Det är naturligtvis självklart att den avslutande delen av Niklas Natt och Dags trilogi av spänning från det sena 1700-talets Stockholm fick namnet 1795, eftersom de båda tidigare böckerna fick hade namnen 1793 och 1794. Som avslutande del i en trilogi finns det också annat bagage i 1795 såsom ett stort persongalleri och inte minst ett antal lösa trådar från de tidigare böckerna som måste knytas ihop. Det sistnämnda har effekten att av bokens fyra delar ägnas de tre första delarna i princip bara åt att reda ut de tre främsta ouppklarade ödena medan det mesta nya kommer in först i bokens fjärde del. Det händer alltså inte särskilt mycket i större delen av boken, vilket går emot en spänningsromans natur.
Det är en bok av återseenden, önskade liksom även mindre önskade. I och med att 1795 är en trilogiavslutare, och de tidigare böckerna varit så omtyckta, kan man anta att det funnits en hel del press på författaren från alla möjliga håll på hur innehållet skulle vara. Miljöbeskrivningarna är så målande som de ska vara, och det känns som om äcklet och våldet har försvunnit en smula från blickfånget. Språket är lika livfullt som tidigare, liksom personbeskrivningarna. Det som saknas är en ordentlig intrig. Det händer inte särskilt mycket under 1795 (det mesta verkar ha hänt tidigare och bara efterspel återstår), och vad som ändå sker är ofta dessutom lite oklart både till orsak, skeende och verkan. Det känns i alla fall skönt att 1795 har ett ordentligt slut, till skillnad från 1794.
Trilogin som helhet är riktigt bra, men 1795 är en ganska ointressant bok på egen hand utan ska väl mest ses som just en avrundning på en trilogi.