Har man sagt A får man ro båten i land, som min far har sagt. Har man läst Utvandrarna får man lov att fortsätta läsa utvandrar-tetralogin av Vilhelm Moberg. Därför har jag nu fortsatt i och med att jag nu även läst Invandrarna.
Berättelsen inleds när bonden Karl-Oskar från Korparmoen, Ljuder socken, stiger iland i New York tillsammans med sitt dryga dussinet medresenärer från hembygden. Därefter fårman följa utvandrarna/invandrarna de förvirrande första stegen i det nya landet, när de medhjälp av flodbåt, tåg, insjöfarare och hjulångare beger sig mot Minnesota Territory. Väl där börjar de bygga sig nya hem i det främman landet som är så olikt det hemvana och ändå så bekant.
Det är en god läsning, och som jag redan tidigare skrivit så är det lätt att förstå att bokserien är så älskad som den är. Jag tycker dock att själva berättandet känns en smula obalanserat, en del avsnitt som jag upplever som ganska ointressanta läggs det mycket berättarvikt vid, medan andra delar som jag skulle kunna snärjas in i ordentligt bara skummas förbi lite snabbt. Dessutom skulle jag föredra mera vikt på bosättandet och mindre på vägen dit, men det är ju lite sent att ändra på texten nu… Hur som helst så är det tydligt att Moberg har lagt ner mycket möda på ordentliga bakgrundsstudier innan han författade historien. Människorna i berättelsen känns levande, och miljöerna känns äkta.
Nu måste jag fortsätta med böckerna, för jag vill ju veta hur det går för alla efter den svåra första vintern, och hur det går med Karl-Oskars bror Roberts guldgrävarplaner, och så vidare, och så vidare.