Brygge är en av Europas bäst bevarade medeltidsstäder. Dit har två irländska yrkesmördare skickats för att ligga lågt ett tag. Den äldre av dem, Ken, uppskattar tillvaron som turist i en mysig, nästan sagoliknande, stad medan den yngre, Ray, är enastående uttråkad av blotta tanken på att titta på gamla hus och kullerstensgator. Deras olika sätt att ta till sig Brygge gör att de hamnar i diverse olika märkliga situationer när de möter lokalbefolkningen och andra turister. Efter ett tag hinner förstås deras bakgrund ikapp dem och det mörka skälet till att de är i Brygge uppdagas.
Någonstans i botten av Martin McDonaghs film In Bruges finns en mörk komik, men samtidigt tar den upp ämnen som ångest, hur den ska hanteras, och på vilka sätt moral och principer styr våra val i livet. Mycket av filmens charm bygger på krocken mellan de stenhårda typerna och den fotogeniska stadsmiljön. Intrigen utvecklas i ganska krystade riktningar, men det dämpas upp av den utmärkta dialogen som blandar mellan djupsinnigheter och rent nonsens. Filmen bygger ju på gnabbandet, men också på vänskapen, mellan Ken och Ray. Det märks inte minst av att jag trots att jag redan tidigare sett den faktiskt inte mindes någonting av hur den slutade, men däremot ämnena för nästan samtliga samtal. Filmen är välgjord och välspelad, och alltså helt klart värd att se, och även att se om när man hunnit glömma slutet.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.