoni i världen. Han vill också rädda Juni som lider av självmordstankar, men också slår alla som kommer henne alltför nära på käften. Klinikens överläkare lider av impotens och skjutsar sin fru till en älskare som tar betalt för sina tjänster. En illegal invandrare försöker vara sinnessjuk mitt i röran, och Reidars mamma börjar få svårt att klara sig själv i hemmet men inser det inte själv.

Det är en ganska typisk ensemblefilm med flera handlingar som går in i varandra. Den har dock den lilla egenheten att det verkar finnas så lite folk, och så få miljöer, i den lilla förorten där den utspelar sig att det egentligen verkar kunna vara otänkbart att filmens personer och handlingar inte skulle gå i varandra. De knappt tio personerna har det gemensamt att de är trasiga själar på olika sätt. Det är bara graden av reparationsbehov som skiljer.

Filmen blandar ganska djup tragik med humor, och gör det utan att det blir cyniskt. Det är till och med med stor värme som Reidars tillvaro skildras. I och med att den är en mycket mörk måbra-film blir det känslosamt åt alla möjliga håll. Skådisarna gör ett riktigt bra jobb i att få liv i de udda figurerna, men filmen känns lite oavslutad. Jag har inget emot öppna slut, men här kändes handlingen inte riktigt färdigberättad. Himmelfall känns alltså nästan som pilotavsnittet till en TV-serie. Det är en fullt godkänd reserv.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den åldrande gambamusikern och kompositören Marin Marais, fransk hovmusiker under Ludvig XIV, berättar en sorglig historia för sin orkester. Den handlar om hans mentor Sainte-Colombe som när hans hustru dör isolerar sig på sitt lilla gods, där han bygger sig ett litet trähus där han kan fokusera helt på sin musik och sina två små döttrar. Ryktet om hans storhet som musiker når dock till kungens krets, men ingenting kan locka honom tillbaka från avskildheten.

Det som främst utmärker Alain Corneaus film All världens morgnar är att den är på gränsen till att vara mer än lite småtrist. Miljöer och kostymer är genomarbetade, och skådespelarna tar i så det knakar för att lyfta filmen. Dessutom fungerar gambamusiken, som till stora delar är skrivna av huvudpersonerna i filmen, som en väv som knyter samman historien. Men stämningen är nästan genomgående dyster, och tempot mycket lågt, så det var svårt för mig att hålla mig vaken genom hela filmen. Jag märkte att tankarna gled iväg åt andra mer intressanta håll under delar av historien. Jag är övertygad om att det är en mycket behaglig film att sova till, men jag känner att jag inte är rätt person för den. Den är för småtråkig även för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är den första juni 1962 i Novotjerkassk, en industristad som stolt står förr stora delar av Sovjetunionens lokomotivproduktion. Lyudmila vaknar till en bra dag bredvid sin älskare, och går extra tidigt till affären för att införskaffa sina dagligvaror eftersom det börjat spridas rykten om varubrist och prishöjningar. Hon behöver egentligen inte oroa sig för det, eftersom hon sitter stadens politiska kommitté och därför vet hur bra läget är samt har möjligheten att slippa köa. Kommittén arbetar för samhällets bästa, och därmed även folkets bästa, men plötsligt blir de varse att en strejk utbrutit på fabriken. Då lönerna skurits ner samtidigt som priserna gått upp är det inte underligt att missnöjet börjar gro bland arbetarna, men hur är det ens tänkbart att arbetare i ett socialistisk samhälle ska finna någon anledning anledning att strejka. Situationen eskalerar bortom kommitténs kontroll. Armén kallas in och KGB får använda sina spioner bland arbetarna för att identifiera upprorsledarna. Det slutar med stor blodsspillan på stadens torg, och hårt arbete för att se till att alla spår av upproret ska försvinna och att nyheten om det aldrig ska spridas vidare. Mitt i allt detta står Lyudmila som börjar vackla i sin tro på samhällssystemet.

Med filmen Kamrater! har Andrej Konchalovskij försökt gå igenom händelsförloppet kring den nedtystade massakern i Novotjerkassk så korrekt som möjligt. Därför känns filmen en smula som en instruktionsfilm i den sovjetiska metoden att effektivt slå ner en revolt. Men i och med att fokus också ligger på Lyudmilas väg genom röran finns som tur är också det mänskliga perspektivet där. Man kan inte komma ifrån att filmens yttre form, nästan kvadratisk och svartvit, på något sätt får den att kännas extra dokumentärlik, vilket skulle kunna upplevas som ett billigt trick. Dock fungerar det bra här, då det samtidigt skapar lite distans till bilderna. Det finns starka känslor runt och efter massakern, vilket förstås är väntat, men det som jag själv tyckte var intressantast med filmen var faktiskt den inledande skildringen av Lyudmilas vardagsliv. Det känns lite märkligt att fastna för den del av filmen som kommer innan något egentligen händer, men så var det för mig här. Hela filmen är förstås helt klart sevärd, men det är inledningen som sticker ut mest med vardagens göromål.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En flicka i Tallinn önskar sig en blå cykel i julklapp. En blå cykel stjäls utanför Köpenhamn, vilket gör att cykelns ägare måste få skjuts av sin mor till skolan. Mammans bil vill inte starta och pappan, ökensoldaten, ringer och meddelar att han stannar borta ett par månader till. Mor och dotter surar ur och tar tåget in till centrum. En mans stora projekt att använda stora mängder datorkraft för att finna korrelationer i data för att förutsäga framtida händelser får samtidigt inget gehör av finansiärerna så han förlorar sitt arbete, och tar därför ett tidigare tåg hem. Då smäller det. Övertygad om att det inte är en olycka utan ett planerat attentat börjar dataforskaren nysta bland ledtrådarna tillsammans med ett par kufiska vänner, och tar även hjälp av ökensoldaten för att hitta den skyldige.

Anders Thomas Jensen har i Rättfärdighetens ryttare använt flera mycket tragiska ämnen när han satt ihop en hårdkokt actionhistoria, som även skulle kunna rubriceras som komedi. En hel del rent absurda situationer och dialoger blandas med ganska extremt våld. Det är en blandning som ger mig lite dålig eftersmak, men samtidigt är det en historia som håller ihop riktigt bra. Det är ett gäng sargade personer som ger sig in på områden där de inte känner sig bekväma. Men, som alltid när man försöker koppla ihop lösa ledtrådar till en sammanhängande teori så är det lätt missa slumpens inverkan. Det kan ju alltid gå åt skogen.

Filmen är välgjord och den roar och oroar för stunden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.