Den brittiska diskbänksrealismens främsta förgrundsfigur Ken Loach ligger inte på latsidan utan gör film efter film om olika företeelser i det nutida samhället som slår hårt mot svagaste grupperna. I Sorry we missed you har han vänt blicken mot den i vissa kretsar så hyllade gig-ekonomin där flexibilitet går före alla andra aspekter i arbetslivet, vilket i praktiken ofta innebär extremt tillfälliga arbeten, dåligt betalt, och en allmän otrygghet i arbetet genom frånvaro av inkomstgaranti och kollektivavtal.
I filmen får vi följa familjen Turner i Newcastle. Pappa Ricky börjar i brist på andra möjligheter att jobba på budbilsfirma. Haken är att han inte är anställd på firman utan istället är franchisetagare, och därmed i princip är egenföretagare med eget ansvar för arbetstider och uppdrag men i praktiken är helt beroende av sin stenhårde uppdragsgivare. Dessutom innebär det att Ricky även måste stå för budbilen. För att få råd med det måste han sälja familjens bil, vilket krånglar till tillvaron för mamma Abby som egentligen behöver den för transporterna mellan sina ärenden i hemtjänsten. Hon får ju bara betalt för tiden hon är hos dem och inte för transporterna mellan dem. Föräldrarnas långa arbetsdagar gör att barnen far illa hemma och i skolan, men det finns inte tid att stanna upp och få det att fungera igen. Det går liksom bara neråt.
Jag märker att jag blir upprörd av det här ämnet. Jag avskyr dessa samtida ekonomiska system som verkar fullt rationella för de som investerar från toppen, men som verkligen slår ut de svagare i samhället helt utan skyddsnät. Filmen ger en riktigt mörk syn på hur det fungerar i praktiken, och den förmedlar en stark och obehaglig känsla av hopplöshet. Är det verkligen så här vi vill att det ska vara? Filmen är bra, skådespelarna trovärdiga och budskapet känns viktigt och aktuellt. Som det ska vara när det rör sig om diskbänksrealism.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.