Harry Martinssons Aniara är ett diktverk jag inte har läst, men vars huvuddrag jag trots det har rätt bra grepp om. När Aniara presenteras i filmformat, i regi av Pella Kågerman och Hugo Lilja, är handlingen lätt moderniserad för att fungera lite bättre.
Jorden har av oss människor gjorts i praktiken obeboelig så mänskligheten transporterar sig till Mars i stället. Aniara är en av farkosterna som används och rymmer tusentals passagerare. Resan ska ta tre veckor, vilket inte är så länge då Aniara har alla upptänkliga bekvämligheter ombord – precis som en Finlandsfärja. Den här resan går dock på tok då Aniara tvingas väja för rymdskrot och en påföljande skada i reaktorn tvingar besättningen att dumpa allt bränsle, så rymdskeppet driver ohejdbart ut ur vårt solsystem i riktning mot Lyrans stjärnbild. Människorna ombord söker tröst på de sätt de kan, vilket i alla fall till en början bäst görs genom att använda Miman, ett gränssnitt som får en att uppleva just det man vill minnas. Historien berättas ur Mimarobens synvinkel, det vill säga av kvinnan som sköter Miman.
Det som överraskade mig mest med filmen var hur bra scenografin fungerade. Befintliga miljöer från shoppingcenter och konferenspalats används på ett mycket effektivt till Aniaras inre. Mänskligheten vill ta med sig konsumerismen även när den är en del av orsaken till mänsklighetens problem. Historien är ju sig mycket pessimistisk, men det understryks av sådana detaljer. Det är liksom inte futuristiskt alls, utan precis som ett sådant skepp skulle inredas om det byggts idag. Jag förvånades också över hur ovant det känns att höra svenska talas i rymdfilm. Filmen är gripande, och det är fascinerande att se hur de olika människorna reagerar på att glida fram i åratal genom rymdens mörker. Det finns mycket folk ombord, men många av dem är tyvärr rätt anonyma. Huvudpersonerna är i alla fall tydliga både till personligheter och uttryck tack vare flera utmärkta skådespelare.
Filmen Aniara känns uppfriskande. Det är skönt att veta att man med rätt begränsade resurser ändå kan göra något stort och episk utan att det känns billigt.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.