Gloria är en frånskild, närmare sextioårig, kvinna i Santiago. Hon arbetar på kontor på dagarna och går ofta ut till dansställen på kvällarna. Hon ringer varje dag och för att prata med sina vuxna barn, eller i alla fall deras telefonsvarare, och hennes jobbige grannes fula katt tycks ha valt ut hennes lägenhet som sitt nya hem. En kväll stöter hon på Rodolfo på utestället, nyskild med två döttrar, och kärleken börjar spira. Men klarar de av att leva upp till sina romantiska ambitioner.
Gloria är en ytterst vardaglig film, och det är dess stora styrka. Det är visserligen en vardag väldigt långt ifrån min som Sebastián Lelos skildrar men ändå en oglamorös vardag. Gloria själv är i blickpunkten hela filmen igenom, och man får följa hennes dagliga aktiviteter, med glädjeämnen och sorger. Mötet med Rodolfo ruskar om livet och han är i det närmaste perfekt, men han har en enerverande egenhet som det är svårt att ha överseende med samt ett tungt bagage från sitt tidigare äktenskap. Det händer egentligen inte så mycket i filmen, och den går ibland liksom på tomgång, men det är ju så det är i livet. Allt är inte vackert, men allt är inte heller tydligt. Det finns passion i det lilla, och även ett erfaret hjärta kan ta stryk. Visst tålamod krävs dock för att uppskatta Gloria till fullo.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.